soulstitch

Nu kom droppen. Igen, men ändå. Jag som ville lova mig själv att inte komma över 55 kg typ någonsin mer. Jag har haft sockersug ungefär varje kväll, och det har resulterat i ett par kakor, halva eller en massa jordnötssmör. Så mitt senaste obsession är jordnötssmör. Kan vräka i mig. Som att det inte är onyttigt, det är ju fruktansvärt onyttigt! Annars har jag inte varit så dålig, luncherna kanske blir lite större än vad jag vill att de ska vara, och ibland kommer det fram kakor eller bullar på jobbet som jag inte kan motstå. Men värst är det på kvällarna. Så jag har sen ett par månader tillbaka gått från en ganska stabil vikt runt 53 till att ligga runt 55, och nu efter helgen så väger jag 55,9! Usch! 

 

Och det värsta är att jag inte sett så äckligt stor ut heller. Jag kan i vissa stunder se rätt fin ut i spegeln. Så det kanske är så att jag har byggt muskler som gör att jag går upp i vikt men inte blir så mycket större? 

 

Ja förutom över rumpan, där känner jag att jag har blivit större när jag försöker få på mig kjolar som ligger på gränsen till vad jag kan ha. 

 

I allt detta så har det ju betydelse att jag i övrigt mår hyfsat bra. Jag jobbar med det jag vill, jag tjänar massa pengar, jag umgås med kompisar så mycket jag hinner och orkar, och jag tycker att det känns helt okej att inte hinna umgås så mycket när jag jobbar så hårt som jag gör. Och jag får röra på mig på jobbet varje dag, det är väldigt skönt att göra det. Jag styrketränar någon gång i veckan hem, främst för att orka med jobbet som kräver att jag har bra bål- och ryggmuskler för att jag inte ska slita ut ryggen. Jag cyklar en bit av vägen till jobbet varje dag (fast inte så långt, bara den sista kvarten) så lite konditionsträning får jag. 

 

Jag och L har det bra också. Han väntar fortfarande på att vården ska ge honom hjälp men det senaste vi hörde så var de i alla fall inte på NPF och har lämnat bipolär-spåret som han har varit fast i i tio år (varken han eller jag tror att han har en bipolär diagnos, det är bara sjukvården som har trott det alldeles för länge). 

Så klart är det jobbigt att han fortfarande vara är i väntan på att få en remiss till en utredning, men nu är det åtminstone på väg åt rätt håll. 

 

Typ alla mina kompisar är oroliga för att jag jobbar för mycket, de fattar inte att jag mår bättre än vad jag har gjort på typ 15 år. Jag ska bara se till att jag inte blir utbränd eller får diskbråck så är allt prima. Plus att tappa de där fyra kilona som jag inte alls trivs med.