soulstitch

Känner mig ganska förvirrad. Är i min hemstad. Bor inte här. Men kommer bo här om tre månader så det känns som att jag förtidssnyltar på att få vara en medborgare här. 

 

Var på en tillställning igår med en massa folk som jag känner/är bekant med, och det gick bra för det mesta men så slog det mig: många av dem där har inte sett mig på ett och ett halvt år, de vet inte att jag är här nu, men de kom inte fram och frågade varför jag var där. Dessutom några som inte vet att jag bor i Uppsala och har gjort det så länge, var tror de att jag har haft för mig all den här tiden? Verkar uppenbarligen inte bry sig för de frågade inte... 

 

Sen skulle några av mina närmare kompisar vidare och vi slog följe till den baren. Jag skulle hem för jag var så trött att jag sov stående, men det var så jobbigt att kryssa mellan alla partande människor, det var så mycket folk, så mycket ljud, några som dansade mitt i gatan till trummusik. Jag kände mig inte hemma. Vad har hänt med mig på de här åren? Tycker de andra också att jag är så konstig som jag känner mig nu? 

Idag ska jag träffa psykologen igen. Hon har berättat att hon sysslar med emdr i terapin, och när jag googlade på det står det att det är som hypnos, fast har något med ögonrörelserna när man blundar. Och att det kan hjälpa en bearbeta trauman. Hm, hon har inte förklarat något närmare själv så jag får väl se om det tas upp, om det kan vara något som hjälper.

 

Lite nervöst är det som vanligt, fortfarande bara tredje gången jag träffar henne så vet inte vad det kommer resutera i.

 

En bra sak är att jag inte har pratat något om eventuella diagnoser med henne. Jag misstänker nämligen att jag skulle kunna passa in på fler än de jag har, och jag skulle på ett sätt bli så lättad om jag fick det bekräftat för då skulle jag kunna få en förståelse för varför jag är som jag är. Och kanske bättre hjälp för det. Jag menar, jag blir ju inte automatiskt bättre bara för att jag får en diagnos, men kanske att jag kan få lättare att få gehör hos psyk i alla fall. Nu hör jag inte till någon speciell mottagning för ingen vill ha mig.

 

I alla fall, jag har inte nämt något om detta för henne och jag ska inte göra det heller utan hon ska få bilda sig en egen idé. Så kanske jag kommer fråga henne lite längre fram vad hon tror. För jag vet inte ens om hon har befogenhet att göra en sådan bedömning, jag vet att hon är leg psykolog, men med privat mottagning. Vad betyder det?

 

Frågorna blir bara fler, jag har aldrig haft så många frågor som jag har nu för tiden. Jag vill att hon ska hjälpa mig svara på frågor om MIG, om min person, jag vill inte hålla på att prata om alla andra runt mig, hoppas hon håller sig till det idag.

Idag ska jag träffa psykologen igen. Hon har berättat att hon sysslar med emdr i terapin, och när jag googlade på det står det att det är som hypnos, fast har något med ögonrörelserna när man blundar. Och att det kan hjälpa en bearbeta trauman. Hm, hon har inte förklarat något närmare själv så jag får väl se om det tas upp, om det kan vara något som hjälper.

 

Lite nervöst är det som vanligt, fortfarande bara tredje gången jag träffar henne så vet inte vad det kommer resutera i.

 

En bra sak är att jag inte har pratat något om eventuella diagnoser med henne. Jag misstänker nämligen att jag skulle kunna passa in på fler än de jag har, och jag skulle på ett sätt bli så lättad om jag fick det bekräftat för då skulle jag kunna få en förståelse för varför jag är som jag är. Och kanske bättre hjälp för det. Jag menar, jag blir ju inte automatiskt bättre bara för att jag får en diagnos, men kanske att jag kan få lättare att få gehör hos psyk i alla fall. Nu hör jag inte till någon speciell mottagning för ingen vill ha mig.

 

I alla fall, jag har inte nämt något om detta för henne och jag ska inte göra det heller utan hon ska få bilda sig en egen idé. Så kanske jag kommer fråga henne lite längre fram vad hon tror. För jag vet inte ens om hon har befogenhet att göra en sådan bedömning, jag vet att hon är leg psykolog, men med privat mottagning. Vad betyder det?

