giant's fall
Ursäkta för skitflummigt inlägg förra gången! Jag var trött, och så visste jag inte hur jag skulle formulera det jag ville säga.
Nu är jag på väg hem från stan. Har hittills haft en ganska bra dag, gick inte upp för sent, åt en lagom liten frukost och bakade grissini. Det är smart att baka sådant som inte behöver ätas upp med en gång och inte tar plats i frysen, för då äter L förhoppningsvis upp det mesta av dem.
Så nu håller jag på att försöka gå ner igen. Sånt jävla meningslöst, tråkigt och dumt sätt att hantera livet på! Jag förstår ibland inte hur jag orkar fortsätta såhär, för den här kampen är så dödsdömd. Jag kommer aldrig vinna, jag kommer aldrig bli nöjd, det innebär bara känslor av misslyckande och värdelöshet. Ändå fortsätter jag. Fast bara för mig själv, visar aldrig något utåt.
Och frågan är varför jag gör det. För jag hatar att inte äta. Men jag hatar att jag behöver äta också.
Ja just det. Jag har faktiskt lärt känna min kropp liiiite mer nu än innan, så jag kunde koppla mitt ätsug till att mensen för sig påmind. Så den kommer nog imorgon eller så.
Ja hittills bra dag, för de hur den slutar. Ska möta kompisar och äta födelsedags på restaurang om tre timmar, hoppas jag kan hålla mig till att äta lite morotsstavar tills dess. Måste slå in presenter osv också.
Sen ska jag ut på klubb efteråt. Kan bli mycket dans men också mycket alkohol. Men får inte dricka för mycket för jag ska upp och jobba klockan nio imorgon.
Stay safe, or whatever.
Fyfan fast ändå inte helt
Det är lite av min allmänna känsla. Jag har inte skrivit på länge för att jag inte har mått så dåligt att jag har behövt skriva. Samtidigt har jag emellan åt ätit som ett as och mått väldigt dåligt av det.
Jag har gjort något väldigt svårt sen sist. Jag beställde kopior av mina journaler, och fick dem för någon vecka sedan. Så jobbig läsning, men så bra på samma gång! Jag var rädd att det skulle stå massa galna saker om mig. Det gjorde det inte, men det stod saker jag inte haft förstått att de skrivit in, och saker jag inte ens vart medveten om, vilket är lite oroande.
Men aja, det mesta jag inte kände igen är sådana detaljer jag har förträngt för att de vart för jobbiga för mig, och de har jag bearbetat de mesta. Eller bara ignorerar, och de orkar jag ändå inte ta tag i just nu...
Violent more violent skrev ett inlägg nyligen om hur hon knappt vet vem hon själv är i förhållande till psyk. Jag känner igen mig till vid del, det här att vara en duktig patienter även om testerna visar dåligt. Jag vart mycket likadan själv, då jag hade dåliga värden, alltså vägde för lite i nästan ett år, men ändå visade upp en fasad av att jag var motiverad och ville kämpa för att bli frisk. För det var ju så att jag medvetet åt mindre för att inte gå upp i vikt men på sjukhuset sa jag att jag kämpade på hela tiden och inte kunde förstå varför jag inte blev frisk.
Sen det viktigaste av allt, i journalerna står det när min läkare tyckte att jag gick från att vara helt sjuk till sjuk i återhämtning, och slutligen ett datum där de friskförklarade mig. Ha! Det förstod jag aldrig! Hur fan lyckad du missa när du blir friskförklarad? Känns ju som att de inte var riktigt helt tydliga där..
Nojjerier och överarbetad
Jobbar järnet ur mig. Längtar så tills säsongen är över och jag får vila.
Kroppen är sliten, jag har värk i armarna, skuldrorna, baksidorna av benen och ryggen nästan varje dag. Jag har ändå hållt ihop ganska bra, fyra månader av väldigt fysiskt och slitigt jobb, vissa veckor 75% men ofta 100% eller mer. Jag är inte krympling än åtminstone, då får vara glad för det. Jag ska till en sjukgymnast om två veckor så får se vad hen säger. Kanske kan få svar om min uppblåsta buk som jag nojjar över är cystor eller äggstockscancer. Bara för att jag är lite hypokondrisk.
