soulstitch

En av de värsta sakerna med att vara ätstörd, är att så mycket blir en lose-lose-situation. Jag sitter här vid köksbordet, och vill inget annat än att äta en stor god frukost. Eller en liten frukost, eller whatever. Men om jag plockar fram och fixar iordning det så kommer jag bara sitta här en timme senare och vara besviken. För det var inte så fantastiskt gott som jag föreställde mig. Och jag kommer inte vara nöjd. Och jag kommer eventuellt ha ont i magen och må illa. Så det är lika bra att skita i frukosten. Men då sitter jag här och drömmer om den och sörjer att jag inte får äta den fanatiskt goda frukosten jag fantiserar om. Vad jag än gör kommer jag förlora något. Mina senare veckor har varit katastrofdåliga. Jag kommer inte ur min deppiga fas. Jag har för första gången på många år verkligen börjat isolera mig. Jag ser inte fram emot någonting. Nu är det augusti, och min pisspsykolog på vc ska vara tillbaka från sin långa semester. Jag vill att han ska bli orolig för mig när han ser mig igen. (Om han nu kan få tummen ur och höra av sig med en tid!) Jag vill att han ska fatta att jag mår sämst. Jag har gått ner typ tre kilo den här månaden, ingen aning om det syns, antagligen inte. Väger ändå 54 så det är ju inte lågt. Jag vill inte bli remitterad till äsvården men fortsätter det så här är det det det måste bli.