soulstitch

Vad gör man med en ångest som kommer varje dag och förstör? I tisdags ville/vågade jag inte åka hem efter praktiken förrän klockan åtta. Slutar fyra. Satt på stan, lyssnade på musik. Och ångesten kom och gick. Pappa ringde och spädde på den med ett 18 minuter krystat samtal som jag bara ville avsluta med en gång. L ringde sen och piggare upp mig lite, hjälpte en stund. Sen innan jag vet ordet av så kommer ångesten igen.

 

Och typ så är det varje dag. 

 

Snart har jag inte träffat min psykolog på tre veckor, det är jobbigt för jag har så mycket att prata om, så mycket jag vill hinna jobba med och så lite tid. Så dumt att när jag äntligen hittar en psykolog som jag tycker om och som hjälper mig framåt, så är det i den staden som jag bara ska bo i i ett par år. Jag berättade allt om mina mattankar nu senast. Lika bra att släppa bomben och vara hundra procent uppriktig, det har jag inte kunnat innan. Hon blev konstigt nog inte arg eller så alls på mig, utan sa bara att det är klart att jag hade sagt det tidigare än jag varit redo och att hon är glad att jag berättade nu. Det var jävligt läskigt men skönt att få det gjort.

Bara för att få ut mig det! Jag hade lagt så mycket mer tid på politik det senaste om jag hade orkat, men all skit skulle tydligen drabba oss vid fel tid så jag har inte orkat. 

 

Är så arg och trött på mitt egna beteende idag! Har inte b bestämt nåt med nån, och vad händer då? Jag sitter hemma och är ensam och tråkig. Har iofs min syrra här också men vi är snarare ensamma tillsammans än umgås. Var på stan förut. Ensamhetskänslor all over me. Men istället sitter jag bara kvar där, läser en tidning, läser bloggar, känner mig mer ensam. Tänker att det inte är någon idé att höra av sig till nån för de kommer säkert inte kunna. Vet inte vem jag kan bjuda hem. Hittar på hundratals ursäkter till att jag gör så men inget håller. Blir irriterad på kylan, sen blir jag irriterad på värmen. Aldrig nöjd. 

 

Skulle inte detta vara bättre efter alla år? Och vem är jag att klaga när andra sitter med dödsångest och planerar sitt självmord? Dum är jag. Patetisk.

 

Ätet nötter och kanderade mandlar i ren tristess. Hatar mig själv. Och så vill jag vara i Uppsala! Kommer säga det fler gånger för j jag går åt här utan L!

Jag har tappat greppet om allt känns det som. Känns så himla meningslöst vad jag än gör med maten.

 

Pratade lite om mat och ätande med psykologen sist. Hon frågade hur mycket jag brukar äta, och jag försökte svara så sanningsenligt jag faktiskt kunde. Vilket är svårt för jag vet typ inte.

 

Hon sa att hon tyckte det var lite (nähä?!), och jag kontrade med att om det är för lite, borde jag inte gå ner i vikt då? Och då sa hon det som jag egentligen själv redan vet, men inte velat inse. Att min kropp har stannat. Lagt av. Det hjälper inte att jag håller mig till 1000 per dag, jag kommer stanna kvar här på 52 kg. Typ. Jävla helvete!

Idag vill jag inte vara med. Idag är en särdeles dålig dag. Vilket är synd, jag hade faktiskt sett fram emot den här lördagen, tänkte träffa ett par kompisar, chilla, umgås, bara ha det trevligt. Men det går inte, mitt svarta hål inom mig äter upp mig och varje leende på mina läppar idag kommer vara falska.

 

Min pskykololg säger svåra saker till mig. Som att jag ska vara snäll mot mig själv, och inte lyssna på sådana röster inom mig som säger att jag måste göra massa saker jag inte vill. Hur gör man det?

Det här känns ju inte så bra... Ingenting känns så bra just nu. Den perioden när en stor förändring i livet har förlorat den första tjusningen och nu bara känns som det gamla vanliga. Varför gör jag det här? Vad vill jag, vad har det för betydelse, vad ska det leda till? Jag hoppas hoppas hoppas att jag ska bli bättre snart men det känns inte som att det kommer bli så. Varför skulle det hända något nu när det inte gjort det de senaste fem åren? Jävligt pessimistiska tankar, men jag måste få ur mig dem så jag kan försöka gå vidare.

