soulstitch

Jag har tappat greppet om allt känns det som. Känns så himla meningslöst vad jag än gör med maten.

 

Pratade lite om mat och ätande med psykologen sist. Hon frågade hur mycket jag brukar äta, och jag försökte svara så sanningsenligt jag faktiskt kunde. Vilket är svårt för jag vet typ inte.

 

Hon sa att hon tyckte det var lite (nähä?!), och jag kontrade med att om det är för lite, borde jag inte gå ner i vikt då? Och då sa hon det som jag egentligen själv redan vet, men inte velat inse. Att min kropp har stannat. Lagt av. Det hjälper inte att jag håller mig till 1000 per dag, jag kommer stanna kvar här på 52 kg. Typ. Jävla helvete!

Idag vill jag inte vara med. Idag är en särdeles dålig dag. Vilket är synd, jag hade faktiskt sett fram emot den här lördagen, tänkte träffa ett par kompisar, chilla, umgås, bara ha det trevligt. Men det går inte, mitt svarta hål inom mig äter upp mig och varje leende på mina läppar idag kommer vara falska.

 

Min pskykololg säger svåra saker till mig. Som att jag ska vara snäll mot mig själv, och inte lyssna på sådana röster inom mig som säger att jag måste göra massa saker jag inte vill. Hur gör man det?

Det här känns ju inte så bra... Ingenting känns så bra just nu. Den perioden när en stor förändring i livet har förlorat den första tjusningen och nu bara känns som det gamla vanliga. Varför gör jag det här? Vad vill jag, vad har det för betydelse, vad ska det leda till? Jag hoppas hoppas hoppas att jag ska bli bättre snart men det känns inte som att det kommer bli så. Varför skulle det hända något nu när det inte gjort det de senaste fem åren? Jävligt pessimistiska tankar, men jag måste få ur mig dem så jag kan försöka gå vidare.

 

Känns som att jag tappade bort den där olusten att dricka alkohol också. Jag hittar återigen anledningar att festa till det så fort det blir helg. Kan bero på att jag känner fler folk här jag har flyttat nu? Både bra och dåligt men risken finns ju att jag fastnar i mitt tidigare tråkiga slentriandrickande.