 

Frågorna blir bara fler, jag har aldrig haft så många frågor som jag har nu för tiden. Jag vill att hon ska hjälpa mig svara på frågor om MIG, om min person, jag vill inte hålla på att prata om alla andra runt mig, hoppas hon håller sig till det idag.

Funderar över symptom och diagnoser. Inte bara runt ätstörningar, jag har nära kontakt med flera psykiatriska diagnoser, både själv och som anhörig, så det är något som påverkar mig mycket. Det jag funderar på är vad som är symptom för just en diagnos och vad som kommer från t ex skammen över sjukdomen och från att man inte kan leva ett "vanligt" liv.

 

Ångest/oro/apati är sånt jag känner ofta, flera dagar i veckan. Varför gör jag det? Vilken psykisk ohälsa är det som ger mig det? Eller är det stigmatiseringen som gör det? Hur skulle L hantera sin sjukdom om han hade vågat vara öppen med den och fått mer förståelse från arbetsförmedlingen? Varför är det ens viktigt att fråga varför man mår dåligt?

 

Jag har ångest, och jag vill veta varför jag får ångest för att förstå mig själv, men jag kommer inte automatiskt få mindre ångest bara för att jag vet det, eller bara för att jag får en ångestdiagnos på mig. Det är bara en del av det. Jag vill veta vad jag kan göra när jag får ångest. Hur jag ska göra för att kunna styra mina tankar så att mina känslor inte blir så stora och hemska. Och att acceptera mina känslor så att jag inte blir så arg och besviken på mig själv när jag sitter där.

 

Ångest eller det som känns mer som depression, jag vet inte vilket av det som är värst. Ångesten sitter inte i lika länge, den starka ångesten då, men deppigheten, eller meningslösheten jag känner, sitter i hur länge som helst. Och faller över mig när som helst och hur fort som helst. Att allt är meningslöst och känslorna bara trubbas av, det är fan så jävla jobbigt, jag kan knappt säga att jag mår vare sig bra eller dåligt, jag mår ingenting, inget betyder något och hela livet känns som en lång rad saker jag måste göra bara för att.

 

Jag vill inte vara med längre. Jag står inte ut med mig själv, den här hemska människan i den här hemska kroppen med de här hemska tankarna! Varför skulle jag bli satt till världen till ingen nytta och bara för att själv må dåligt? Nej usch nu får jag ge mig!

Hur kommer jag tänka tillbaka på den här sommaren i efterhand? Jag är så totalförvirrad hela tiden och hoppar mellan total förtvivlan och att livet är lite bra ändå. Fattar inte varför jag inte bloggar oftare men det är väl för att jag just idag har massa blogginspiration.

 

Plus att jag verkligen behöver någonstans att få ur mig alla de där mest hemska känslorna. De som jag inte kan med att dra ut på facebook, för jag har alldeles för många fbkompisar som jag inte vill visa mina hemska sidor för. De som jag inte vill ska veta vilket sug efter rakblad jag tampas med, eller att ajg sitter som en liten ångestklump en lördagskväll när jag egentligen borde ha skoj och utnyttja ledigheten på.

 

Inget nyttigt gör jag, och inte klarar jag av att gå och lägga mig heller, jag är alldeles för upp i varv för det, skulle bara ligga och vrida mig i sängen och bli rastlös.

Svårt att hitta inspiration att skriva för tillfället. Tappat bort mig i tankarna lite tror jag. Svårt att fokusera och formulera mina tankar. Vill skriva inlägg om olika saker jag tänkt på men mina tankar blir luddiga och svårt att sammanfatta. Vill ändå skriva något, så jag kan se att jag ändå tänker nåt.

 

Idag är första dagen tillbaka i vardagen! Resan gick bra, men fy tusan vad jag har frossat i mig! Har inte tänkt, bara ätit, på oregelbundna tider, utan planering, utan kontroll. Känner mig fruktansvärt fet också, som att jag har svällt upp ett par storlekar minst! Tror att jag har gått upp faktiskt, ett kilo kanske, men med tanke på hur mycket jag frossat så hade det kunnat vara mycket värre. Alla jag har träffat har fått se mig smälla i mig hur mycket mat som helst, samtidigt som jag vet att jag väger mindre än sist de träffade mig, för ett halvår sen, så jag har funderat massa på vad de tänker. Blir de lättade eller oroliga när jag äter så mycket jag gjort? Eller märker de inget ens? Nu ska jag i alla fall tillbaka till mina rutiner och vardagsvanor så ska jag få bort kilot jag lagt på mig och mer än så.

