soulstitch

Idag är det party som gäller. Kompis firar födelsedag och inflyttningsfest för ny inneboende, så det kommer bjudas både på mat och tårta och säkert mer gottigheter.

 

L är aningen kräsen med mat så vi har bestämt oss för att käka hemma eftersom han är rädd att det kommer vara mat han inte tycker om. Tyvärr vet jag att det betyder att jag äter här hemma, och kommer vi dit och det är mat kvar så kommer jag med allra största sannorlikhet äta av det med. Det spelar ingen roll att jag redan ätit, jag måste ju smaka på det i alla fall en liten bit. Fast en liten bit kommer bli en halv portion eller mer.

 

En bra sak i all oro är att vi har fått en instagrammad bild på en del av kakorna, och det är nutellamuffins. Eftersom jag inte äter choklad så äter jag inte nutella och vet att jag utan problem kommer kunna säga nej till dem. Får vara glad för det lilla.

 

Nu ska jag börja med ett glas vin (rött, ny sort jag inte smakat tidigare) och spela lite peppmusik under matlagningen. Hoppas era lördagskvällar blir bra!

Funderar över symptom och diagnoser. Inte bara runt ätstörningar, jag har nära kontakt med flera psykiatriska diagnoser, både själv och som anhörig, så det är något som påverkar mig mycket. Det jag funderar på är vad som är symptom för just en diagnos och vad som kommer från t ex skammen över sjukdomen och från att man inte kan leva ett "vanligt" liv.

 

Ångest/oro/apati är sånt jag känner ofta, flera dagar i veckan. Varför gör jag det? Vilken psykisk ohälsa är det som ger mig det? Eller är det stigmatiseringen som gör det? Hur skulle L hantera sin sjukdom om han hade vågat vara öppen med den och fått mer förståelse från arbetsförmedlingen? Varför är det ens viktigt att fråga varför man mår dåligt?

 

Jag har ångest, och jag vill veta varför jag får ångest för att förstå mig själv, men jag kommer inte automatiskt få mindre ångest bara för att jag vet det, eller bara för att jag får en ångestdiagnos på mig. Det är bara en del av det. Jag vill veta vad jag kan göra när jag får ångest. Hur jag ska göra för att kunna styra mina tankar så att mina känslor inte blir så stora och hemska. Och att acceptera mina känslor så att jag inte blir så arg och besviken på mig själv när jag sitter där.

 

Ångest eller det som känns mer som depression, jag vet inte vilket av det som är värst. Ångesten sitter inte i lika länge, den starka ångesten då, men deppigheten, eller meningslösheten jag känner, sitter i hur länge som helst. Och faller över mig när som helst och hur fort som helst. Att allt är meningslöst och känslorna bara trubbas av, det är fan så jävla jobbigt, jag kan knappt säga att jag mår vare sig bra eller dåligt, jag mår ingenting, inget betyder något och hela livet känns som en lång rad saker jag måste göra bara för att.

 

Jag vill inte vara med längre. Jag står inte ut med mig själv, den här hemska människan i den här hemska kroppen med de här hemska tankarna! Varför skulle jag bli satt till världen till ingen nytta och bara för att själv må dåligt? Nej usch nu får jag ge mig!

Tänkte faktiskt författa ett inlägg idag, men jag orkar inte!

 

Hade en sak jag ville få sagt igår, men nu har jag så klart glömt bort den, typiskt. Kommer väl tillbaka lagom till att jag sitter på bussen, haha!

Varför jag inte skriver om vikten? För att det inte händer något där, jag harvar runt på mellan 50 och 51.

 

Som jag har gjort ett alldeles för långt tag nu. Ha, harva runt? På en vikt, vilket skämt att skriva så.

Idag har jag ätit lagom mycket, och promenerat en hel del. Ska bli lite mer promenerat och middag..äh, fan jag har ingen aning.

