Jag vet inte vad jag vill men jag vill mer än detta
Jag vet inte någonting. Vad jag gör, vart jag ska, hur jag ska vara.
Allt känns som ett mellanspel, en paus emellan något som var och något nytt som jag väntar på. Jag har väntat och väntat så länge att jag har blivit van vid att det är så mitt liv ser ut.
På samma sätt som en hel massa av våra vardagsaktiviteter inte spelar någon större roll eller har ett syfte, så spelar inte mina negativa tankar och mina ätstörda beteenden heller någon roll. De bara finns där. Fyller en funktion även om jag inte riktigt klart kan förklara det. Det är bara så jag gör.
För att jag ska kunna känna mig lite duktig/bra/speciell emellanåt. Jag klarar av att gå tre dagar och äta för 600 kalorier per dag. Jag känner det som att jag har gjort något bra i slutet av dagen, så att jag kan somna lite mindre missnöjd. Jag har inte något annat verktyg som lindrar värdelöshetskänslan lika bra. Sen att jag efter tre dagar äter för 1700 kalorier, 1200 kalorier, 800 kalorier, 900 kalorier, 2200 kalorier och summan av dagarna visar noll förändring på vågen det är en annan sak. Jag håller mig inte kvar. Det blir inte farligt. Så jag behöver inte sluta. Sen att de dagar jag äter för 2000 eller mer alltid ALLTID ger mig dåligt samvete, det är okej för att få känna sig bra de "bra" dagarna.
Det jag känner mig så ensam i, är att inte vara anorektisk, men att ändå inte lämna det bakom mig och att vilja hålla kvar vid det. Det är inte tillräckligt dåligt för mig för att jag ska vilja bli av med det hundra procent. Och det gör mig ledsen. Gör att jag känner mig som en lögn. Gör att jag känner mig så fruktansvärt ensam. Jag vill bara skrika ut till mina kompisar "JAG HATAR MIN KROPP OCH JAG VILL BLI JÄTTESMAL!" så att de ska fatta det. När folk frågar hur jag mår och jag inte säger bra utsn okej eller sådär och sen ska utveckla lite vad det är så får jag ibland hitta på något som låter bra för jag har inte tillåtelse att nämna kroppshat för utåt sett har jag inte problem med det längre.
Eller när jag säger kanske en liten millimeter av mina tankar och den personen som får höra dem svarar att det är bra att du äter ändå även om du mår så och då kan jag inte säga att det gör jag ju inte! Jag begränsar min mat nästan varje dag och alltid under 1000 kalorier ett par dagar i veckan. Bara att det inte syns.
Därför vill jag bli riktigt sjuk igen, så jag får en ursäkt att vara som jag är och få säga det jag tänker på riktigt varje dag.
Försiktiga framtidsplaner
Har haft en intensiv helg med mycket umgänge. Känts bra men ständigt en bakomliggande störning av ätmonstrena som försöker förstöra för mig.
Har ätit dels från en knytisbuffe i lördags och på restaurang i söndags. Och alkohol på det. Att inte ha kontrollen är svårt men det går.
Vi satt iaf och planerade massa. Jag och mina kompisar ska ut på en gemensam äventyrsresa nästa år och för att det ska bli så bra som möjligt och inte alltför dyrt så gäller det att vara ute i god tid. Vi räknar ändå med en budget på 30-35000 så...
Det är så svårt det här, för jag sitter och deltar i diskussionen men samtidigt är jag så himla rädd! Var kommer jag vara om åtta månader? Och ska jag leva tillsammans med dem i tre veckor, antingen kommer de få se alla mina ätstörda vanor eller så ska jag försöka spela normal. Men det kommer jag aldrig palla under så lång tid! Jag har varit ute på resor och ätit normalt (fast jag vet inte vad normalt är så det har blivit överätning varje dag istället) och det har varat i en vecka högst. Efter det har jag kommit hem och haft så mycket ångest och bara tänkt att jag aldrig mer ska äta något i hela mitt liv.
Så hur fan ska jag funka i tre veckor? Jag funderar på att prata med någon av dem om det men det är så skamfyllt för mig!