 

Sjukaste av allt.

Eftersom jag bryr mig om mig själv så mycket, och tittar på andra på stan som jag jämför mig med, så borde jag ju rimligtvis se hur/om mina kompisar förändras. Det gör jag inte alls. En kompis jag träffade nu, som har varit lite överviktg, och det har hon varit så länge jag har kännt henne, berättade efter att vi hade umgåts i ett par timmar att hon har gått ner 15 kilo denna våren och sommaren! 15 KILO. Och jag hade inte ens sett att hon gått ner över huvud taget! Jag såg det knappt när hon sa det heller, kanske lite när jag ansträngde mig. 15 kilo som inte ens syns. Vad är det för fel på mina ögon?

Har förvirrande tankar. Inte så förvirrade, jag är klar med vad jag tänker och jag tänker väldigt logiskt. Lite för logiskt tror jag. Men de förvirrar mig att ha massa tankar. Jag vet inte vad som är sant och vad som är påhittat av mig.

 

Känns inte kul att jag inte kan lita på att det jag tänker är förnuftigt och sant, för jag vet att jag har så himla lätt att överanalysera allt som händer.

 

Igår skulle jag träffa en kompis. Vi hade inte sagt någon bestämd tid men vi skulle till stranden så för sent skulle det inte vara, och jag bor långt ifrån henne så det tar nästan två timmar att ta sig dit. Hon hörde inte av sig och jag fick inte tag på henne men jag åkte i förhoppningen att jag skulle få tag på henne på vägen. Vilket jag inte gjorde. Så jag åkte hela vägen, ville inte bokstavligen knacka på hennes dörr för hon kanske inte ville veta av mig, så jag ägnade en timma åt promenerande, och när klockan var halv fyra ringer hon, har sovit bort hela dagen och missat mina meddelanden. Under den här tiden var jag nästan säker på att hon inte ville träffa mig, att hon inte hörde av sig för att jag skulle tro att hon missat det när hon egentligen träffade någon annan, och att hon bara tycker att jag är påträngande och tjatig.

 

Jag vet inte. Resten av kvällen (eller från klockan fem) umgicks vi. jag fick sova över hos henne. Det kändes bra. Just då i alla fall, men jag vet att händer det igen kommer jag säkerligen tro att hon inte vill veta av mig igen. Och det är tankar som jag på logiskt sätt inte kan mota bort. Jag vet inte hur man gör. Jag har inpräntat i mitt huvud att jag aldrig är tillräckligt bra och att jag inte ska vara nöjd med hur jag är, jag kan vara mer social, jag kan vara mer generös, trevligare, mer tillmötesgående eller vad som helst. Även om jag får höra att jag är jättesocial, att jag är ganska vänlig och så där. Det är bara aldrig nog i mina ögon. Jag kan inte trassla upp tankarna.

Alldeles för sent att uppdatera nu, och att vara uppe äver huvud taget! Som tur vad är jag inte så j'ttemycket alkoholpåverkad i alla fall!

 

För det kommer jag vara imorgon, så det räcker och blir över, men det kommer vara bland en massa personer som jag litar på så det kommer vara säkert.

 

Är så satans förvirrad så jag vet varken upp eller ner för tillfället. Jobbigt att inte berusningen kan ta bort förvirringen heller, snarare förstärka den istället.

 

Tänker mycket på nutid och dåtid. På hur det är idag jämfört med då jag mådde som sämst, sommaren 2007. Tänker på vad som skiljer från nu, egentligen. Jag mår ju jävligt dåligt nu med, bara det att jag inte är lika mycket vilsen som då. Jag är snarare van med att vara oklar med vem jag är och van med att jag inte vet vad jag vill och att jag inte är tillfreds med livet och alltid längtar till den där framtiden då jag blir lycklig och känner mig mer "hel" som människa. Jag menar, hur länge ska jag vänta på det tills jag ger upp och accepterar att det inte blir mer än det här?