Jag läser inlägg från andra bloggar som har det mycket svårare än mig och känner mig dum som vanligt. Jag är ju nästan bra. Tror jag. Jag hanterar vardagen i alla fall. Jag har inte ångest var och varannan kväll, som jag hade för mindre än ett år sen. Jag hanterar mina känslor och relationer bättre än på många år. Läser inlägg jag skrev för ett par år sedan och tänker att jävlar vad långt jag har kommit! Jag som var ganska säker på att en borderline-diagnos passade på mig och ville ha det för att folk skulle ta mina problem på allvar. Jag tror inte att jag behöver det längre. Jag tror att jag har löst de problemen själv. Ja, jag har ju kämpat som fan för det, men ändå.
Skulle jag drabbas av något idag är det utbrändhet typ. Så svårt att tala nej när jag får erbjudanden om jobb. Har tjänat så att jag kan spara undan 10000 per månad sedan april. Kommer dö i en hög om en månad och inte göra nåt. Leva på de sparpengar jag har resten av året, om jag inte orkar jobba med något. Jag vet ju att så jag lever nu inte är hållbart, men jag vill ju prestera bra och vara duktig, och då blir det så.
as the water come
Så. Det började bra igår, åt två knäckebröd med pålägg, tre pannkakor med lågkaloriäppelmos och två små potatisar.
Idag har jag ätit två knäckebröd med pålägg. Är på väg till jobbet och kommer inte hinna äta något mer förrän min rast som blir typ halv fem/fem. Då blir det pannkakor igen. Sen hoppas jag att jag kan hålla mig ikväll när jag kommer hem. Jobbar stängningen, till åtta, så jag är hemma halv tio, och sen öppnar jag imorgon så är på jobbet åtta på morgonen, måste gå upp kvart över sex. Okej, något kommer jag antagligen äta ikväll, men blir det typ riskakor med ost är det helt ok.
Låter som att jag är jätteduktig, men måste påminna att detta bara är två dagar efter ett längre tag av noll kontroll.
Tittar på bilder av mig själv från våren 2013, jag var inte smal då men jag hade kommit ner till bmi 18,5 vilket är mindre än vad jag har nu och jag såg bättre ut då än vad jag gör nu. Det är bara att kämpa!
droppen
Nu kom droppen. Igen, men ändå. Jag som ville lova mig själv att inte komma över 55 kg typ någonsin mer. Jag har haft sockersug ungefär varje kväll, och det har resulterat i ett par kakor, halva eller en massa jordnötssmör. Så mitt senaste obsession är jordnötssmör. Kan vräka i mig. Som att det inte är onyttigt, det är ju fruktansvärt onyttigt! Annars har jag inte varit så dålig, luncherna kanske blir lite större än vad jag vill att de ska vara, och ibland kommer det fram kakor eller bullar på jobbet som jag inte kan motstå. Men värst är det på kvällarna. Så jag har sen ett par månader tillbaka gått från en ganska stabil vikt runt 53 till att ligga runt 55, och nu efter helgen så väger jag 55,9! Usch!
Och det värsta är att jag inte sett så äckligt stor ut heller. Jag kan i vissa stunder se rätt fin ut i spegeln. Så det kanske är så att jag har byggt muskler som gör att jag går upp i vikt men inte blir så mycket större?
Ja förutom över rumpan, där känner jag att jag har blivit större när jag försöker få på mig kjolar som ligger på gränsen till vad jag kan ha.
I allt detta så har det ju betydelse att jag i övrigt mår hyfsat bra. Jag jobbar med det jag vill, jag tjänar massa pengar, jag umgås med kompisar så mycket jag hinner och orkar, och jag tycker att det känns helt okej att inte hinna umgås så mycket när jag jobbar så hårt som jag gör. Och jag får röra på mig på jobbet varje dag, det är väldigt skönt att göra det. Jag styrketränar någon gång i veckan hem, främst för att orka med jobbet som kräver att jag har bra bål- och ryggmuskler för att jag inte ska slita ut ryggen. Jag cyklar en bit av vägen till jobbet varje dag (fast inte så långt, bara den sista kvarten) så lite konditionsträning får jag.
