soulstitch

Sån jävla idiot. Knäpp. Varför finns jag ens, jag är ett sånt meningslöst jävla dumhuvud som inte har någonting att komma med. Jag bara förstör för mig själv hela jävla tiden. Varför skulle jag ha rätt att få något utöver ett slitsamt liv? Varför tror jag att folk uppskattar mig? Vad är det för fel i mig? Jag vill bara gråta, genom hela livet. Gråta mig genom alla meningslösa bleka dagar som aldrig har något slut. Varför ska inte jag få straffa mig själv? Jobbar, tränar, ser bara fulare ut för varje dag trots det. Har mindre att bidra med, mindre kunskap, blir bitter och äcklig, blir gammal och ful och trött. Vad är det för ett jävla liv? Ingenting spelar någon roll. Psykolog efter psykolog bara kastar bort mig, säger åt mig att klara mig själv, visar klart och tydligt att här finns det fan ingen hjälp att få om du är det minsta lilla funktionsduglig. Jobba bara ihjäl sig istället och släng dig själv i helvetet sen.

Så när man trodde att jag aldrig skulle skriva ett inlägg igen, då kommer jag tillbaka! Jag tänker på min blogg då och då. Det är ju ändå en skatt för mig. En samling av mina allra innersta tankar. Det betyder mycket för mig. Och med kontakten med en ny psykolog, kanske viktigt det jag tänkte förr var. Jag är mycket förändrad. Bara från två år sedan. Jag är mycket mer trött /synisk/gammal i mitt sätt att ta sig an problem. Och framför allt. Jag kämpar mycket med tankarna på om jag och L kan ha en framtid tillsammans eller om det tar slut här. Mitt liv är så jävla tråkigt. Enformigt. Förutsägbart. Så till den grad att jag saknar kaoset för det var åtminstone någon form av överraskning. Men nej, allt är samma gamla skit som vanligt. Kanske blir deskrukriv igen, för jag har sån jävla ångest emellanåt! Och alltså, inte skit. Bara billigt, och jag är besatt av tanken att få ordentligt betalt för sitt arbete. Tar gärna feedback på vad som är rimligt för ett jobb med två/tre eller fyra års studier bakom sig. Vill inte att pengar ska vara allt, men det blir det ändå. Allt kommer ju ändå leda till en sämst situation, men det låtsas vi inte om. BMI 22,5 som 35åring, är det bra eller dåligt?

Vet inte hur jag sälja säga det här. Jag har under många år legat på en och samma vikt, med typ +-2kg. Jag är trygg där, jag vet på ett ungefär vilka kläder jag kan ha, hur jag ser ut även när hjärnspökena säger något annat till mig, och jag vet att mina nära och kära inte har anledning att oroa sig. Och den tryggheten som jag älskar att ha, det är den som har gjort det så sjukt jobbigt att väga några kg mer. Jag är tillbaka i den "trygga" delen nu, och det gör mig inte nödvändigtvis glad, utan det gör mig lugn. Just nu har jag inte ångest, jag har inte heller någon glädje. Jag skjuter upp känslorna och är glad så länge det går. Boendestödet frågade vad jag skulle göra nu när psyk inte vill ta emot mig. Det rätta svaret har jag redan nämnt, jag orkar inte be om hjälp längre, jag skiter i dem. Det ville jag inte säga till henne, jag vill ju visa mig handlingskraftig och beslutsam. Så jag sa att jag inte vet, att jag inte har bestämt hur jag ska gå vidare än. Så, ytterligare en person som kommer bli besviken på mig. Midsommar har jag inte skrivit om. Midsommar har varit hemskt andra år. Antingen har jag överätit till max eller så har jag druckit alldeles för mycket. Ibland båda delar. Iår jobbade jag fram till fyra, sen åkte jag hem till några kompisar. Det tar ett bra tag att åka dit så jag var framme vid sju. De åt tårta så men jag tog av maten. Buffé, vilket är det jag hatar mest i hela världen. Dock var det inte så extremt många saker att välja på, så jag åt en helt normalt stor portion. Sen åt jag en bit tårta (inte tre eller fyra). Drack bara 3-4 glas vin och ett glas punch på hela kvällen. Så jag var måttfull! Dock blev det ändå ett fruktansvärt dåligt slut på kvällen då L hade ångest och drack några öl för mycket och släppte ut sin frustration på mig vilket gjorde att jag blev arg och ledsen. Eftersom jag inte kan bli arg så stängde jag av helt och blev apatisk resten av kvällen. L fattade att han hade gjort fel och sa förlåt flera gånger om dagen efter men jag är ändå ledsen för att kvällen blev förstörd. Nu är jag ute och går, ska ev förbi en affär och kolla på nyanser av foundation då jag inte har någon som matchar mig bra. Allt för att distrahera tankarna.