 

Så jävla trött på mig själv! Fick en sån satans ångestattack igår och bara skrek så jag fick ont i halsen, för att jag är så TRÖTT på mig själv. Blev lite rädd att mina grannar typ ska anmäla att det är någon som misshandlas här för att jag skrek så högt, det får inte hända för jag orkar inte med det också. Varför ska allt vara så svårt för???

 

Fy fan, nä jag måste gå och lägga mig nu så att jag orkar upp i tid imorgon och inte ska stressa för mycket (för det kommer jag göra i vilket fall),

Tänk vad van jag måste vara med att må dåligt att jag knappt reflekterar över det. Var på happening i lördags, heldag tillsammans med både kända och okända personer. Så jag trodde att jag skulle bli lite mentalt utmattad men det var ingen fara. Mådde bra hela dagen, fast jag åt en fruktansvärd massa mat, och på kvällen drog vi till en klubb och dansade.

 

Först när jag skulle därifrån, och gick vilse, och när jag väl hittade märkte att sista tåget hem hade gått, och en kille ville att jag skulle hänga med honom hem och röka majja, vilket jag som tur var tackade nej till även om det lät mer än lockande (fast ja, jag förstår ju riskerna för våldtäkt mm), som jag började må dåligt. Hatade mig själv och gick och talade om för mig själv vilken dålig och idiotisk människa jag är. Det självhatet jag kände då var större än jag kan förstå. Jag gick och satte mig på McDonalds där ett par killar oroade sig för mig och ville att jag skulle följa med dem hem (alltså WTF?) men jag tackade nej en gång till. Sen fick jag en galen kille efter mig som skulle prata med mig, fast jag försökte läsa för att inte somna. Gick inte bra.

 

Tidigt på morgonen tog jag första tåget hem och kunde gå och lägga mig klockan 8 typ. Inte en jättesmart sak att göra efter att ha sovit för lite hela veckan pga att jag börjar jobbet så tidigt. Jag som vill sova minst sju, gärna åtta timmar per natt har välsnittat på fem per natt i en vecka nu. Känner mig inte så förfärlig men undrar när kroppen inte pallar mer. Mår väl lite bättre idag även om jag önskar att helgen hade varit bättre. Men jag menar, jag har varit med om så många utgångar som har slutat i riktig katastrof så jag ska väl vara glad egentligen.

Usch, känner mig dum och värdelös. Är inbegripen i en aktivitet som gör att jag måste prata (över nätet) med en grupp människor som jag inte alls liknar. De är "normala"/"vanliga" tjejer och jag...blir en konstig person som inte alls passar in. Vad jag är säger så verkar det som att de tycker att det låter konstigt och svarar inte. I princip allt jag har sagt ignoreras, även när jag stället direkta frågor. Och jag vill inte fråga igen, jag är väl redan tillräckligt tjatig som det är.

 

Så jag sitter och känner mig som ett miffo istället. Utanför. Konstig. Och okej, jag ÄR väl konstig då, men de kan väl i alla fall svara mig.

 

Och så är jag så jävla trött. Trött in i själen. Får inte sova mer än fem timmar per natt. Jobbat mer än heltid den här veckan, och nu krånglar det med mina arbetstimmar så jag är rädd att de inte kommer vilja betala lön för halva veckan! Jävligt gnällig är jag med andra ord.

 

Blev så trött och ledsen igår kväll så jag bara grät. Vill vara ett barn, vill att någon annan ska ta hand om mig. Varför ska jag vara den som ser efter alla andra hela tiden? Kan ingen ta hand om mig? Måste jag braka igenom helt innan de förstår hur dåligt jag mår?

Jag börjar nästan bli lite rädd nu. Vikten går neråt, fortare än jag vill.

Jag är rädd att andra ska se, att de ska börja oroa sig, för jag ser själv att jag blir smalare.

 

Imorse visade vågen 50,2. Jag har tom försökt äta lite mer de senaste par dagarna för att stanna här och inte gå ner mer, men det verkar nästan som att jag har kommit över en tröskel så det går lättare. Eller så har jag verkligen kommit ifrån att äta normalt och fått en helt vrång uppfattning, Shit, skrämmande.

 

Tänkte att jag inte skulle gå ner mer under sommaren, har ett ganska ansträngande jobb framför mig som jag måste orka med.