Jag och L har det bra också. Han väntar fortfarande på att vården ska ge honom hjälp men det senaste vi hörde så var de i alla fall inte på NPF och har lämnat bipolär-spåret som han har varit fast i i tio år (varken han eller jag tror att han har en bipolär diagnos, det är bara sjukvården som har trott det alldeles för länge).
Så klart är det jobbigt att han fortfarande vara är i väntan på att få en remiss till en utredning, men nu är det åtminstone på väg åt rätt håll.
Typ alla mina kompisar är oroliga för att jag jobbar för mycket, de fattar inte att jag mår bättre än vad jag har gjort på typ 15 år. Jag ska bara se till att jag inte blir utbränd eller får diskbråck så är allt prima. Plus att tappa de där fyra kilona som jag inte alls trivs med.
bodybuilding
Jag har fått muskler. Vet inte om jag gillar det. Eller jo, det gör jag, har ju varit en manisk idrottare tidigare i livet och de tankarna att muskler betyder att träningen ger resultat sitter kvar någonstans i bakhuvudet.
Jag har inte strävat efter muskler, jag har bara ett fysiskt arbete så jag måste använda kroppen mycket hela tiden. Och jag ser att jag har blivit smalare på vissa ställen på kroppen, så jag förbannar lite att muskler ska välja så mycket för jag vill se en lägre siffra på vågen, och inget annat!
Försöker trösta mig med att mer muskler kanske förbränner mer energi.
Jag fyllde år nyligen, och lyckades bjuda hem hela familjen typ i vår lilla etta. Och fick presenter, helt överväldigande. Och jag har inte pengaproblem längre, kan köpa saker jag behöver och ligger inte vaken på kvällarna och nojjar (bara lite, om allt möjligt annat). Så har jag bjudit in kompost till fest, och det verkar som att ganska många vill komma! Vågar verkligen inte tro det, kan hända något jävulskap för inte ska det väl gå bra för mig?
Allt är ologiskt men det visste jag ju redan
Och vikten skiftade från 55,0 till 53,3 på vågen på tre dagar. Alltså jag orkar inte!
bad blogger
Jag har:
Fått jobb
Slösat på mer av mina sparpengar för att betala hyran men snart har jag pengar igen!
Haft stress och mer stress för ett par föredrag jag skulle hålla, nu har jag gjort det och de gick bra allihopa.
Typ inte druckit alkohol alls, fyra glas vin på mer än en månad.
Spenderat lite pengar på nya kläder men försöker att inte ha ångest för det.
Varit i Jönköping, i Stockholm och lite andra äventyr.
Gråtit non stop en hel dag för att jag kände mig så fruktansvärt misslyckad. Även om jag samma dag promenerade över en mil.
Tänkt på hur ful och tjock min kropp är ungefär HELA TIDEN.
Läst massa bra böcker och tidningar, bland annat Fragile av Nikki Grahame. Rekommenderas!
Och stannat kvar med att hoppa upp och ner mellan 53,5 och 55. Blä!
fattigt liv
En galen sak, jag har inte vägt mig på nästan en vecka! Gick fort från en gång/dag till varannan till så här. Jag har fått lite extrajobb,och då måste jag gå upp klockan sex på morgonen. Orkar inte ta vikten då med allt vad det innebär av att smyga med vågen.
Min inkomst både denna och nästa månad kommer hamna på typ 3000 spänn. Räcker nästan till hyran! Och innan februari fick jag pengar senast i november. Det är ändå helt okej att leva på nästan inga pengar. Kan tacka nej till saker utan dåligt samvete. Har börjat få sug efter att köpa kläder igen dock, köpte tre plagg för 150 kr på secondhand i måndags. Vilket slöseri!!
Och så är jag menssvullen. Och min mens borde ha kommit för en vecka sen. Men inte. Jag har liksom legat på tre kilo mindre och haft mens så det är inte vikten, det är bara min knäppa mens som aldrig har gått att lita på. Varken innan, under eller efter ätstörningen har den varit regelbunden. Och ja det kanske verkar som en liten grej men det är jobbigt ibland! Vet inte hur stor betydelse det har att jag har kopparspiral. Jag har inte fått massa mer ont av den åtminstone.
