soulstitch

Jag distraherar mig. Ständigt, hela tiden. Det är så jag överlever. Jag vet inte vad som händer imorgon, jag vet inte vad som händer om en månad, men jag vet vad jag ska göra just nu och då gör jag det och behöver inte tänka på något annat. På jobbet möter jag kunder hela tiden. Jag flyttar varor, sätter ut priser, svinnar sånt som är dåligt. Jag behöver inte tänka på annat. Jag trivs på mitt jobb, för jag jobbar med något jag är bra på, något som jag har valt själv. Och jag behöver inte tänka på mig när jag är där. Jag slipper vara en kropp att äcklas över och ett psyke som är kaos. Jag har aldrig ångest på jobbet, och eftersom jag har det i så många andra delar av livet så är det inte konstigt att jag flyr till jobbet så jag slipper känna. Jag fortsätter att bara dricka kaffe till frukost, nästan varje dag. Jag är hungrig mer. Jag känner rivande hunger på jobbet innan lunch, och det är skönt att äta när jag är riktigt hungrig. Jag klarar mig. Jag klarar mer än jag tror. Snart kommer jag börja jobba heltid igen. Snart drar det igång, och då kommer jag inte kunna andas ut förrän till augusti. Fast nej, nu har jag ju fått rutin på mitt jobb. Nu är det inte de första månaderna när allt är nytt utan jag kan detta nu, och då ska det inte vara lika krävande. Jag kan distrahera mig utanför jobbet med, så klart, Nästan lika bra. Läser böcker eller facktexter. Pratar med andra. Har kommit fram till att även om jag känner mig hycklande och falsk så kan jag faktiskt hjälpa andra även om jag inte är frisk själv. Jag har ju fortfarande massa ovärderliga kunskaper att dela med mig av, även om jag inte kan praktisera dem själv. Jag och L är het värdelösa på att ha ett strukturerat liv, eller på att äta ordentlig mat. Vet inte om någon av oss sörjer det just nu. Det kanske inte är så farligt att fastna i livets karusell, i alla fall ett tag. Jag kan ju göra detta nu. Så kanske jag blir bra, eller så brakar jag åt helvete sen, vem vet? Jag orkar bara inte leva så mycket i ängslan och i sorgliga minnen och i att missa nuet. 8 mars har varit. Och jag minns hur dåligt jag mådde vid den här tiden för, är det två eller tre år sen? Fast då mådde jag dåligt pga enorm hjälplöshet gentemot L, idag har jag snarare kapitulerat för min egen galenskap. Jag accepterar att jag är sjuk i huvudet, och jag vill inte skämmas för det heller.