Aja, själva resan i sig ser jag fram emot. Sååå mycket. Det är en dream come true, och för mig som nästan inte vågar ha några drömmar är det så stort! Får lite lätt hjärtklappning bara av att skriva om det, haha!
Min mask
Är det någon som ser igenom min mask? Är det någon som ser hur jag låtsas och gör mig till?
Att jag är glad när jag är där, bland folk, men så fort jag går där ifrån börjar självhatet mala i huvudet.
"Jag hatar dig. Du är äcklig. Du är så äcklig. Varför ska du få gå runt här på jorden, du som inte ens har vett att uppskatta livet. Du är så meningslös. Du tror och vill vara betydelsefull, men istället är du bara patetisk och gråter på nattvagnen en lördag."
Så går tankarna. Är det normalt?
Jag hade en väldigt obehaglig dröm i natt. Att jag tittade på mina bristningar på låren, bara det att de var riktiga bristningar i huden. Jag petade i den och kunde pilla på köttslamsorna som hängde löst. Mest fascinerad över att det inte gjorde ont när det rimligtvis borde göra det. Jag rös i drömmen, för jag fattade att ett inte borde vara så. Kanske en uppgörelse inom mig om vad som är normalt att lida för?
ledig måndag
Ingenting spelar någon roll.
Jag känner tomhet mest hela tiden. Som tur är blir det bättre när jag är runt kompisar, när jag har tid för det.
Jag längtar till september, då kommer jag avsäga mig ett ansvarsuppdrag som har dragit så mycket energi ur mig det senaste året. Det problematiska med att vara en engagerad person är att det lätt blir mer och mer att ansvara för, och något som bara låter kul och peppande i början kan lätt bli betungande istället.
Hade en ledig dag igår. L ville att vi skulle ta oss ner på stan, och när han vill det kan ju inte jag banga, det är bra att ta sig ut. Vi strosade, köpte tvspel och te, och avslutade med middag på en grekisk restaurang. Jag åt lite mer än hälften och frågade om jag fick resten som doggybag och det var inga problem! Underbart, det betyder att jag inte måste dra mig från att gå på restaurang lika mycket som jag har gjort tidigare.
finns det någon mening att säga förlåt?
Enda lediga dagen denna veckan! Och lön på det, jag får ut lite över 20000 från två av mina jobb. Pengar spelar ingen roll ändå, jag kommer inte bli mer eller mindre lycklig med dem. Jävligt olycklig just nu.
Jag och L var på ikea i söndags och köpte möbler för över 3000. Har aldrig handlat möbler för så mycket på en och samma gång! Vi ska försöka skruva ihop allt idag.
Det blir begravning om ett par veckor. Jag vill inte! För ett halvår sen levde han och var precis som vanligt. Det är så orättvist. Han är inte borta, han bara sover känns det som. Jag var inte och hälsade på så mycket jag skulle gjort på slutet.
Maten är så svår. Vet inte vad jag ska göra. Varje dag är ett krig inom mig, emot min kropp. Jag läser just nu boken Hungrig, självbiografi av Crystal Renn, och hon skriver bland annat att vi ska inte gå och ogilla vår kropp hela livet och sen bli gamla och titta på bilder från när vi var yngre och upptäcka att vi var mycket finare än vad vi trodde. Och jag känner att det inte alls stämmer på mig. Det är ingen hjälp på något sätt.
För jag ser bilder på mig själv både från nu och från de senaste tio åren och jag hatar förvisso min kropp men inte så att jag tycker att den skulle vara finare fem kilo lättare, jag hatar den alltid. Jag vill inte ha en kropp! För mig är det viktigare vad jag klär min kropp i och hur mitt hår ser ut. Hade jag inte fått uttrycka min identitet där då hade jag verkligen hatat mig själv för evigt.
Kroppen är bara ivägen, och då vill jag bara att den tar så lite plats som möjligt. Varför låter jag inte bara kroppen vara? Varför detta krig? Jag vet inte.
sorg
Jag är i sorg. Men jag fattar det inte riktigt, så jag är i någon sorts förnekelse också.
