soulstitch

Jag vet inte någonting. Vad jag gör, vart jag ska, hur jag ska vara.

Allt känns som ett mellanspel, en paus emellan något som var och något nytt som jag väntar på. Jag har väntat och väntat så länge att jag har blivit van vid att det är så mitt liv ser ut.

På samma sätt som en hel massa av våra vardagsaktiviteter inte spelar någon större roll eller har ett syfte, så spelar inte mina negativa tankar och mina ätstörda beteenden heller någon roll. De bara finns där. Fyller en funktion även om jag inte riktigt klart kan förklara det. Det är bara så jag gör.

För att jag ska kunna känna mig lite duktig/bra/speciell emellanåt. Jag klarar av att gå tre dagar och äta för 600 kalorier per dag. Jag känner det som att jag har gjort något bra i slutet av dagen, så att jag kan somna lite mindre missnöjd. Jag har inte något annat verktyg som lindrar värdelöshetskänslan lika bra. Sen att jag efter tre dagar äter för 1700 kalorier, 1200 kalorier, 800 kalorier, 900 kalorier, 2200 kalorier och summan av dagarna visar noll förändring på vågen det är en annan sak. Jag håller mig inte kvar. Det blir inte farligt. Så jag behöver inte sluta. Sen att de dagar jag äter för 2000 eller mer alltid ALLTID ger mig dåligt samvete, det är okej för att få känna sig bra de "bra" dagarna.

Det jag känner mig så ensam i, är att inte vara anorektisk, men att ändå inte lämna det bakom mig och att vilja hålla kvar vid det. Det är inte tillräckligt dåligt för mig för att jag ska vilja bli av med det hundra procent. Och det gör mig ledsen. Gör att jag känner mig som en lögn. Gör att jag känner mig så fruktansvärt ensam. Jag vill bara skrika ut till mina kompisar "JAG HATAR MIN KROPP OCH JAG VILL BLI JÄTTESMAL!" så att de ska fatta det. När folk frågar hur jag mår och jag inte säger bra utsn okej eller sådär och sen ska utveckla lite vad det är så får jag ibland hitta på något som låter bra för jag har inte tillåtelse att nämna kroppshat för utåt sett har jag inte problem med det längre.

Eller när jag säger kanske en liten millimeter av mina tankar och den personen som får höra dem svarar att det är bra att du äter ändå även om du mår så och då kan jag inte säga att det gör jag ju inte! Jag begränsar min mat nästan varje dag och alltid under 1000 kalorier ett par dagar i veckan. Bara att det inte syns.

Därför vill jag bli riktigt sjuk igen, så jag får en ursäkt att vara som jag är och få säga det jag tänker på riktigt varje dag.