soulstitch

Återigen på väg hem från en kompis en lördagskväll, och en dag som har varit nästan bara bra slutar med ångest och svåra tankar. Och ikväll är jag inte heller full, ikväll är jag helt klar och sansad i huvudet, men alla kaostankar kommer ändå. Jag inser att många år har gått sedan mina sjukhusår men jag är inte immun för det. Allt kan rasa på en sekund. Att hålla sig ifrån total kollaps är bara att vara i karantän från sinnessjuka. Det som drev mig då, och det jag fortfarande känner, är alldeles för lika. Jag har mina bra dagar, mina bra stunder, men när de sviktar blir jag väldigt svag och sårbar.