Allt är så tungt. Livet, varför är det så orättvist? Jag kämpar, jag sliter, jag försöker förtvivlat vara bra nog. Eller vara lite bättre än jag är. Det går alltid att vara mer, bättre, snällare, ambitiösare, och så vidare, och då vill jag vara det.
Jag är aldrig nog.
Min ätstörning är mycket värre. Det bestämmer över mig. Den ger mig ångest för att jag har ätit. Sen får jag ångest för att jag får ångest för mat när jag borde bry mig om så mycket viktigare saker.
Jag får ångest även om jag har gått ner i vikt. För jag tror att en dag med inte lika lite mat kommer få mig att gå upp allt igen. Tjockrädsla. Förvirring. Så rädd för att bli för sjuk men samtidigt kan jag inte stoppa det. Inte just nu. Jag vill inte göra folk ledsna. Jag kämpar så. Men jag är så fruktansvärt trött.
Vill byta jobb. Stressen är inte bra för mig. Hoppas jag kan få något annat till nästa år.
Har ätit två bitar smörgåstårta och två bitar tårta idag och jag vet inte var jag ska ta vägen riktigt. Kan ju inte vara mer än 1200 kalorier totalt. Kanske vågar äta något mer ikväll.
age control
Vill skriva en riktigt deppig uppdatering på facebook, men kan inte. För jag har precis åkt hem från klubben där jag umgicks med mina kompisar ikväll, och om jag skriver deppigt nu så kommer de tro att det är deras fel att jag blev ångestfylld, och det vill jag ju inte!
Ikväll har jag varit ute och dansat. Tyckte bättre om förfesten dock, känner inte alls samma sug efter att dansa som när jag var yngre. Då var jag ute nästan varje helg. Och ja, att dansa då var dels kompensatoriskt, men inte bara. Jag fick verkligen ut något av att ge mig hän till musiken och dansen, men mycket av det har försvunnit. Inte något jag eg sörjer.
Btw, har märkt hur svårt det är att svara på vissa frågor gentemot sig själv när jag varit ätstörd så länge. T ex, tycker jag om kvarg på riktigt eller jag bara bestämt mig för det? Tycker jag bäst om knäckebröd eller mjukt bröd. Ingen som vet.
arbeta eller dö
På väg till jobbet!
Har en monstervecka vilket betyder att jag jobbar ca 50 timmar på dessa sju dagar
Phu! Dessutom är vi smått underbemannade och jag hinner inte alls med mina arbetsuppgifter så jag är bara stressad till tusen. Ska hålla ihop på något sätt ändå.
Jag menar, jag stressar ju jämt, i allt i mitt liv, så det är inte värre nu, det är bara något mer konkret.
I och med att jag jobbar mer och mer börjar de muskler jag hade förra sommaren att byggas upp igen. Tudelad är min känsla till det, men mer positiv än negativ. Det gömmer sig en liten träningsnarkoman i mig som ser det som en bra prestation att forma kroppen så.
Det gör att jag fastnar framför spegeln nästan varje dag. Vrider och vänder mig för att hitta vinklar som jag kan acceptera och andra som bevisar för mig hur hemsk jag ser ut. "Det där är okej. Så kan jag se acceptabel ut. Så ska jag vända mig om någon tar kort för att andra inte ska se hur jag ser ut egentligen." Att ha fått muskler ger ett annat intryck, det är inte så ätstörningen vill att jag ser ut men det är bättre än att vara ingenting.
Hade kunnat skriva ett långt jättedeppigt och hysteriskt inlägg om Kents nyheter, men jag pallar inte det. Förnekelse är det som gäller för mig. Kommer sörja så mycket i höst ändå. Har inte rätt att uttrycka mina tankar om det när jag har många fler verkliga personer i mitt liv att bry mig om.
Jävla egoist!
Så jävla trött på allting!
Sover inte bra heller just nu, går och lägger mig ett-två varje natt och får typ sex timmars sömn. Känns som att vad jag än gör så blir det fel. Mitt liv bara rinner ur händerna på mig och jag famlar efter vattendropparna men får inte fatt i något.