Ja ja nog snackat om mitt blod. Jag tänkte våga väga mig på torsdag eller fredag, ligger kvar på gränsen mellan 53 och 54 kg, uh vad ska jag göra om det inte hänt något?
Och rymden är så stor
Sitter och smälter maten just nu. Blev ärtsoppa idag, superbra mat på en massa olika sätt. Jag har märkt att middagarna här hemma har blivit mer och mer som jag vill ha dem. Alltså verkligen. Det är nästan så vi går på lågkolhydratdiet båda två. Många gånger som det har blivit bara morötter, sallad eller typ rotselleri istället för det vanliga inslaget av pasta eller potatis. Och även mer av att L kanske gör potatis till sig så tar jag nåt annat. Vi har även fortsatt att dra ner på köttkonsumtionen, äntligen får jag frossa i bönor och tofu så mycket jag vill!
I fredags fick jag en helt galen panikattack. En sån där som jag bara får tre/fyra gånger om året. Var helt matt efter, orkade ingenting. Kunde knappt säga tre ord på raken. Känner verkligen inte igen mig när jag blir så. Vet inte heller om det är något jag borde gå till botten med. Jag menar, det är inte som att det händer så ofta att det försvårar mitt liv så mycket, men när det väl sker är det det hemskaste jag har upplevt.
Vikten har legat på 54,1 de två senaste gångerna. Alltså, det är ju BRA! Ganska stabilt minus två kilo sen julhelgen, det blir ju nästan 0,5 kilo i veckan. Så klart är jag ju alldeles för otålig och tänker bara att jag vill se 51 på vågen NU, å andra sidan tänker jag mig att fortsätter det så här skulle jag kunna vara på 48 till maj. Men jag ska inte ta ut något i förskott.
Nästa vecka har jag äntligen lite jobb att se fram emot, äntligen! Så jävla trött på att vara hemma och bara kosta massa pengar utan att få något. Nu är filmfestivalen slut så den är inte ivägen längre. Ja och så har jag skickat in tidrapportering på ett jobb jag gjorde förra året så har jag tur får jag ut 3,5 tusen på det till slutet av månaden. Beroende på hur mycket skatt de drar. Gärna att de kan visa sig att jag får högre timlön än vad jag räknat med. Hoppas hoppas! Tänk när en bodde hemma och var en liten skitunge. Behövde inte bry sig om inkomst för att betala hyra och mat varje dag, när ett extrajobb som gav tusen spänn var pengar som kunde läggas på bara kläder, böcker och andra roliga saker. Fast jag är faktiskt jävligt stolt över att vara vuxen och fixa mitt eget boende, utgifter, elavtal och allt vad det är. Jag klarar allt om jag måste.
movietime
Har inte så mycket blogglust, men måste få till lite inlägg så det händer saker här.
Förra veckan så hade ju vikten flygt uppåt. Och ja, det var ju bara tillfälligt och knäppt. I lördags stod vågen på ~54.5 igen och igår så *tada* visade sig trean! 53.6 mer exakt. Vilket jag den här gången inte ens hade förväntat mig för helgen blev en överätar-weekend verkligen. I fredags var det inte så farligt, mest att jag drack öl, 1,8 liter utöver mitt andra intag. Men i lördags, ojoj! Först var jag till mormor och morfar som bjöd på lunch, och pga ölen kvällen innan var jag tvungen att äta frukost hemma så huvudvärken skulle släppa. Ja, lunch betyder ju då omelett, mjukt bröd med ost, kaffe, bulle och toscatårta med smörkräm mm mm. Hade väl vart okej, om jag inte på kvällen var iväg på annan fest där jag åt ostbågar och popcorn, och sen TRE bitar hemmalagad pizza till nattamat. Usch vilken orgie, hemskt det är att se det så här i skrift. Detta ledde ju till att söndagen blev rätt så mycket matfattigare. Jag har kört på 5:2-dieten helt enkelt, och det resulterade i viktnedgång. Fast usch, så ska jag inte fortsätta. Nu ska jag försöka ha tråkiga helger, eller att de innebär lagom lite med alkohol och inte i form av öl.