 

Vet inte vad jag vill. Är väldigt förvirrad och tänker på ätstörningen och på mat hela dagarna känns det som. Och då inte vad jag ska äta, vad jag har ätit och så där, utan vad som är normalt kontra onormalt. Hur mitt liv ska se ut i framtiden, hur jag ska göra. Hur lever man med ett normalt förhållande till mat? Hur äter man då? Jag kan inte fatta alls hur jag skulle orka med att få in tillräckligt många mål under en dag. Och eftermiddagsmellanmål. Äter folk det? Eller är det en uppfinning för fritidsbarn och ätstörningspatienter?

Känner mig orolig, som att tiden bara går utan att jag hänger med. Oroar mig för flera saker, känner en massa otrygghet och det påverkar mig så himla mycket.

Det känns som att jag bara går och väntar på att det ska hända något, att det ska bli bra. Bra bara, vad det nu är. Det blir ju inte bra bara om jag går ner i vikt, det vet jag. Men det skulle kännas lite bättre (för stunden). Vågen håller sig på 52, plus minus några hekton. Jag tänker inte så där mycket på det exakta talet, jag vet hur mycket det kan variera och jag vet att det inte finns någon logik i det, så jag har slutat bry mig. Det viktiga är vad som händer över tid, att jag inte vill vara kvar på 52 om en månad, utan att det rör sig från 51 till 50 då.

 

Jag har ätit mycket idag, det blev lite fika på skolan. Obligatoriska fredagsfikan, nämligen. Vilket är så konstigt. Att fredagar då kan man fika lite extra på skolan eller jobbet, för det är ju fredag, men sen på kvällen så ska man fira lite extra då med (eller mycket), så middagen ska vara extra fet, och sen fredagsmys vid TVn, och sen ett par glas vin på det, för det är ju fredag. Blir ju världens frosseri, och har man hållt igen under veckan så förstörs det totalt på en dag! OM man ni ska fika extra på dagen, kan man inte göra det på tisdag eller nåt, så kan man hålla igen på middagen den dagen utan att det verkar för konstigt? Och när jag säger att det blivit mycket idag så är det typ 600 kcal so far. Men det kan säkert middagen förstöra senare!

 

Usch vilka sjuka tankar jag tänker! Förlåt att jag utsätter er för dem. Vill inte sprida min galenskap till fler.

Har inte glömt bort bloggen. Har mycket att göra så jag har dragit ner på mitt internetanvändande ganska mycket över lag. Så jag hinner inte med när jag väl sitter vid datorn. Men får titta in för att visa att jag lever i alla fall!

 

Borde vara rätt glad. Vågen har de senaste fyra dagarna visat 52.0, 52.0, 52.0 och 52.3. Så jag får tycka att jag är ganska stabilt på 52 nu. Ja, det tycker jag att jag får! Vilket känns konstigt, för jag känner mig inte så väldigt mycket duktigare med maten än tidigare, men något måste jag ju ha "lyckats" med.

 

Jo, två skillnader haar jag märkt! Dels att det är lättare att bara ta en gång av middagen, även om jag inte tar så mycket första gången. Det är att jag tänker att jag kan ha det som blir över till en matlåda till skolan. Jag har ju inte ätit lunch i skolan tidigare så då har det inte känts som att det är något att spara på, nu kan jag tom försöka äta mindre så att det blir till en "hel" lunch, alltså en lagomt liten lunch. Det andra är att jag nog har lite lättare ett inte ta när det bjuds på saker. Som i helgen, var vi ute några kompisar och en beställde in chilinötter. Som jag egentligen inte tycker så mycket om men äter när det finns. Jag trodde inte jag skulle klara mig helt ifrån det så jag tog tre stycken, sen räckte det. Jag åt inga fler och det är jag stolt över!

 

Sen har jag fått träffa psykologen som jag blev remitterad till och det var inte lika kul. Jag fick en ny remiss till en privat som jag får gå till 20 gånger. Hah! Jag behöver ju mer än 20 gånger, jag behöver ju något långsiktigt, något som jag vet får ta tid. Nu kommer jag vara stressad att den här någon inte kommer hinna någonstans på de veckorna, och att jag måste bevisa mig tillräckligt dålig för att bli tagen på allvar. Ni vet, det där klassiska tänket att man inte är sjuk nog vilket tvingar en att "bli" sjukare än vad man är. Jag vill ju inte det, jag vill ju kunna vara 100 % ärlig och få svar på hur jag ska leva med mig själv då. Så nej, jag är inte nöjd. Jag gick till en park och grät en halvtimma efter samtalet, besviken.