Som grädde på moset ska Kent lägga ner vilket inte gjorde min dag bättre. (Därav rubriken) Såg det tidigt i morse men PALLADE inte så jag bara stängde ner och sköt bort det från mitt medvetande. Som med allt annat jobbigt. AHHHH!! Tänk om jag bara kunde få säga PRECIS hur det var till någon, någon som brydde sig på riktigt och förstod mig, nu kan jag inte, och jag når inte ut till någon med bloggen heller så mina desperata ord bara virvlar runt i cyberspace utan att någon bryr sig om dem.
Skulle behöva utveckla mig. Komma vidare med mitt liv. Rensa bort allt som tynger ner mig och hindrar mig från att må bra. Minns att jag för länge sen i början av mina försök till tillfrisknande sa att jag bara skulle ägna mig åt saker jag mådde bra av. HAHA! Kul. Vem försökte jag lura med det. Jag, som skulle kunna ha självuppoffrande som mellannamn? Nej. Det går inte bra nu.
Distraherar och distanserar
Jag distraherar mig. Ständigt, hela tiden.
Det är så jag överlever. Jag vet inte vad som händer imorgon, jag vet inte vad som händer om en månad, men jag vet vad jag ska göra just nu och då gör jag det och behöver inte tänka på något annat.
På jobbet möter jag kunder hela tiden. Jag flyttar varor, sätter ut priser, svinnar sånt som är dåligt. Jag behöver inte tänka på annat. Jag trivs på mitt jobb, för jag jobbar med något jag är bra på, något som jag har valt själv. Och jag behöver inte tänka på mig när jag är där. Jag slipper vara en kropp att äcklas över och ett psyke som är kaos.
Jag har aldrig ångest på jobbet, och eftersom jag har det i så många andra delar av livet så är det inte konstigt att jag flyr till jobbet så jag slipper känna.
Jag fortsätter att bara dricka kaffe till frukost, nästan varje dag. Jag är hungrig mer. Jag känner rivande hunger på jobbet innan lunch, och det är skönt att äta när jag är riktigt hungrig. Jag klarar mig. Jag klarar mer än jag tror.
Snart kommer jag börja jobba heltid igen. Snart drar det igång, och då kommer jag inte kunna andas ut förrän till augusti. Fast nej, nu har jag ju fått rutin på mitt jobb. Nu är det inte de första månaderna när allt är nytt utan jag kan detta nu, och då ska det inte vara lika krävande.
Jag kan distrahera mig utanför jobbet med, så klart, Nästan lika bra. Läser böcker eller facktexter. Pratar med andra. Har kommit fram till att även om jag känner mig hycklande och falsk så kan jag faktiskt hjälpa andra även om jag inte är frisk själv. Jag har ju fortfarande massa ovärderliga kunskaper att dela med mig av, även om jag inte kan praktisera dem själv.
Jag och L är het värdelösa på att ha ett strukturerat liv, eller på att äta ordentlig mat. Vet inte om någon av oss sörjer det just nu.
Det kanske inte är så farligt att fastna i livets karusell, i alla fall ett tag. Jag kan ju göra detta nu. Så kanske jag blir bra, eller så brakar jag åt helvete sen, vem vet? Jag orkar bara inte leva så mycket i ängslan och i sorgliga minnen och i att missa nuet.
8 mars har varit. Och jag minns hur dåligt jag mådde vid den här tiden för, är det två eller tre år sen? Fast då mådde jag dåligt pga enorm hjälplöshet gentemot L, idag har jag snarare kapitulerat för min egen galenskap. Jag accepterar att jag är sjuk i huvudet, och jag vill inte skämmas för det heller.
våg funnen!
Förresten så hittade jag den ena vågen igår! Tyvärr den analoga som jag inte litat på men endå. Och detta frosseri som det känns att jag har ägnat mig åt de senaste veckorna visade sig inte vara så hemskt. Ligger kvar på 55-56 kg.
vill äta
Det är så tråkigt det här, att inte få äta. Det är verkligen min aktivitet nummer ett när jag blir uttråkad, fixa något att knapra på. Det kan jag inte göra nu för jag vill inte äta, men alltså SHIT vad jag blir less.