 

Mitt stora craving-begär är just nu naturgodis. Allra mest cashewnötter, följt av kokosflingor och allt annat gott (inget med choklad) Torkad frukt och salta/naturella nötter. Kan inte få nog, skulle kunna äta hur mycket som helst men gör inte det som tur är för fu fan vad kalorier det är i typ ingenting! Tänker att hade jag varit "normal" så hade mina snaks ansetts jättenyttiga och bra, eftersom det inte är riktigt godis eller chips, men för mig är detta nästan mer än jag kan med! Önskar att jag då för en massa år sen när jag hade kraft att förbjuda mig livsmedel hade satt nötter på förbjudet-listan, så hade det inte lockat mig nu. Jag skulle ha satt glass, kakor och bullar där också när jag ändå höll på.

Helgen är över, mina närmaste stressmoment är över de med. Försöka andas ut? Nja, jag tänker hela tiden på allt jag måste göra, fixa hemma, läsa böcker plugga osv.

 

Dövar mig med musik och hoppas på att det inte har motsatt verkan. Har märkt att när jag bor sambo och inte har någon mp3 (tappat bort min för något år sen) så lyssnar jag i princip aldrig på MIN musik. Vi lyssnar alltid på Ls musik, och det som vi tycker om båda två. Måste bli ändring på det, för sätter jag på skivorna så saknar jag dem nåt fruktansvärt. En mp3 kostar ju bara 400 så det får jag ta mig råd!

Hur kommer jag tänka tillbaka på den här sommaren i efterhand? Jag är så totalförvirrad hela tiden och hoppar mellan total förtvivlan och att livet är lite bra ändå. Fattar inte varför jag inte bloggar oftare men det är väl för att jag just idag har massa blogginspiration.

 

Plus att jag verkligen behöver någonstans att få ur mig alla de där mest hemska känslorna. De som jag inte kan med att dra ut på facebook, för jag har alldeles för många fbkompisar som jag inte vill visa mina hemska sidor för. De som jag inte vill ska veta vilket sug efter rakblad jag tampas med, eller att ajg sitter som en liten ångestklump en lördagskväll när jag egentligen borde ha skoj och utnyttja ledigheten på.

 

Inget nyttigt gör jag, och inte klarar jag av att gå och lägga mig heller, jag är alldeles för upp i varv för det, skulle bara ligga och vrida mig i sängen och bli rastlös.

Sitter hemma, och ensam för en gång skull. Funderar på, hur skulle det vara om jag bodde ensam? Om jag faktiskt fick bestämma över mig själv, helt och hållet?

 

Först tänker jag att jag skulle få göra allt det jag verkligen vill. Men sen, jag skulle få göra allt det jag kanske inte vill göra, eller som skulle göra att jag faktiskt inte kan bo ensam. För skulle jag svälta mig för mycket skulle väl folk reagera och få in mig på psyket nånstans, och ensam skulle jag inte ha någon anledning att hålla mig ifrån att skära mig.

 

För ikväll är självskadesuget högt. Dt har det faktiskt varit den senaste månaden, värre än på länge. Jag vill inte, men i omgångar vill jag så himla mycket. Jag vet inte varför, bara att det känns som en sån himla bra metod att få bort ångesten på. Mycket snabbare än att inte äta, och mycket tidligare. Fan, för EGENTLIGEN vill jag inte. Jag vill inte ha de där jävla rakbladen vid mig. Men jag håller på att gå sönder inifrån, vad ska jag då göra? Hur ska jag förklara för min psykolog hur det känns när jag känner så här? Jag kan inte beskriva denna ångesten med ord, den bara finns där helt ordlös och stor och hemsk!

Sitter och "fredagsmyser" med en massa naturgodis. Okej, en massa är det inte, men det känns som mycket.

Hela dagen idag har bestått av bara en massa JÄTTEGODA saker. Sushi till lunch, glass till mellanmål, färsbiffar till middag och godiset nu. Ja, och så whiskey och vin ikväll. Let´s not talk about this night after tonight,

 

Önskar bara mer och mer för varje dag att jag skulle få bo ensam och bestäma helt över mitt eget liv. Egoist som jag är, tänk på alla dem som vill ha någon att älska, så har jag det men kan inte uppskatta det.