För att knyta an till rubriken, så är det filmfestival denna veckan. Jag äääälskar det, och lägger alldeles för mycket pengar på alla möjliga olika filmer. Dock är ju ett par timmar i biomörkret svårt för mig, vill ha något att tugga på konstant. Tidigare år har det varit riktigt besvärligt men nu tror jag att jag ska få till det. Jag gör morotsstavar. Haha, som jag måste tugga på jättelångsamt och försiktigt för att det inte ska störa, så det funkar ganska bra. Och så lightläsk och vatten. Vill ju vara med på detta, även om biotittande är så svårt för mig.
Och ja, nu har jag kanske får lite jobb också! Eller ja, timvik om ordinarie blir sjuka, så jag hoppas på mycket baciller i luften nu så jag får pengar!
kan det bli värre?!
Jävligt missnöjd och arg idag. Jävla vikt och jävla kropp! Min vikt har varit 54,5 i lördags, 55,5 i söndags och då idag 56,5!?! Vilket inte stämmer, det vet jag. För 1 det går inte att gå upp på det sättet 2 jag har ätit för mellan 700-800 de senaste fyra dagarna och inte mycket mer än så innan och 3 jag har rört på mig varje dag. Jag väger mig alltid på morgonen innan frukost efter toalettbesök så det skulle inte behöva diffa speciellt mycket. Jag hade mens i fredags lördag så den extravikten ska väl vara borta vid det här laget??
Ser ut som en flodhäst iaf. Jag ska gå ut på en promenad nu, eller om jag först åker till stan och lämnar tillbaka en julklapp jag inte hade nytta av, och så tar jag promenaden efter det. Måste röra på mig, får panik här!
tillsammans är vi mindre ensamma
Börjar med de bra nyheterna! Min matplan håller fortfarande. Har inte ätit för mycket någon dag sen nyår, igår blev det iofs en stor middag men inte så att jag känner att det förstörde för mycket. Jag kan ganska säkert säga att jag har hållit mig runt max 1000 kalorier per dag, ibland mindre.
Dock har jag ju bil tålamod, så vill ju ha snabba resultat på vågen. Det blir värre om jag väger mig varje dag så har bestämt mig för att varannan blitt mer lagom.
Idag har jag träffat en efterlängtad kompis på stan. Vi gick på kafé, jag tog inte något sockerbombat bakverk, sen var vi på demonstration och sen gick vi på kafé och jag blev bjuden på te! Hur snällt som helst, och bra, då min ekonomi är obefintlig för tillfället.
Jag har träffat lite olika kompisar nu de senaste veckorna. Behövt det för att inte gotta ner mig i ensamheten. Vi har druckit kaffe, pratat minnen, gått promenader, pysslat och delat secondhand-tips. Jag har så bra kompisar, och jag är så glad att jag har dem nära nu igen. Ska aldrig flytta iväg igen!
Sen har jag dödsångest halva dagarna för att vi inte har några pengar, men det är faktiskt inte något jag vill gå in på nu.
sämst flickvän ever
Jag är så vilsen just nu. Har inget mål, inget att kämpa för, inget mer än att förstöra mig själv.
Läser andras bloggar och slås av hur tur jag har. Hur mycket värre jag hade kunnat må, hur mycket mer ensam jag hade kunnat vara, inte bara inbillat utan på riktigt, hur uppfuckad mina skolbetyg hade kunnat vara om jag inte fixat gymnasiet. Hur mycket mer ångest jag hade kunnat ha helt enkelt. Och ändå mår jag ju inte bra. Även om jag har klarat mig från överdoser, bältesläggningar och psykoser. Jag känner mig så löjlig. Som en vuxen som inte vill växa upp. Inte vill ta ansvar. Som ska trotsa, även om jag vet att det inte går att komma undan.
Fast det är ju inte det jag vill. Jag vill bara må bra, eller jag vill inte må så dåligt jag gör nu iaf.
L blir nog arg på mig. Nej inte arg, men jag kommer inte på rätt ord. För jag är inte kärleksfull mot honom nu. Han närmade sig mig flera gånger igår och jag bara drog mig undan varenda gång. För jag vill nästan inte att han tar i mig, i allt det äckliga som är jag just nu. Han säger att jag är vacker, att jag har perfekta ben och perfekta bröst men jag vet att det bara är för att han är kär i mig som han säger så. Mina äckliga ben är inte bra någonstans, de är bara så fel hela dem. Nu var det inte alls det här jag tänkte skriva om idag men ja...självhatet tog över som det brukar.