Känslorna går bergochdal-bana, ledsen hur mycket som helst, glad och uppåt i nästa stund, sen trött på livet, sen inte bry sig om nånting. Blir så trött, kan jag inte bara stanna på en nivå och få vara där ett tag?

 

Som jag befarade var vågen inte lika snäll i förrgår som förra veckan. Visade 53,4 igår och 53,1 idag. Fan att det ska gå så långsamt. Och hoppa massa fram och tillbaka. Jaja, bara att fortsätta kämpa.

 

Känns som att jag ätit konstant idag, fast när jag försöker räkna på det kommer jag fram till att två smörgåsar + två ägg + två skivor gravad lax och grönsaker + ett äpple inte kan bli så mycket. 600 kcal max. Men det känns som mycket mer, som att jag ätit hela tiden. Skumt.

 

Är snart hemma, usch för att det är så långa dagar, åker hemifrån vid åtta på morgonen och kommer hem sex/halv sju. Har dessutom fått sommarjobb (helt galet och fantastiskt, kan inte tro att en som misslyckad person som jag har lyckats med det) så jag kommer jobba alla lediga veckor i sommar. Alltså inte vara ledig någonting. Min ekonomi är glad men min kropp kommer nog inte vara så glad. Jag fasar för det, hur fan ska jag orka? Koomer inte orka städa eller laga mat eller ta hand om mig själv någonting de veckorna. Och att träffa kompisar, festa, ha kul..ha, det kan jag glömma!

Söndagen var en riktig slappardag. Mer än vanligt, satt nästan bara i soffan och tittade på tv och surfade på laptopen.

 

Så har jag blivit paranoid igen, nu vågar jag inte skriva hemma eller ens logga in här. Var ska detta sluta? Är det ingen annan som är lika paranoid att någon i familjen ska hitta bloggen? Vad ska man göra?

Jag sitter i skolans datasal nu, där får man vara i fred, förutom när den är uppbokad av några andra, men vi har så korta raster mellan lektionerna att man nästan aldrig hinner springa hit.

 

Satt och pluggade igår också, när jag tänker efter. Gud, universitetsstudier, vad jag hatar det! Aldrig mer, detta är det sista ever! Den pressen att alltid prestera, måste klara nästa tenta annars får jag inget csn osv osv, kan dö för mindre!

 

Igår höll jag mig på en hyfsad nivå matmässigt. Åt iofs pizza till middag, men tog halva då och andra halvan till lunch idag (ingen frukost då såklart). Så igår blev det nog 1200 kcal totalt för jag åt bara frukost och inget mellanmål. Typ omöjligt att veta vad en pizza innehåller, kan vara allt från 1200 kalorier upp till 2500 kalorier, tur att jag tog en utan massa kebab eler sås eller annat fett, så jag räknar med 1400. Då åt jag 800 igår och 600 idag. Men som sagt, enda jag rörde på mig var i princip att gå till pizzerian och hem igen. Fy. och inte känns det bättre ens att jag var ute och promenerade i tre timmar i lördags och höll på frysa ihjäl. (Fast rätt skönt var det ändå.)

 

Nu måste jag hem, ska plugga ikväll också. Och söka sommarjobb om jag hinner/orkar.

Det är svårt att bryta invanda mönster, för mig är det här med att gå och lägga sig i tid riktigt svårt. Sen jag var 15 typ såhar jag sovit för lite, med undantag för kortare perioder. fast det har mest varit när jag varit inlagd och då bestämmer ju personalen när man ska sova.

I och med att skolan börjat måste jag gå upp mycket tidigare än jag brukar, och det varje dag i veckan, så istället för att få sova 8 timmar som jag vill har jag sovit mellan 6 och 7 timmar. Det börjar tära på mig, känner redan at jag är..mer okoncentrerad på nåt sätt.

 

Har någon sorts chockterapi med mig själv för jag har haft på mig byxor flera gånger de senaste veckorna, för att vänja mig och som avskräckande. Inte ska jag få för mig att jag är smal inte! Magen väller ut över byxlinningen. Att äta då känns inte så lockande. Egentligen är inte magen det värsta på mig, förutom när den är uppsvälld efter maten så ser den rätt okej ut. Mitt största komplex är låren och höfterna. Jag har riktiga "kvinnohöfter" som är helt oproportionerliga till överkroppen. Har haft komplex för dem sen jag kom i puberteten och fick fettansamlingar, bristningar och äckelben! Usch, vill inte skrämma bort någon men jag hatar verkligen mina ben!

