soulstitch

Jobbar järnet ur mig. Längtar så tills säsongen är över och jag får vila.

 

Kroppen är sliten, jag har värk i armarna, skuldrorna,  baksidorna av benen och ryggen nästan varje dag. Jag har ändå hållt ihop ganska bra, fyra månader av väldigt fysiskt och slitigt jobb, vissa veckor 75% men ofta 100% eller mer. Jag är inte krympling än åtminstone, då får vara glad för det. Jag ska till en sjukgymnast om två veckor så får se vad hen säger. Kanske kan få svar om min uppblåsta buk som jag nojjar över är cystor eller äggstockscancer. Bara för att jag är lite hypokondrisk.

 

Jag läser inlägg från andra bloggar som har det mycket svårare än mig och känner mig dum som vanligt. Jag är ju nästan bra. Tror jag. Jag hanterar vardagen i alla fall. Jag har inte ångest var och varannan kväll, som jag hade för mindre än ett år sen. Jag hanterar mina känslor och relationer bättre än på många år. Läser inlägg jag skrev för ett par år sedan och tänker att jävlar vad långt jag har kommit! Jag som var ganska säker på att en borderline-diagnos passade på mig och ville ha det för att folk skulle ta mina problem på allvar. Jag tror inte att jag behöver det längre. Jag tror att jag har löst de problemen själv. Ja, jag har ju kämpat som fan för det, men ändå. 

 

Skulle jag drabbas av något idag är det utbrändhet typ. Så svårt att tala nej när jag får erbjudanden om jobb. Har tjänat så att jag kan spara undan 10000 per månad sedan april. Kommer dö i en hög om en månad och inte göra nåt. Leva på de sparpengar jag har resten av året, om jag inte orkar jobba med något. Jag vet ju att så jag lever nu inte är hållbart, men jag vill ju prestera bra och vara duktig, och då blir det så. 

Så. Det började bra igår, åt två knäckebröd med pålägg, tre pannkakor med lågkaloriäppelmos och två små potatisar.

 

Idag har jag ätit två knäckebröd med pålägg. Är på väg till jobbet och kommer inte hinna äta något mer förrän min rast som blir typ halv fem/fem. Då blir det pannkakor igen. Sen hoppas jag att jag kan hålla mig ikväll när jag kommer hem. Jobbar stängningen, till åtta, så jag är hemma halv tio, och sen öppnar jag imorgon så är på jobbet åtta på morgonen, måste gå upp kvart över sex. Okej, något kommer jag antagligen äta ikväll, men blir det typ riskakor med ost är det helt ok. 

 

Låter som att jag är jätteduktig, men måste påminna att detta bara är två dagar efter ett längre tag av noll kontroll. 

 

Tittar på bilder av mig själv från våren 2013, jag var inte smal då men jag hade kommit ner till bmi 18,5 vilket är mindre än vad jag har nu och jag såg bättre ut då än vad jag gör nu. Det är bara att kämpa! 

Nu kom droppen. Igen, men ändå. Jag som ville lova mig själv att inte komma över 55 kg typ någonsin mer. Jag har haft sockersug ungefär varje kväll, och det har resulterat i ett par kakor, halva eller en massa jordnötssmör. Så mitt senaste obsession är jordnötssmör. Kan vräka i mig. Som att det inte är onyttigt, det är ju fruktansvärt onyttigt! Annars har jag inte varit så dålig, luncherna kanske blir lite större än vad jag vill att de ska vara, och ibland kommer det fram kakor eller bullar på jobbet som jag inte kan motstå. Men värst är det på kvällarna. Så jag har sen ett par månader tillbaka gått från en ganska stabil vikt runt 53 till att ligga runt 55, och nu efter helgen så väger jag 55,9! Usch! 

 

Och det värsta är att jag inte sett så äckligt stor ut heller. Jag kan i vissa stunder se rätt fin ut i spegeln. Så det kanske är så att jag har byggt muskler som gör att jag går upp i vikt men inte blir så mycket större? 

 

Ja förutom över rumpan, där känner jag att jag har blivit större när jag försöker få på mig kjolar som ligger på gränsen till vad jag kan ha. 

 

I allt detta så har det ju betydelse att jag i övrigt mår hyfsat bra. Jag jobbar med det jag vill, jag tjänar massa pengar, jag umgås med kompisar så mycket jag hinner och orkar, och jag tycker att det känns helt okej att inte hinna umgås så mycket när jag jobbar så hårt som jag gör. Och jag får röra på mig på jobbet varje dag, det är väldigt skönt att göra det. Jag styrketränar någon gång i veckan hem, främst för att orka med jobbet som kräver att jag har bra bål- och ryggmuskler för att jag inte ska slita ut ryggen. Jag cyklar en bit av vägen till jobbet varje dag (fast inte så långt, bara den sista kvarten) så lite konditionsträning får jag. 

 

Jag och L har det bra också. Han väntar fortfarande på att vården ska ge honom hjälp men det senaste vi hörde så var de i alla fall inte på NPF och har lämnat bipolär-spåret som han har varit fast i i tio år (varken han eller jag tror att han har en bipolär diagnos, det är bara sjukvården som har trott det alldeles för länge). 

Så klart är det jobbigt att han fortfarande vara är i väntan på att få en remiss till en utredning, men nu är det åtminstone på väg åt rätt håll. 

 

Typ alla mina kompisar är oroliga för att jag jobbar för mycket, de fattar inte att jag mår bättre än vad jag har gjort på typ 15 år. Jag ska bara se till att jag inte blir utbränd eller får diskbråck så är allt prima. Plus att tappa de där fyra kilona som jag inte alls trivs med.