Hej då 55!
Oj vad fullt upp jag har haft! Inför nyår och allt. Trodde att jag skulle hinna skriva mer innan nyårsafton men nej.
Angående nyårslöften så gör jag inga såna. Har inte lovat något på säkert tio år. Kan inte hålla löften ändå. Visst, jag vill lova att jag ska hålla min nuvarande matplan, gå ner till 45 och sen vara glad, men jag har blivit besviken så många gånger tidigare så jag håller mig till intentioner.
Idag var vikten under 55! Äntligen, var nog en månad sen sist om inte mer som jag ens såg 54.x på vågen. Så idag är jag peppad, nu kan det bara bli bättre.
Gårdagen var helt konstig matmässigt. Jag är två knäckebröd till frukost, sen åt jag fem! muffins med smörkräm typ runt sju-åtta på kvällen och vid midnatt åt jag en näve vindruvor och lite sallad. De blir ju typ 1000 kalorier men inte speciellt fina sådana...
Annars har mina senaste dagars mat varit bra. Flera dagar som jag undvikit middag och bara tagit något lätt istället, och frukost har nästan alltid bestått av två-tre knäckebröd. Och jag har sett reklam för billigt naturgodis och låtit bli att köpa! Vilket är en ganska stor grej för att vara mig, då jag typ alltid måste "passa på" vid såna erbjudanden. En annan sak som hjälper mig att inte köpa för mycket är att jag fortfarande inte fått tag på något jobb sen utbildningen slutade, en månad sen, så alltså noll i inkomst för denna månaden. Sökt typ tio så de måste ju nappa någonstans snart.
Lite som har hänt det senaste året
Jag kollade tillbaka lite i bloggen igår efter att ha skrivit, och upptäckte att jag inte hade nämnt min vikt på ganska lång tid. Och senast så låg jag runt 50 kg, och igår plötsligt på 57! Ja, usch, men för att förklara hur det har sett ut sen dess ska jag ge en tillbakablick.
Det var typ slutet av sommaren 2013. Jag hade jobbat hela sommaren och haft jättedåliga rutiner för jag jobbade dag ibland och kväll ibland. Bara det för det svårt för mig att hålla en plan. Men det funkade hyfsat. Det som förstörde allt var senaste på hösten. Jag åkte nämligen på en semesterresa tillsammans med min mamma och syster. Där det var gemensam mat varje dag i 10 dagar. Och supergod mat hela tiden. Hotellfrukost varje dag. Ja ni fattar, jag la på mig typ fyra kilo de veckorna.
Sen när jag kom hem blev det kaos. Min farmor blev jättesjuk i cancer som bröt ner henne totalt. Hon var gammal så läkarna kunde inte göra annat än att ge henne smärtlindring. Hon dog en månad senare och jag mådde så dåligt, all kraft gick åt att orka hålla mig uppe då. Dessutom hade L blivit deprimerad under hösten så vi drog ner varann. Och så kul på det osv osv. Så det jag hade lagt på mig under semestern försvann inte, och så hade jag legat på 55 i ett par månader redan.
Där var jag ganska stabilt under våren, eller gick nog ner så jag höll mig på 52-53. Och så har det varit. Jag har hållit igång. Rört på mig. Antagligen byggt muskler. Och muskler väger ju mer än fett så jag tror att jag har biffat till mig faktiskt.
I september var jag i Göteborg och bodde hos min syster i tre veckor. Då gick jag typ upp igen, eftersom hon älskar att äta och jag inte ville misstänka. Slutligen flyttade jag ju i december, och inför flytten ville jag äta ur frysen och skafferiet, på alla kakor, glass, chips och naturgodis vi hade! För jag är ju lite köpberoende av mig, och tycker att har jag lagt nästan hundra spänn på nötter så ska jag ju äta upp dem också. Haha, och glass, vi hade typ åtta paket i frysen med olika smaker, fy fan!