Igår blev det två pass på gymmet. Först trettio minuter sprint som jag inte hade kört innan och sen en timma pump. Sprinten var bra men ovant i och med att man inte håller igång och trampar på cykeln exakt hela tiden. Jag vill ha bättre kondition vilket det ska ge hoppas jag. Pumpen var första gången på ny release så också lite ovant, gick ont i ryggen på benlåten och var tvungen att ta av vikt från stången, kändes inte bra. Vet inte vad jag tycker om koreografin än. Åt bara 350 kcal till mellanmålet innan träningen. Det var lite för lite för att orka prestera bra. Sen blev det jättesent efteråt innan jag kom hem och middagen blev klockan tio. Åtta anamma vegobullar och tre små potatisar plus lite sås och grönsaker. Och två kex men färskost. 500 typ, och träningen för dagen gissar jag på ca 500. Japp det är ju inte bra, men jag vet inte, jag bryr mig inte just nu. Jag kunde inte äta mer igår kväll. Idag ska jag jobba hela dagen. Sitter på bussen med min morgonkaffe . Risken att det är mycket att göra eftersom det är dagen innan midsommar. Jag har lite planer på det jag måste göra, så det är bra, risken är att tiden går så långsamt om jag måste lista ut vad jag ska ta mig för. Tidigare år har jag varit helt beroende av halstabletter under arbetsdagen, haft fem-sex stycken i byxfickan hela tiden som jag knaprat på under dagen. Det har jag nästan helt slutat med! Har ätit en eller två kaffegodisar några dagar men ska försöka att inte göra det. Inte bra för mina tänder. Mycket bättre att dricka vatten. Jobbar till sju, sen hem och äta någon middag, vad det nu kan bli. Kyckling antagligen. Inte nere idag, än. Känner inte så mycket. Hade mycket ångest igår, pga att boendestödet var hemma och jag fick göra saker jag dragit mig för. Så det var väl bra. Leva genom ångesten.

Det ärr skönt att jag inte har massa besök på bloggen, då kan jag mer öppet skriva vad jag vill utan att vara rädd att trigga någon. Har börjat väga mig varje morgon igen. Kan ju säga att när vikten låg stadigt på 60 kg så var jag inte speciellt sugen att se det varje dag. Nu har jag sett lägre siffror varje dag i fem dagar, då triggar det igång så klart. 57,2 idag. Får för mig att jag alla tidigare år har legat på en vikt mellan 52 och 55, men läser ett år tillbaka att jag då också vägde 57. Tänk vad man kan förneka. Då var jag inte så tränad som jag är nu heller. Idag ska boendestöd komma hit. Jobbigt. Jag känner att jag måste diska innan så det syns någon förändring sen senast hon var här, samtidigt vill jag inte göra för mycket så att det ser ut som att vi inte behöver hjälp. Hon kommer om en och en halv timme, jag måste hinna duscha innan. Suck. Sen måste jag träna idag för jag har inte tränat på hela veckan fast jag var ledig igår! Orkar inte. Eller jo det gör jag, jag vet att jag faktiskt tycker om det. Men vad ska jag äta? Och när? Typ 400 kcal vid klockan tre? Eller fyra? Och vad? Två smörgåsar? Det blir jag inte mätt på. En propudmilkshake? Känns så tråkigt med flytande kcal. Har en avokado också. Hm, och rökt fläskkött, kan göra en macka med avokado och en massa kött till. Hatar att jag blir värsta lchf-bantaren när jag planerar mat själv, jag avskyr ju den dieten. Hoppas bara att jag kommer få plats på bodypumppasset jag är reserv på, då kommer allt vara okej, typ. Usch, jun imorgon igen, vill verkligen inte!