Det är verkligen något speciellt med att behöva anstränga sig och kämpa för att kanske, senare, få utdelning genom att ha gått ner några hekton. Jag vet ju inte ens om det kommer ge utdelning, jag vet inte om det jag gör nu är tillräckligt utan det kommer jag kunna veta först om en vecka minst, om jag inte shabblar till det innan dess.
Har varit väldigt trött de här senaste dagarna. Jobbat samtidigt som jag ätit väldigt lite, inte konstigt att kroppen blir utmattad. Igår kväll gick jag och la mig halv tolv och sov till halv tio idag. No problemo! Så skönt. Känns som att jag har världens största sömnbehov, kan lätt sova 8-9 timmar per natt och sen sova ut i 10-11 timmar någon gång per vecka. Fast att sova är ju typ det bästa som finns så jag klagar inte!
I tisdags åt jag ju ett päron till lunch. Sen på mötet där bjöd hon bara på godis, vilket jag inte äter öht, så det blev bara middag till kvällen med en kompis som kom över (hon är alltid liten i maten, yey!) så landade väl på 600 kalorier.
Onsdags var det jobb, lunch som vanligt, till kvällen var jag på möte igen så blev ingen ordentlig middag. ~800 kalorier.
Igår jobb, åt en ciabatta med mozzarella och pesto till lunch (400 kcal?) och ärtsoppa till middag. Totalt 700.
Och idag då, haha! 10 ml mjölk i kaffet. Ska ta en propud snart är tanken (skulle ätit till lunch igår men glömde bort att den låg i kylskåpet på jobbet när jag hade rast, hej glömsk!) och sen ska vi äta nån sorts fredagsmiddag och gå på bio med tillhörande popcorn. Will not end well...
kastat masken
Jag chattade med en kompis i tisdags. Jag bad om att få prata om allt detta, liknande det jag skriver i bloggen. Hon har egen erfarenhet av allt och lite till så jag visste att hon inte skulle döma mig och hoppades att hon skulle förstå mig. Det var så skönt att få göra. Jag kunde säga saker jag inte vågar säga till någon annan. Hon svarade, tog det till sig. Gav sin syn på det. Långt annorlunda än min men ändå värdefull. Och på mina mest svåra frågor kunde hon tillsammans med mig Kina fram till ett svar.
Jag har sagt så mycket till folk att eftersom vi inte vet hur framtiden kommer se ut. Noll chans. Så är det ingen idé att oroa sig över den utvecklingen vi inte kan påverka. Vilka vi träffar. Om vi råkar ut för en olycka. Osv. Ska bara börja leva efter det själv också, haha!
over reacting no control
Började dagen med tårar. Överreagerade på en sak L gjorde något så fruktansvärt. Det där klassiska att jag har tänkt ut hur något ska vara så kommer han och bara säger något som förstör min plan (som jag inte har sagt något om till honom så hur ska han veta då vad jag tänkt?) och allt blev plötsligt skit och år helvete! Han gick hemifrån, jag grät en stund och sen kände jag bara: va? Varför har det fått mig så ur fattningen? En petitess. Så jag smsade och förklarade och sen, ja, sen var det inget mer med det..
Igår åt jag förutom morötterna en portion köttfärssås. En potatis till och rostade morötter. Idag har det blivit ett päron hittills. Ska på möte nu men en kvinna som alltid har haft med något att bjuda på de tidigare gångerna jag träffat henne, så jag antar att det blir en bulle eller muffin. Och sen middag ikväll. Skit samma om jag inte går ner massa, kan jag tappa ett par kilo så min nuvarande kroppspanik går över så är jag nöjd, för tillfället.
Kalorier:
söndag 700
måndag 500
idag 50 hittills
vågbrist
Igår när jag kom hem från jobbet var jag så trött så jag somnade klockan sju. I kläder och uppsatt hår och utan att borsta tänderna. Sov i tretton timmar. Ville inte alls äta middag så det blev mitt sätt att undvika den. Sen när jag gick upp imorse ville jag inte äta frukost, så jag drack te koppar kaffe istället.