 

Känns som att jag tappade bort den där olusten att dricka alkohol också. Jag hittar återigen anledningar att festa till det så fort det blir helg. Kan bero på att jag känner fler folk här jag har flyttat nu? Både bra och dåligt men risken finns ju att jag fastnar i mitt tidigare tråkiga slentriandrickande.

Åh, bryta ihop i skolan så att en hel drös av klasskamraterna ser en storgråta. Bra där!

Hostar som fan, trodde att jag skulle vara frisk nu efter att ha varit sjuk i nästan två veckor, men nej.

 

Har haft tenta idag, typ hela klassen har haft panik och varit i upplösningstillstånd de senaste veckorna pga den, så jävla skönt att den är över! Vi har haft så himla mycket att lära oss och det har gått så fort så ingen har hunnit med. Sen att det är 80% rätt som gäller för godkänt gör det inte lugnare.

 

Fast jag har inte haft tid att panika för plugget, jag panikar mig för min kropp istället, hatar att det alltid ser ut som att min mage och mina höfter är hur stora och fulla med fett som helst. Så himla opropertionerligt och konstigt! Och brösten som har krympt ihop till något obefintligt, jag fyller knappt en A-kupa längre.

 

Satt och pratade hela natten mellan lördag och söndag med en okänd kille jag träffade på tunnelbanan. Så dum i huvudet jag är att jag gjorde det hellre än att sova när jag ska upp tidigt, höll på att sluta med att jag inte hade någonstans att ta vägen och fråga desperat och jag kunde få slagga på hans soffa, men han ville inte det för hans tjej var hemma och förbannad på att han inte kommit hem. Jag lät säkert som att jag ville ha sex med honom eller att jag skulle sno hans grejer men jag behövde bara tak över huvudet! Det löste sig med att jag fick väcka min stackars syster klockan fyra och gråta i telefon i panik. Bra där. Han sa iaf att han var säker på att jag har borderline, han var tydligen lite insatt i det och sa att det var klockrent på mig. Skitskumt!

 

Aja, nu ska jag iväg och (hu!) ta en fika, för att fira att provet är över.

Igår. första bra dagen på länge. Åt en okej lunch, knaprade lite vitkål innan middagen och åt en okej middag, inget mer. Och med okej menar jag som hamnar på mellan 300 och 400.

 

En dålig dag på andra sätt. Personligt. Inget bråk, men underliggande aggression och besvikelse. Känner mig bortglömd, förgivettagen och ignorerad. Måste ta upp detta med L idag. vilket jag inte ser fram emot, men det är bättre att få det gjort än att låta det bero och bli större än det är.

 

Jag kan nästan inte skriva märker jag, har varit ute hela dagen i inte alltför varmt väder så mina fingrar är stela av köld. Har jävligt dålig blodcirkulation så jag är van, men det är irriterande!

 

Träffa psykologen igen, både längtar och är rädd. Undrar vad som väntar, och hur jag kommer känna mig efteråt. Det är liksom inte bara gå dit och prata, det kommer krävas lite jobb av mig också.

 

Idag har jag ätit två små mackor och ett knäckebröd som jag har fördelat en makrill-i-tomatsås på, och ett äpple. Inte så smart när det är så kallt, men jag ska dricka en massa kaffe nu för att få upp värmen lite (på ett bibliotek, får väl gömma mig för bibliotikarierna).

Har så himla svårt att lära mig bra vanor, förstår inte vad det är som gör det så svårt!

 

Sover inte ordentligt, och stressar alldeles för mycket.

 

Jag vill sova åtta timmar varje natt, men den senaste månaden ahr det oftast blivit mellan sex och sju timmar. Vilket leder till att jag är trött hela tiden. Vareviga kväll sitter jag där framför datorn och så blir det midnatt, andra avsnittet av sex and the city tar slut och så har en till natt blivit förstörd. Och jag förbannar mig själv för att jag inte har någon diciplin.

 

Och det att jag inte får sova plus allt i skolan gör att jag blev mer stressad. Kom fram till med psykologen att jag har extremt stora prestationskrav på mig. Alltså EXTREMT stora, så stora att jag inte riktigt kan förstå. Allt värderas Allt, alltid, och aldrig är jag nöjd. Och det gör mig bara stressad. Vilket idiotiskt sätt att hantera saker.