Insåg att det var precis ett år sedan jag gjorde comeback till den här bloggen förra gången. Och nu är jag här igen. Återfallet jag hade förra året var riktigt illa från maj till september/oktober. Sen hände något, jag vet inte vad, men jag slutade svälta mig. Jag tränade en massa, byggde muskler som tusan och åt mer. Frukost varje dag tex, något jag har slutat med nu igen sen en vecka tillbaka. Min kille sa vid ett tillfälle i höstas att han tyckte att jag åt alldeles för lite motsvarade hur mycket jag tränade. Åh så bra jag mådde av att höra det! Dock gick jag ändå upp i vikt hela tiden från september till december och då vägde jag till slut 60 kg. Jag passerade gränsen som jag inte hade varit över på mer än elva år, sen jag var tonåring. Det var hemskt, men jag älskar träningen så mycket så det är jobbigt att jag inte vill sluta bygga muskler och gå ner muskelvikten. Försöker tänka att de fem kilo jag gick upp främst är muskler, för jag ser och känner att jag har blivit mycket starkare. Men det är svårt! Och det värsta av allt, jag älskar benträning, knäböj mm, och av den träningen har jag fått muskler som gör min rumpa större! Så hemskt, jag vill inte ha former! Så kläder som är tajta över stussen och även de som man inte kan ha för mycket rygg/axelmuskler har blivit för små. Men jag är inte kvar på 60 kg, jag har gått ner till 58 nu på bara några dagar, och suget att gå ner mer är så starkt! Jag klarar visst inte att kämpa för att bli frisk. Jag faller igen, precis som varje sommar. Precis som att jag måste må dåligt när andra går på semester och lever livet. Som att jag måste pina mig själv, måste lida.

Jag försökte i ett och ett halvt år. Att få hjälp, att få svar. Men jag får inte det. Jag blir sviken gång på gång av vården, för att de inte har pengar, och jag är inte sjuk nog i deras ögon. Varför? För att jag kan jobba? På ett jobb som bryter ner mig totalt mentalt, och trots att jag pga jobbet inte klarar av att ta hand om min lägenhet över huvud taget. För att jag inte skadar mig? Trots att jag har haft ett självskadebeteende och fortfarande får impulser och sug efter det som jag måste kämpa för att stå emot. Det är så tröstlöst, för jag ber om hjälp för att jag faktiskt inser att jag behöver det, men när jag måste kämpa och kämpa igenom dessa nekande beslut så tappar jag hoppet. Då tänker jag återigen att jag måste bli sjukare och sjukare för att bli tagen på allvar. Att jag ska jobba ihjäl mig tills jag går in i väggen på riktigt, att jag ska se sjuk ut för att de ska ta mig på allvar. Så nu ber jag inte om hjälp mer. Jag orkar inte. Jag skiter i vad som händer.

Hur trodde jag ens att jag någonsin skulle ha tur i livet? Att jag skulle kunna vara ett gott exempel och inspirera andra? Jag är förstörd. Jag är rutten och hopplös. Och ja, jag vet att det är väldigt elakt att säga detta till sig själv. Jag vet att jag raljerar över mina egna känslor och bortförklarar mitt dåliga med att jag borde veta bättre. Men jag har ingen självomsorg. Jag har lärt mig att jag ska jobba hårt, göra mina läxor och ha bra närvaro så kommer jag få gott omdöme av dem som bestämmer och då kommer jag klara mig. Men. Men... Som jag har läst så många gånger. Det är ingen som kommer tacka dig när du är utmattad och sjukskriven. Det finns inget tröstpris för att man gav allt. Så finns bara du själv. Och varför skulle jag ha tid? Jag har nog haft all tur jag blivit tilldelad i livet, det finns nog inte kvar något mer. Idag är en tung dag. I ett tungt liv. Idag vet jag inte vad jag ska göra för att göra det bättre. Idag är allt svart.