Konstigt nog lyckades jag vara utan mat från tolv igår till halv fyra idag, drygt 27 timmar. Enklare när jag sov så många av dem! Idag har jag ätit tre morötter än så länge.
Jag har så himla mycket kroppsångest! Dessutom ingen kontroll för vågen är nerpackad i en flyttlåda och självklart vet jag inte vilken. Tror att jag väger 60 kg, känner mig ring som ett hus.
Flytten har alltså varit, för en vecka sedan. Följd av sjukstuga här hemma och fyra heldagar jobb, som jag inte kunde missa så jag har pressat mig igenom dem. Dock gör det att lägenheten är mil ifrån att vara iordning,allt är ett stort kaos. Har inte vägt mig på två veckor eller något sånt och börjar få panik på att jag inte kan göra det heller!
De sjuka tankarna retad med mig hela tiden. Seriöst varför måste jag dras med det här i mitt huvud varje dag år ut och år in? Hela mitt vuxna liv och mer därtill. Allt annat har jag lyckats lämna bakom mig (eller nej det har jag inte men det är mycket bättre på alla andra punkter).
Jag funderat liksom, hur skulle det se ut om jag söker hjälp för det här? Jag behöver ingen hjälp med relationer till andra, ingen hjälp med ssb, ingen hjälp med att hitta en mening i livet och arbeta med mörka tankar, det enda jag vill ha hjälp med är att sluta tänka på maten som direkt kopplad till vikt och kropp och att tycka om min kropp trots att den inte är benig. Finns det sådan hjälp?
can't stand the spiders
Jag är så ledsen att jag inte använder min blogg mer. Jag skulle verkligen ha nytta av att logga in och skriva av mig oftare. För jag behöver bloggen fortfarande, kanske inte på samma sätt som i början, men jag mår bra av att veta att jag kan skriva här.
Resten av hösten skulle jag beskriva har gått i ambivalensens tecken helt och hållet. Ena dagen är jag helt inställd på att lämna allt av ätstörning bakom mig, och nästa så äcklas jag av mig själv så jag inte står ut med tanken på att behålla denna vikt.
Jag hittar ingen balans.
Och en annan sak jag har svårt för, det är det här med att må bra. Jag skulle säga att jag i många avseenden mår bra idag, eller i alla fall mycket bättre. Därför är det så svårt att acceptera de stunder/dagar då jag mår kasst. Inte bara normal-kasst utan inte-ha-någon-kontroll-på-sina-känslor-kasst. Jag ska ju kunna hantera det nu!? Men livet är inte så logiskt som ett mattetal eller en dator, och det har jag så svårt att acceptera.
Jag har haft verkligen fullt upp hela hösten. Ändå har jag bara jobbat mellan 20 och 40 procent, på mitt huvudsakliga jobb. För att få pengar tog jag på mig lite andra uppdrag, som jag trodde skulle vara lite smått extra, men som istället har tagit upp upp all annan tid, och även orsakat mycket ångest.
Hela julen har typ bestått i att stänga av verkligheten och skjuta bort alla stressmoment. Nu har de precis börjat komma tillbaka, i resultatet att jag inte kunde somna om imorse efter att min pappa ringt och väckt mig. Det är papper som ska fyllas i och skickas in, mejl och telefonsamtal jag ska förbereda studiecirkelträffar och sen det värsta av allt, vi flyttar om en månad och jag har inte börjat förbereda ett skit inför det. Hjälper inte att skriva listor heller för de struntar jag i bara.
Inte speciellt positiv avslutning på det här, kanske blir bättre nästa gång.
min valkyria
Jobbet är ännu mer i frånvarande. Som min kollega sa min senaste arbetsdag, för sex dagar sedan: "jaha, är du här och gästspelar igen?" Inte för att jag klagar så mycket, men när jag är där så sällan så blir det lite svårare att hänga med i vad som händer, och de arbetsdagar jag har gått inte lika lätt som när jag jobbade heltid.