 

I helgen blev jag mycket mycket besviken och ledsen på min pappa. Vi skulle träffas, jag var nere i Göteborg och kunde hälsa på honom, han har sagt att han vill att jag ska komma på besök. Men sedan kunde han inte, hade "viktigare" saker för sig, skulle höra av sig om han fick tid så jag gick hela söndag och väntade och hoppasdes på att han skulle ringa, men till slut klockan nio på kvällen ringer han och säger att det får bli en annan gång. Jaha, så mycket betyder jag för honom? Inte ett skit, känns det som. Jag är så himla ledsen för jag tycker att jag försöker och gör allt som jag kan men inte är det nog. Och det värsta av allt är att han ger mig dåligt samvete för att inte planera i bättre tid (jag ringde en vecka innan och frågade om vi skulle ses). Skuldbeläggande är nämligen en av hans specialitéer. Nej nu blir jag så upprörd så jag orkar inte skriva mer!

Idag är det party som gäller. Kompis firar födelsedag och inflyttningsfest för ny inneboende, så det kommer bjudas både på mat och tårta och säkert mer gottigheter.

 

L är aningen kräsen med mat så vi har bestämt oss för att käka hemma eftersom han är rädd att det kommer vara mat han inte tycker om. Tyvärr vet jag att det betyder att jag äter här hemma, och kommer vi dit och det är mat kvar så kommer jag med allra största sannorlikhet äta av det med. Det spelar ingen roll att jag redan ätit, jag måste ju smaka på det i alla fall en liten bit. Fast en liten bit kommer bli en halv portion eller mer.

 

En bra sak i all oro är att vi har fått en instagrammad bild på en del av kakorna, och det är nutellamuffins. Eftersom jag inte äter choklad så äter jag inte nutella och vet att jag utan problem kommer kunna säga nej till dem. Får vara glad för det lilla.

 

Nu ska jag börja med ett glas vin (rött, ny sort jag inte smakat tidigare) och spela lite peppmusik under matlagningen. Hoppas era lördagskvällar blir bra!

Tänkte faktiskt författa ett inlägg idag, men jag orkar inte!

 

Hade en sak jag ville få sagt igår, men nu har jag så klart glömt bort den, typiskt. Kommer väl tillbaka lagom till att jag sitter på bussen, haha!

Varför jag inte skriver om vikten? För att det inte händer något där, jag harvar runt på mellan 50 och 51.

 

Som jag har gjort ett alldeles för långt tag nu. Ha, harva runt? På en vikt, vilket skämt att skriva så.

Idag har jag ätit lagom mycket, och promenerat en hel del. Ska bli lite mer promenerat och middag..äh, fan jag har ingen aning.

 

Mitt stora craving-begär är just nu naturgodis. Allra mest cashewnötter, följt av kokosflingor och allt annat gott (inget med choklad) Torkad frukt och salta/naturella nötter. Kan inte få nog, skulle kunna äta hur mycket som helst men gör inte det som tur är för fu fan vad kalorier det är i typ ingenting! Tänker att hade jag varit "normal" så hade mina snaks ansetts jättenyttiga och bra, eftersom det inte är riktigt godis eller chips, men för mig är detta nästan mer än jag kan med! Önskar att jag då för en massa år sen när jag hade kraft att förbjuda mig livsmedel hade satt nötter på förbjudet-listan, så hade det inte lockat mig nu. Jag skulle ha satt glass, kakor och bullar där också när jag ändå höll på.

Helgen är över, mina närmaste stressmoment är över de med. Försöka andas ut? Nja, jag tänker hela tiden på allt jag måste göra, fixa hemma, läsa böcker plugga osv.

 

Dövar mig med musik och hoppas på att det inte har motsatt verkan. Har märkt att när jag bor sambo och inte har någon mp3 (tappat bort min för något år sen) så lyssnar jag i princip aldrig på MIN musik. Vi lyssnar alltid på Ls musik, och det som vi tycker om båda två. Måste bli ändring på det, för sätter jag på skivorna så saknar jag dem nåt fruktansvärt. En mp3 kostar ju bara 400 så det får jag ta mig råd!

Sitter hemma, och ensam för en gång skull. Funderar på, hur skulle det vara om jag bodde ensam? Om jag faktiskt fick bestämma över mig själv, helt och hållet?

 

Först tänker jag att jag skulle få göra allt det jag verkligen vill. Men sen, jag skulle få göra allt det jag kanske inte vill göra, eller som skulle göra att jag faktiskt inte kan bo ensam. För skulle jag svälta mig för mycket skulle väl folk reagera och få in mig på psyket nånstans, och ensam skulle jag inte ha någon anledning att hålla mig ifrån att skära mig.