 

Pendlar mellan att känna mig duktig att jag promenerar såpass mycket jag har gjort de senaste dagarna, att jag inte har fallit till föga för en massa mat, till att ha massa ångest för att jag äter för mycket, hela tiden, att jag inte har koll osv. Helt sjukt ju för jag HAR INTE ätit för mycket. Jag har nästan till punkt och pricka följt det jag skrev förra gången. Fyra dagar har jag kommit under 900 kcal och två dagar kanske 1500 kcal, båda gånger för att L ville att vi skulle avsluta dagen med fika, kakor/tårta och då gjorde jag det för hans skull.

 

Har laddat upp med en massa lunchlådor till skolan, soppa på runt 200 kalorier styck. Bryr mig inte om ifall de smakar bra eller inte, bara jag för en varm soppa med lite kalorier är jag glad!

Äntligen får jag sitta vid datorn lite! L har ockuperat den hela dagen, och sen var vi iväg och handlade fram till nu. Inte så konstigt att han la bestag på den iofs, jag har haft den för mig själv i ett par dagar så han var "värd" det, haha!

 

Fredagen blev inte som jag planerat, så klart. Jag hade inte planerat så där jättemycket egentligen, och jag och L hade inte pratat ihop oss något heller så då blir det som det blir.. Jag var i alla fall ute på en lååång långpromenad, den längsta hittills. Handlade lite på systemet som blev tungt att bära mot slutet så jag hade inte så roligt på sista biten, när det hade hunnit bli mörkt och dessotum börjat snöa en massa. Men jag fick gjort alla mina ärenden och var på stan i tre timmar, och under den tiden stod jag nästan inte still en minut.

 

Maten var en inte jätteliten frukost, inte jättelitet mellanmål och en jättekonstig middag. Trodde att vi skulle vara hemma och titta på film, så sticker L ner på krogen med en kvarts varsel precis innan vi skulle ätit middag. Vilket gjorde att jag satt med middag och vin och tvn helt själv och kände mig ensammast i världen och grät över min ensamhet. Blä. Men det blev lite soppa, och sen glass till efterrätt/kvällsmys, plus två glas vin. Jättekonstigt som sagt. Tror kalorierna för dagen landade på frukost 300 + mellanmål 350 + resten 400-500 så totalt 1050-1150 kcal, och under promenerandet måste jag ha gjort av med 500 kcal. Det jobbiga är att jag ändå tycker att det är mycket med detta intag, även om jag ska kunna äta så totala blir 900 och sitter still hela dagen så ska det bli ett underskott. Det är känslorna som spelar mig ett spratt.

 

Lördagen var som sagt väldigt lugn, sov längre än jag brukar och L var dunderbakis större delen av dagen. Ville varit med på bloggträffen i Göteborg..men nu är det så att jag flyttat så jag inte har möjlighet att närvara där..jävligt tråkigt! Frukosten blev stor även denna dagen men mellanmålet desto mindre, 250 + 200, och innan middag tog jag mig ut på en liten pronenix. Kortare än jag tänkt för L väntade hemma på att vi skulle laga middag, annars hade den blivit längre. Till middag blev det kyckling, ris och currysås, har inte orkat kolla upp mängder så slår till med 500 kcal. Visst var det lördag men ingen alkohol för oss denna dag, haha L var itne det minsta sugen efter fredagskvällen!

 

Idag har jag gått en ordentlig powerwalk! Var tvungen för att hinna till en affär innan den stängde, så jag gick kanske 4 km på 30 minuter. Så idag är jag på 400 in och 150 ut so far.

 

Jävlar vad långt det blir, grattis om någon orkar läsa hela inlägget!

Tänkte att jag skule skriva ett riktigt inlägg idag (lördag) men jag kom mig aldrig för. Har suttit framför datorn nästan hela dagen men inte fått till någon, fastnade med att läsa bloggar, fixa kaffe, titta på tv, läsa mm. Så det kommer ett ordentligt imorgon istället där jag berättar om både fredag och lördag. Allt är hyfsat lugnt i alla fall! Nu är jag supertrött så ska sova alldeles snart. Godnatt!