Jag hittar andra sätt att strukturera upp min vardag, men har svårt för att känna mig så onyttig som jag gör. Har aldrig kunnat se att det är hållbart att jobba pyttelite och inte typ gå på knäna samtidigt. Tar det vecka för vecka för det är svårt att hantera annars.
Jag har tänkt mycket det senaste på vissa händelser jag har varit med om tidigare. En del av dem inträffade under början av min blogghistoria, men jag förstod inte riktigt då vad som hände. Det är alla de tillfällen jag har blivit sexuellt trakasserad. Och känslomässigt förstörd. Som jag har vidgat bort, för jag har tyckt att jag har fått skylla mig själv, för att jag har haft orealistiska förväntningar, för att jag har utsatt mig för faror, för att jag inte har tänkt på konsekvenserna, och så vidare. Och jag blir så ledsen för att jag alltid har tänkt så. Att jag har tyckt att jag har sånt litet egenvärde. Hur blev det så? För jag har alltid tyckt det, vad jag kan minnas. Eller är det bara för att nästan alla kvinnor/flickor får lära sig det? Skulle de flesta tänka som jag, bara det att jag hade oturen att utsättas för övergrepp?
Usch, jag hatar att skriva det. Övergrepp. Det finns ett så starkt stigma kring det ordet, så himla mycket "du får väl skylla dig själv, hallå?!"
Jag jobbar på det, enda egenvärde tar inte en dag eller ens hundra dagar att bygga upp.
söndagsmorgon
Efter paniken förra veckan viktmässigt så visade vågen idag 55,1. Nere precis under 20 i BMI igen.
Kan det vara vätskan från mensen som släppt först nu? Jag vet inte. Men om det är så så tog det tre dagar efter att mensen var slut, usch vad jobbigt om det är så.
Jaja. Det känns bättre än igår natt. Vilket det nästan alltid gör efter en natts sömn. Jag var sugen på att vräka i mig popcorn igår när jag kom hem men jag tog det lugnt ett litet tag och sen kunde jag gå och lägga mig utan att ha förstört något. Intaget igår blev nog ganska högt tyvärr, drack två öl och bara det läget ju på 500 kcal. Men ja, 1800 kcal totalt. Blä, det är inget jag vill tänka på.
Idag har jag inga som helst planer. Kanske försöka att inte göra då mycket helt enkelt. L ville att vi har en mysdag hemma ikväll, lagar mat tillsammans och tittar på film och bara är, för vi är inte så bra på det.
Sen ska jag till affären och köpa kryddor, och så ska jag försöka ta en lång promenad.
sjukdomskänningar
Återigen på väg hem från en kompis en lördagskväll, och en dag som har varit nästan bara bra slutar med ångest och svåra tankar.
Och ikväll är jag inte heller full, ikväll är jag helt klar och sansad i huvudet, men alla kaostankar kommer ändå.
Jag inser att många år har gått sedan mina sjukhusår men jag är inte immun för det. Allt kan rasa på en sekund. Att hålla sig ifrån total kollaps är bara att vara i karantän från sinnessjuka.
Det som drev mig då, och det jag fortfarande känner, är alldeles för lika. Jag har mina bra dagar, mina bra stunder, men när de sviktar blir jag väldigt svag och sårbar.
skitliv kamoufleras med engagemang
Hatar mig själv och hatar hatar hatar min kropp!
Vilken har gått upp till en nivå jag inte vågar tänka på och försök till bättre ätande har varit till ingen nytta. Ligger mellan BMI 20,5 och 21, jävla tjockis!
Hoppades att det var vågen som var trasig men tog fram den analoga jag har gömd i garderoben och ja, då fick jag det svart på vitt...
Mina ben i skuldrorna jag brukar känna och se har försvunnit under fettet och magen är ständigt uppblåst och fet.
Förakt förakt förakt!!
Är med i aktiviteter där jag får andra att känna sig bättre, mindre ensamma och hörda, för då får jag koncentrera mig på det istället. Vet inte om jag hycklar eller inte, för jag menar det jag säger, bara att det är så svårt att känna att det gäller även mig. Vill göra något drastiskt, vill förstöra för mig, men konsekvenstänket stoppar mig så länge jag inte får en riktig ångestattack.
