can't stand the spiders
Jag är så ledsen att jag inte använder min blogg mer. Jag skulle verkligen ha nytta av att logga in och skriva av mig oftare. För jag behöver bloggen fortfarande, kanske inte på samma sätt som i början, men jag mår bra av att veta att jag kan skriva här.
Resten av hösten skulle jag beskriva har gått i ambivalensens tecken helt och hållet. Ena dagen är jag helt inställd på att lämna allt av ätstörning bakom mig, och nästa så äcklas jag av mig själv så jag inte står ut med tanken på att behålla denna vikt.
Jag hittar ingen balans.
Och en annan sak jag har svårt för, det är det här med att må bra. Jag skulle säga att jag i många avseenden mår bra idag, eller i alla fall mycket bättre. Därför är det så svårt att acceptera de stunder/dagar då jag mår kasst. Inte bara normal-kasst utan inte-ha-någon-kontroll-på-sina-känslor-kasst. Jag ska ju kunna hantera det nu!? Men livet är inte så logiskt som ett mattetal eller en dator, och det har jag så svårt att acceptera.
Jag har haft verkligen fullt upp hela hösten. Ändå har jag bara jobbat mellan 20 och 40 procent, på mitt huvudsakliga jobb. För att få pengar tog jag på mig lite andra uppdrag, som jag trodde skulle vara lite smått extra, men som istället har tagit upp upp all annan tid, och även orsakat mycket ångest.
Hela julen har typ bestått i att stänga av verkligheten och skjuta bort alla stressmoment. Nu har de precis börjat komma tillbaka, i resultatet att jag inte kunde somna om imorse efter att min pappa ringt och väckt mig. Det är papper som ska fyllas i och skickas in, mejl och telefonsamtal jag ska förbereda studiecirkelträffar och sen det värsta av allt, vi flyttar om en månad och jag har inte börjat förbereda ett skit inför det. Hjälper inte att skriva listor heller för de struntar jag i bara.
Inte speciellt positiv avslutning på det här, kanske blir bättre nästa gång.
Kommentarer
Trackback