 

För ikväll är självskadesuget högt. Dt har det faktiskt varit den senaste månaden, värre än på länge. Jag vill inte, men i omgångar vill jag så himla mycket. Jag vet inte varför, bara att det känns som en sån himla bra metod att få bort ångesten på. Mycket snabbare än att inte äta, och mycket tidligare. Fan, för EGENTLIGEN vill jag inte. Jag vill inte ha de där jävla rakbladen vid mig. Men jag håller på att gå sönder inifrån, vad ska jag då göra? Hur ska jag förklara för min psykolog hur det känns när jag känner så här? Jag kan inte beskriva denna ångesten med ord, den bara finns där helt ordlös och stor och hemsk!

Sitter och "fredagsmyser" med en massa naturgodis. Okej, en massa är det inte, men det känns som mycket.

Hela dagen idag har bestått av bara en massa JÄTTEGODA saker. Sushi till lunch, glass till mellanmål, färsbiffar till middag och godiset nu. Ja, och så whiskey och vin ikväll. Let´s not talk about this night after tonight,

 

Önskar bara mer och mer för varje dag att jag skulle få bo ensam och bestäma helt över mitt eget liv. Egoist som jag är, tänk på alla dem som vill ha någon att älska, så har jag det men kan inte uppskatta det.

Träffade min nya psykolog för andra gången i tisdags. Var beredd att säga till henne att jag inte kunde ha henne längre om det inte skulle kännas bra. Har haft svårt att känna mig säker på henne. Som tur vad kändes det lite bättre efter, hon får några chanser till. Bara det att jag fortfarande inte har en aning om hur hon jobbar, det är bara jag som har fått sitta och prata hela tiden. Men hon måste ju lära känna mig, så klart.

 

Är så trött på det där stora mörka hålet inom mig. Det där hålet som får mig att tycka att ingenting spelar någon roll. Jag vill inte ha det längre, jag vill operera bort det! Det har suttit där i tio år, kan inte det räcka!?

Svårt att hitta inspiration att skriva för tillfället. Tappat bort mig i tankarna lite tror jag. Svårt att fokusera och formulera mina tankar. Vill skriva inlägg om olika saker jag tänkt på men mina tankar blir luddiga och svårt att sammanfatta. Vill ändå skriva något, så jag kan se att jag ändå tänker nåt.

 

Idag är första dagen tillbaka i vardagen! Resan gick bra, men fy tusan vad jag har frossat i mig! Har inte tänkt, bara ätit, på oregelbundna tider, utan planering, utan kontroll. Känner mig fruktansvärt fet också, som att jag har svällt upp ett par storlekar minst! Tror att jag har gått upp faktiskt, ett kilo kanske, men med tanke på hur mycket jag frossat så hade det kunnat vara mycket värre. Alla jag har träffat har fått se mig smälla i mig hur mycket mat som helst, samtidigt som jag vet att jag väger mindre än sist de träffade mig, för ett halvår sen, så jag har funderat massa på vad de tänker. Blir de lättade eller oroliga när jag äter så mycket jag gjort? Eller märker de inget ens? Nu ska jag i alla fall tillbaka till mina rutiner och vardagsvanor så ska jag få bort kilot jag lagt på mig och mer än så.

 

Sjukaste av allt.

Eftersom jag bryr mig om mig själv så mycket, och tittar på andra på stan som jag jämför mig med, så borde jag ju rimligtvis se hur/om mina kompisar förändras. Det gör jag inte alls. En kompis jag träffade nu, som har varit lite överviktg, och det har hon varit så länge jag har kännt henne, berättade efter att vi hade umgåts i ett par timmar att hon har gått ner 15 kilo denna våren och sommaren! 15 KILO. Och jag hade inte ens sett att hon gått ner över huvud taget! Jag såg det knappt när hon sa det heller, kanske lite när jag ansträngde mig. 15 kilo som inte ens syns. Vad är det för fel på mina ögon?

Hänt en massa. Som vanligt? Nja, den här sommaren har ju varit mestadels händelsefattig, med bara en massa jobb. Men jag har varit iväg på en del festligheter sen sist, festligheter som betyder en himla massa god mat.