Nu har jag berättat. Allt. För två nära kompisar. Jag har även halvt om halvt lovat den ena att jag ska berätta lite att det jag undanhåller för L. Så jävla rädd! Jag har ingen aning om vad det här kommer leda till. Vågar inte tänka på det. Men jag antar att tio års sjukdom har gjort mig så utless på de här idiotiska benens att jag bara vill bli fri från dem. Inte motiverad, men trött. Och så himla skönt att dela med sig till några andra! Jag har aldrig att något, låtsats att allt är dom vanligt och som det alltid har varit, men sanningen är att jag inte vet vad som är som vanligt. Jag har aldrig levt ett liv som vanligt, utan sjukdomen. I alla fall, jag har lovat att jag ska berätta för L att jag väljer mig typ varje dag och berätta vart vågen finns någonstans. Jag har inte lovat att jag ska sluta väga mig, slänga vågen eller låsa in den, det är alldeles för stort steg för mig att ta själv just nu. Just det! Ena kompisen sa att hon inte var förvånad, att det syns på mig. Förstår ingenting, jag väger typ precis lika mycket som jag har gjort de senaste åren från och till. Har bara fått mer muskler av styrketräningen just nu.

Har varit bortrest i fem dagar. Inte kunnat väga mig, har panik för det. Känns som att jag har gått upp ett par kilo bara för det. Vet att det inte är så men sjukt att det känns så (Och kan inte helt lita på att jag inte har gått upp). Trodde att jag skulle få mens och att det var därför jag har varit vätskefylld, men nej...har sån noll koll på min mens, men nu har den varit lite extra oregelbunden. Tror att jag har haft mens typ fyra gånger totalt i år. Såg både fram emot resan och fasade för den. Positivt, att jag är ledig och slipper tänka på jobbet och stressa för det. Negativt, att jag äter okontrollerat och inte har tillgång till gymmet. Men som tur var så blev det inte så mycket överätningar. Faktiskt ganska bra. Bara igår och förrgår, och då har jag kompenserat ganska mycket istället. Sprungit typ sju km och även tagit en lång promenad per dag. Allt för att inte få ångest, jag vill verkligen inte panika över det. Dock var det så mycket mat igår att min mage blev lite upprorig och jag blev helt illamående. Usch och fy för tanken att kanske tvingas äta så mycket varje dag med det illamåendet som följer. Nu är jag i alla fall hemma en sväng men ska bort igen imorgon, och vara borta ett par dagar. Ingen aning hur det kommer bli, kommer nog dricka en del alkohol (vilket jag nästan inte har gjort på hela sommaren) så det kan sluta hur som helst. Hoppas jag kan kontrollera mig iaf så jag inte mår massa dåligt i efterhand. "Det är väl bara att se till?" tänker kanske någon men nej, när jag tappar kontrollen så gör jag det utan flit, och i så fall skulle jag bestämma mig innan att vara helt nykter och typ inte umgås med någon, men jag vill inte isolera mig fullständigt! Så jag håller tummarna att det går bra, att jag kanske tom får det roligt. Så roligt man kan ha med en depression i sig men ja, ni fattar.

Jag skriver det här för min egen skull. Jag bryr mig inte om ifall det är någon annan som läser utan det viktiga är att jag skriver. Jag är på väg till jobbet. Jag fortsätter falla, jag får inte stopp på det, för jag har inte förmågan nu. Men jag ser alla andra människor, och jag blir så obeskrivligt, avgrundsdjupt avundsjuk på dem. Att de får äta frukost. Att de får fika. Att de inte har en röst i huvudet som tvingar dem att hålla tillbaka, eller att ha ångest varje gång du äter något fel. Jag är så avundsjuk. Och jag är så ledsen. Varför måste jag leva med det här? Varför har min sjuka hjärna gjort att de senare elva åren av mitt liv har bestått av ätstörda tankar och beteenden? Varför är det så svårt att bli av med? Varför är jag sjuk????