Har ju fått in en kontinuitet i det här! Synd att den med största sannorlikhet kommer brytas nästa vecka, men kanske hittar jag tillfällen att skriva på kvällen istället.

 

Gick och var arg, eller snarare förbannad, i flera timmar igår. En person, en bekant till mig, har klantat till det rejält så jag blir lidande. Alltså hon drabbas inget av det, bara jag. Och så är jag för feg för att säga till henne på skarpen, jag sa bara "oj, det var ju inte så bra" när jag fick veta vad hon hade gjort. Ah, ibland önskar jag att jag kunde vara lite bitchigare, så hon fick ångra sig ordentligt istället för som det är nu. Jag är rädd att folk utnyttjar mig för att jag är så ödmjuk och förlåter allas fel och brister,

 

Istället gick jag under min promenad igår och formulerade långa haranger som jag skulle vilja säga till tjejen, och blev ännu mer irriterad och frustrerad. Försökte ringa min syrra för att ha någon att beklaga mig för, så svarar hon inte! Har inte ringt upp heller, även om hon ser att jag försökt ringa.

 

Blä, vilket gnällinlägg det blev, det var inte meningen men jag behövde få ur mig det.

 

Annars så åt jag en bra frukost, ett lagom stort mellanmål och en ganska ordentlig middag igår. Och med ordentlig menar jag 100 g potatiskroketter, 90 gram fläskkotlett utan ben, lite tzatziki, ungsrostade morötter och två dl ärtor. Jag är inte bra på det där att räkna ut, allra helst som fläsket enligt vissa kostvetare ska bli mindre fetthaltigt ju mer fett man steker det i. Men jag gissar på runt 450 för hela middagen. Totalt då 900, och promenaden var 2 timmar lång så kanske -400 där. Så det ser ju bra ut.

 

Ikväll ska jag nog dricka lite alkohol i alla fall. Blev ju som sagt inget förra helgen även om jag tänkt det. Jag som brukade dricka varje helg har inte druckit på snart tre veckor, inte ens ett glas. Känns konstigt, men väldigt skönt också, det kan jag inte komma undan med. Dessutom kan jag njuta av mitt vin lite extra mycket ikväll kanske.

Äter min frukost och dricker första koppen kaffe för dagen. Snart ska L och jag ner till tvättstugan och härja, äntligen få bort tvättberget som växt till sig de senaste veckorna. Att tvätta, det bränner ju också lite. Bära massa tunga kläder, springa upp och ner för trappor och hänga upp på tvättlinor högt upp i taket. Bra att ta varje tillfälle i akt.

 

Igår blev inte alls som jag hade tänkt mig. Mötet var några timmar senare än jag hade räknat med och jag kände att jag ville äta något innan jag gick dit då, för att inte bli för sugen eller något. Väl där så var det såklart fika, och bara kakor och bullar, som jag smakade på lite. Det blev en och en halv sockerkaksbit. När jag gick därifrån hade jag redan hamnat på ca 750 kalorier och skulle äta middag, och jag är sämst på att äta lite när det väl blir middag så 400 till hamnade i magen.

 

Men jag satt inte helt still igår, jag vet att i alla fall 300 kcal försvann. Ändå hade jag en lite gnagande ångest i magen när jag gick och la mig. Tänk att det kan gå så fort, nu var det två veckor sedan min matpepp satte igång och redan har jag matångest när jag åt för över 1000 kcal! Innan har jag ju kunnat äta för 2000 om dagen en vecka utan att bry mig nämnvärt.

 

Eller så var detta bara en tillfällighet. Jag vet ju att det kommer hända liknande igen så det är bara att fortsätta köra mantrat i huvudet "det går neråt, sakta men säkert". Ha tålamod. Mer än ett kilo i veckan kan jag inte räkna med.

 

Jag måste bara klaga lite också. Jag suger verkligen på programmering! Försökte ändra om lite i headern på bloggen, den sitter ju helt snett och olikt om man sitter vid olika datorer. Jag följde en guide på nätet men det funkade inte alls! Vad jag än gjorde blev texten pytteliten när jag förhandsgranskade, och då har jag hellre så fult som det är nu! Ah, varför vill det bara inte funka!