 

Ja, verkligen god mat, gud vad jag har ätit och njutit. Glass i stora lass har det blivit också. Jag har hållt mig stabilt, vilket jag tackar gudarna för för det känns som att jag lätt skulle ha kunnat ätit upp mig till förra sommarens vikt by now. Men jag tror att jag kan lita på vågen, ehehe...

 

Så har jag varit sjuk också, som tur vad så kom det hyfsat lägligt så jag inte missar något viktigt, men jag har legat hemma och försökt äta måttligt men ändå så jag har fått bränsle att bekämpa sjukdomen. Det behövs ju energi för det, lika bra att erkänna.

 

Nu har jag en vecka kvar, en vecka av förhoppningsvis en massa roligheter, en massa kompisar och en massa upplevelser, sen blir det tillbaka till vardagen. Som jag längtar. Både till kommande veckan och till vardagen. Rutiner man är van med och lite mer kontroll på omständigheterna känns skönt. Denna veckan kommer säkert bli tid för en massa oförutsedda händelser men det är bara att försöka intala sig att det inte är hela världen. Det kan förhoppningsvis bli tid för ett och annat glas vin också, jag var sjukt sugen på det i fredags men jag har jobbat hela helgen så det passade ju mindre bra. Helt sjukt att jag har druckit alkohol typ fem-sex gånger allt som allt den här sommaren!

 

Ah, jag ska bara FÖRSÖKA njuta i alla fall, berättar sen om hur det gick.

Haft en underbar helg, delvis åtminstonde. Var på släktgalaj i lördags, och åt tills jag spydde. Typ. Drack rätt mycket alkohol och åt (för) mycket så jag mådde så himla illa, så jag stack fingrarna i halsen för att få upp något så illamåendet skulle lindras. Och jag kan ju inte det där med att spy på beställning, men lyckades väl få upp nåt litet. Kanske var alkoholens förtjänst också. Gick och la mig tidigare än många andra efter att ha dansat i flera timmar, och då var jag trött så jag höll på att somna redan klockan tolv.

 

Mest jobbigt var det att jag träffade så många släktingar, av vilka alla säkert såg att jag har tappat lite i vikt, och då får jag för mig att de alla "pratar skit" om mig så fort jag inte är där. Fast det är väl inte skit, det är väl bara prat om mig, men jag blir alltid så frustrerad att de inte tar det ansikte mot ansikte med mig! Om de ens säger något. Kanske bara jag som nojjar.

 

Efter helgens bravader nådde vikten upp till 51,7, men nu har den dippat ner till 50 igen. Snacka om att vattenvikten ändrar sig, det går aldrig att lita på och det har jag lärt mig. Så räknar jag med 50 som vikt så ska jag se till att inte äta FÖR lite, har några veckor kvar på jobbet som jag måste orka.

Alldeles för sent att uppdatera nu, och att vara uppe äver huvud taget! Som tur vad är jag inte så j'ttemycket alkoholpåverkad i alla fall!

 

För det kommer jag vara imorgon, så det räcker och blir över, men det kommer vara bland en massa personer som jag litar på så det kommer vara säkert.

 

Är så satans förvirrad så jag vet varken upp eller ner för tillfället. Jobbigt att inte berusningen kan ta bort förvirringen heller, snarare förstärka den istället.

 

Tänker mycket på nutid och dåtid. På hur det är idag jämfört med då jag mådde som sämst, sommaren 2007. Tänker på vad som skiljer från nu, egentligen. Jag mår ju jävligt dåligt nu med, bara det att jag inte är lika mycket vilsen som då. Jag är snarare van med att vara oklar med vem jag är och van med att jag inte vet vad jag vill och att jag inte är tillfreds med livet och alltid längtar till den där framtiden då jag blir lycklig och känner mig mer "hel" som människa. Jag menar, hur länge ska jag vänta på det tills jag ger upp och accepterar att det inte blir mer än det här?

 

Så jävla trött på mig själv! Fick en sån satans ångestattack igår och bara skrek så jag fick ont i halsen, för att jag är så TRÖTT på mig själv. Blev lite rädd att mina grannar typ ska anmäla att det är någon som misshandlas här för att jag skrek så högt, det får inte hända för jag orkar inte med det också. Varför ska allt vara så svårt för???

 

Fy fan, nä jag måste gå och lägga mig nu så att jag orkar upp i tid imorgon och inte ska stressa för mycket (för det kommer jag göra i vilket fall),