soulstitch

Snart får flytten igen. Tillbaka till Göteborg, till hemstaden. Jag är så ambivalent, jag är inte färdig med Uppsala och ändå så är det verkligen på tiden att komma hem igen. 

Nu är det slut med att ligga vaken och nojja över om hyresvärden ska slänga ut oss. Slut med att vara femtio mil från mina släktingar. Slut med att känna sig som en börda varje gång jag åker och hälsar på. 

 

I förrgår var jag på mitt sista samtal med min psykolog här. Jag grät, och hon gav mig bra saker att jobba på framöver. Och jag kom till insikt, även den gången. Jag hatar att jag måste skiljas från henne! Den bästa psykologen jag har haft, och så är det i en stad jag vet att jag ska flytta ifrån! Jag grät, men det var inte för hennes skull, det var för att hon sa precis varför jag reagerar som jag gör. 

 

Det är svårt att få det svart på vitt. Jag vill bara säga nej, det är inte så det är, håll tyst! Men vad tjänar jag på det? Jag vill ha förändring, och då är det jag som måste ändra på det, det sker inte av sig själv. Det här är inte slutet, det håller på och håller på...