soulstitch

Jobbar järnet ur mig. Längtar så tills säsongen är över och jag får vila.

 

Kroppen är sliten, jag har värk i armarna, skuldrorna,  baksidorna av benen och ryggen nästan varje dag. Jag har ändå hållt ihop ganska bra, fyra månader av väldigt fysiskt och slitigt jobb, vissa veckor 75% men ofta 100% eller mer. Jag är inte krympling än åtminstone, då får vara glad för det. Jag ska till en sjukgymnast om två veckor så får se vad hen säger. Kanske kan få svar om min uppblåsta buk som jag nojjar över är cystor eller äggstockscancer. Bara för att jag är lite hypokondrisk.

 

Jag läser inlägg från andra bloggar som har det mycket svårare än mig och känner mig dum som vanligt. Jag är ju nästan bra. Tror jag. Jag hanterar vardagen i alla fall. Jag har inte ångest var och varannan kväll, som jag hade för mindre än ett år sen. Jag hanterar mina känslor och relationer bättre än på många år. Läser inlägg jag skrev för ett par år sedan och tänker att jävlar vad långt jag har kommit! Jag som var ganska säker på att en borderline-diagnos passade på mig och ville ha det för att folk skulle ta mina problem på allvar. Jag tror inte att jag behöver det längre. Jag tror att jag har löst de problemen själv. Ja, jag har ju kämpat som fan för det, men ändå. 

 

Skulle jag drabbas av något idag är det utbrändhet typ. Så svårt att tala nej när jag får erbjudanden om jobb. Har tjänat så att jag kan spara undan 10000 per månad sedan april. Kommer dö i en hög om en månad och inte göra nåt. Leva på de sparpengar jag har resten av året, om jag inte orkar jobba med något. Jag vet ju att så jag lever nu inte är hållbart, men jag vill ju prestera bra och vara duktig, och då blir det så.