soulstitch

Ingenting spelar någon roll.
Jag känner tomhet mest hela tiden. Som tur är blir det bättre när jag är runt kompisar, när jag har tid för det.

Jag längtar till september, då kommer jag avsäga mig ett ansvarsuppdrag som har dragit så mycket energi ur mig det senaste året. Det problematiska med att vara en engagerad person är att det lätt blir mer och mer att ansvara för, och något som bara låter kul och peppande i början kan lätt bli betungande istället.

Hade en ledig dag igår. L ville att vi skulle ta oss ner på stan, och när han vill det kan ju inte jag banga, det är bra att ta sig ut. Vi strosade, köpte tvspel och te, och avslutade med middag på en grekisk restaurang. Jag åt lite mer än hälften och frågade om jag fick resten som doggybag och det var inga problem! Underbart, det betyder att jag inte måste dra mig från att gå på restaurang lika mycket som jag har gjort tidigare.

Enda lediga dagen denna veckan! Och lön på det, jag får ut lite över 20000 från två av mina jobb. Pengar spelar ingen roll ändå, jag kommer inte bli mer eller mindre lycklig med dem. Jävligt olycklig just nu.

Jag och L var på ikea i söndags och köpte möbler för över 3000. Har aldrig handlat möbler för så mycket på en och samma gång! Vi ska försöka skruva ihop allt idag.

Det blir begravning om ett par veckor. Jag vill inte! För ett halvår sen levde han och var precis som vanligt. Det är så orättvist. Han är inte borta, han bara sover känns det som. Jag var inte och hälsade på så mycket jag skulle gjort på slutet.

Maten är så svår. Vet inte vad jag ska göra. Varje dag är ett krig inom mig, emot min kropp. Jag läser just nu boken Hungrig, självbiografi av Crystal Renn, och hon skriver bland annat att vi ska inte gå och ogilla vår kropp hela livet och sen bli gamla och titta på bilder från när vi var yngre och upptäcka att vi var mycket finare än vad vi trodde. Och jag känner att det inte alls stämmer på mig. Det är ingen hjälp på något sätt.

För jag ser bilder på mig själv både från nu och från de senaste tio åren och jag hatar förvisso min kropp men inte så att jag tycker att den skulle vara finare fem kilo lättare, jag hatar den alltid. Jag vill inte ha en kropp! För mig är det viktigare vad jag klär min kropp i och hur mitt hår ser ut. Hade jag inte fått uttrycka min identitet där då hade jag verkligen hatat mig själv för evigt.

Kroppen är bara ivägen, och då vill jag bara att den tar så lite plats som möjligt. Varför låter jag inte bara kroppen vara? Varför detta krig? Jag vet inte.