Träffade min nya psykolog för andra gången i tisdags. Var beredd att säga till henne att jag inte kunde ha henne längre om det inte skulle kännas bra. Har haft svårt att känna mig säker på henne. Som tur vad kändes det lite bättre efter, hon får några chanser till. Bara det att jag fortfarande inte har en aning om hur hon jobbar, det är bara jag som har fått sitta och prata hela tiden. Men hon måste ju lära känna mig, så klart.

 

Är så trött på det där stora mörka hålet inom mig. Det där hålet som får mig att tycka att ingenting spelar någon roll. Jag vill inte ha det längre, jag vill operera bort det! Det har suttit där i tio år, kan inte det räcka!?

Svårt att hitta inspiration att skriva för tillfället. Tappat bort mig i tankarna lite tror jag. Svårt att fokusera och formulera mina tankar. Vill skriva inlägg om olika saker jag tänkt på men mina tankar blir luddiga och svårt att sammanfatta. Vill ändå skriva något, så jag kan se att jag ändå tänker nåt.

 

Idag är första dagen tillbaka i vardagen! Resan gick bra, men fy tusan vad jag har frossat i mig! Har inte tänkt, bara ätit, på oregelbundna tider, utan planering, utan kontroll. Känner mig fruktansvärt fet också, som att jag har svällt upp ett par storlekar minst! Tror att jag har gått upp faktiskt, ett kilo kanske, men med tanke på hur mycket jag frossat så hade det kunnat vara mycket värre. Alla jag har träffat har fått se mig smälla i mig hur mycket mat som helst, samtidigt som jag vet att jag väger mindre än sist de träffade mig, för ett halvår sen, så jag har funderat massa på vad de tänker. Blir de lättade eller oroliga när jag äter så mycket jag gjort? Eller märker de inget ens? Nu ska jag i alla fall tillbaka till mina rutiner och vardagsvanor så ska jag få bort kilot jag lagt på mig och mer än så.

 

Sjukaste av allt.

Eftersom jag bryr mig om mig själv så mycket, och tittar på andra på stan som jag jämför mig med, så borde jag ju rimligtvis se hur/om mina kompisar förändras. Det gör jag inte alls. En kompis jag träffade nu, som har varit lite överviktg, och det har hon varit så länge jag har kännt henne, berättade efter att vi hade umgåts i ett par timmar att hon har gått ner 15 kilo denna våren och sommaren! 15 KILO. Och jag hade inte ens sett att hon gått ner över huvud taget! Jag såg det knappt när hon sa det heller, kanske lite när jag ansträngde mig. 15 kilo som inte ens syns. Vad är det för fel på mina ögon?

Hänt en massa. Som vanligt? Nja, den här sommaren har ju varit mestadels händelsefattig, med bara en massa jobb. Men jag har varit iväg på en del festligheter sen sist, festligheter som betyder en himla massa god mat.

 

Ja, verkligen god mat, gud vad jag har ätit och njutit. Glass i stora lass har det blivit också. Jag har hållt mig stabilt, vilket jag tackar gudarna för för det känns som att jag lätt skulle ha kunnat ätit upp mig till förra sommarens vikt by now. Men jag tror att jag kan lita på vågen, ehehe...

 

Så har jag varit sjuk också, som tur vad så kom det hyfsat lägligt så jag inte missar något viktigt, men jag har legat hemma och försökt äta måttligt men ändå så jag har fått bränsle att bekämpa sjukdomen. Det behövs ju energi för det, lika bra att erkänna.

 

Nu har jag en vecka kvar, en vecka av förhoppningsvis en massa roligheter, en massa kompisar och en massa upplevelser, sen blir det tillbaka till vardagen. Som jag längtar. Både till kommande veckan och till vardagen. Rutiner man är van med och lite mer kontroll på omständigheterna känns skönt. Denna veckan kommer säkert bli tid för en massa oförutsedda händelser men det är bara att försöka intala sig att det inte är hela världen. Det kan förhoppningsvis bli tid för ett och annat glas vin också, jag var sjukt sugen på det i fredags men jag har jobbat hela helgen så det passade ju mindre bra. Helt sjukt att jag har druckit alkohol typ fem-sex gånger allt som allt den här sommaren!

 

Ah, jag ska bara FÖRSÖKA njuta i alla fall, berättar sen om hur det gick.