Så innan jul låg jag på 55-57 då, och ja resten skrev jag ju igår. I våras kunde jag ändå tycka att jag såg helt okej ut, och att jag faktiskt höll igång typ varje dag, cyklade, bar tungt, promenerade mm. Det är de senaste månaderna som jag har fått äckelkänslor för kroppen igen. Främst magen och benen. Vill inte ens tänka på dem! Vill inte behöva ha en kropp ens.
Nu måste det hända något
Nu har julhelgen gått, och som typ 90 procent av alla som har ätstörning har jag mått mer dåligt än bra. Fan. Men det kunde vara värre, det kunde varit två veckor av konstant överätning, nu var det bara tre dagar. Och förutom de tre dagar med julbord så har det gått rätt bra.
Syns inte på vågen då, vikten är åt helvete! 57 kilo idag, gått upp två kilo av julmaten. Så de ska väck. Och allt onödigt ätande ska sluta. Jag ska inte köpa något naturgodis på lääänge, ingen glass, inga kakor. Jag ska bara köpa knäckebröd, och de ska jag bara äta till frukost. Sen ska jag inte äta något annat än frukost och middag. Nyår kommer väl gå åt helvete men ingen annan dag.
Nu ska jag ner igen! Allra minst till 52! För fan, jag måste ju börja någonstans!
måsten
Fick idag återigen kommentaren "att du orkar, du verkar ta på sig så mycket". Och jag sa som jag brukar, "jaa, men så farligt är det inte, jag måste ju orka". Jag förstår inte riktigt de kommentarerna. Är det jag som överdriver min egna situation? Lyssnar jag inte på mig själv utan bara kör på? Vill jag lida, tar jag allt ansvar bara för att få leka martyr?
Jag försöker svara ärligt på de där kommentarerna, men sanningen är att jag inte vet vad som är sant.
Idag skrev jag in mig på AF. Inte för att jag vill jobba, jag har faktiskt tänkt ta ledigt fram till årsskiftet, för att jag behöver det efter examen, utan för att jag kände mig tvungen att vara duktig och göra som man ska göra.
Och så har jag redan fått ångest för att jag är nära massa kompisar nu efter flytten men inte har hälsat på dem. För jag har ju inte fullt upp att få lägenheten dräglig? Nej ångest ska det vara, det är det som gäller, suck!
Nu ska jag gå och gräva i lite fler flyttkartonger.
Inte färdig
Det jag känner kring min ätstörning, varför jag inte bara kickat ut den ur mitt liv, är att jag inte känner mig färdig. Jag har inte varit ätstörd tillräckligt. Hur kan jag känna så? Ska jag inte vilja vara fri?
Jag söker alla de här sätten att vara destruktiv och självuppoffrande. För att stå ut med mig själv. För att jag från att jag var liten har lärt mig att jag ska förneka mina egna behov och bara tänka på andra.
Men för mig skulle det betyda så mycket själviskhet att inte lyssna på andra utan på mig själv. Det skulle betyda att jag skiter i alla och blir en förfärlig människa. Alltid svartvitt tänkande. Alltid omöjligt att förstå att det är känslor och inte verklighet.
flytt
Snart får flytten igen. Tillbaka till Göteborg, till hemstaden. Jag är så ambivalent, jag är inte färdig med Uppsala och ändå så är det verkligen på tiden att komma hem igen.
Nu är det slut med att ligga vaken och nojja över om hyresvärden ska slänga ut oss. Slut med att vara femtio mil från mina släktingar. Slut med att känna sig som en börda varje gång jag åker och hälsar på.
I förrgår var jag på mitt sista samtal med min psykolog här. Jag grät, och hon gav mig bra saker att jobba på framöver. Och jag kom till insikt, även den gången. Jag hatar att jag måste skiljas från henne! Den bästa psykologen jag har haft, och så är det i en stad jag vet att jag ska flytta ifrån! Jag grät, men det var inte för hennes skull, det var för att hon sa precis varför jag reagerar som jag gör.
Det är svårt att få det svart på vitt. Jag vill bara säga nej, det är inte så det är, håll tyst! Men vad tjänar jag på det? Jag vill ha förändring, och då är det jag som måste ändra på det, det sker inte av sig själv. Det här är inte slutet, det håller på och håller på...