En av de värsta sakerna med att vara ätstörd, är att så mycket blir en lose-lose-situation. Jag sitter här vid köksbordet, och vill inget annat än att äta en stor god frukost. Eller en liten frukost, eller whatever. Men om jag plockar fram och fixar iordning det så kommer jag bara sitta här en timme senare och vara besviken. För det var inte så fantastiskt gott som jag föreställde mig. Och jag kommer inte vara nöjd. Och jag kommer eventuellt ha ont i magen och må illa. Så det är lika bra att skita i frukosten. Men då sitter jag här och drömmer om den och sörjer att jag inte får äta den fanatiskt goda frukosten jag fantiserar om. Vad jag än gör kommer jag förlora något. Mina senare veckor har varit katastrofdåliga. Jag kommer inte ur min deppiga fas. Jag har för första gången på många år verkligen börjat isolera mig. Jag ser inte fram emot någonting. Nu är det augusti, och min pisspsykolog på vc ska vara tillbaka från sin långa semester. Jag vill att han ska bli orolig för mig när han ser mig igen. (Om han nu kan få tummen ur och höra av sig med en tid!) Jag vill att han ska fatta att jag mår sämst. Jag har gått ner typ tre kilo den här månaden, ingen aning om det syns, antagligen inte. Väger ändå 54 så det är ju inte lågt. Jag vill inte bli remitterad till äsvården men fortsätter det så här är det det det måste bli.

Allt är så svart. Jag har ingen möjlighet att dela detta med någon annan, jag är bara totalt ensam och känner mig så övergiven. Eller, egentligen är jag inte övergiven, jag har alltid varit ensam och utan någon som förstår. Jag är så negativ att det inte är möjligt att dela med sig till någon kompis, då skulle de aldrig vilja ha med mig att göra igen, en person som bara är missunnsam och pessimistisk. Ändå är det det jag vill ha, någon att bara få laga inför, någon som kanske en liten liten bit kan förstå och känna igen detta. Och det är ju inte att hata världen och alla andra i den, det är att först och främst hata sig själv så mycket det bara är möjligt. Jag vill inte bli inlagd, för det är för mycket här utanför jag behöver göra. Jag måste jobba så vi får pengar, jag måste träna så jag går ner i vikt, jag måste ta hand om mitt hem så det inte går åt skogen. Jag är trött när jag jobbar, jag är trött när jag är ledig. Jag vill inte få antidepressiva för jag är rädd för vad det kan leda till. Jag vill bara förstöra mig själv, jag vill att människor runt mig ser att jag inte mår bra och att de fattar att när jag säger att jag inte mår bra så är det verkligen så och det är allvar. Jag vill inte vara ett patetiskt skämt längre.

En stor ledsenhet fyller hela mig. Sorg för allt. Jag åkte förbi en stor graffitimålning signerad av nazister, och den har suttit där ett tag, där många kan se den, utan att någon försöker måla över. Och det är så hemskt. Vart ska det sluta? Jag hade katastroftankar som innefattade att det skulle bli tredje världskriget redan när jag var liten, och nu känns det bara mer och mer som en katastof som kan ske. Vad spelar det då för roll vad jag gör för mig själv? Varför ska jag kämpa? Världen är ett kaos som jag inte vill vara del av, jag vill inte befatta mig med alla dessa hemska människor som bär på så mycket hat. Den ena jag hatar är mig själv men andra vill jag väl, vill jag rädda, och det brytee mitt hjärta att jag inte kan göra det. Och med allt som går åt helvete känns det så meningslöst att försöka påverka i den lilla mån jag kan. Det kommer bara vara förgjort innan jag hinner blinka. Sorg.

Idag blev det kaffe med mjölk till frukost. Gryta på 300 kalorier och en liten bit tårta till lunch. Kvarg och musli på 300 kalorier till kvällsmat. Totalt 800. Inte alls planerat att bli så lite men nu blev det så. Och jobb hela dagen. Ångesten höll i sig i fyra/fem timmar så skönt att den lättade till slut.