soulstitch

Jobbet är ännu mer i frånvarande. Som min kollega sa min senaste arbetsdag, för sex dagar sedan: "jaha, är du här och gästspelar igen?" Inte för att jag klagar så mycket, men när jag är där så sällan så blir det lite svårare att hänga med i vad som händer, och de arbetsdagar jag har gått inte lika lätt som när jag jobbade heltid. Jag hittar andra sätt att strukturera upp min vardag, men har svårt för att känna mig så onyttig som jag gör. Har aldrig kunnat se att det är hållbart att jobba pyttelite och inte typ gå på knäna samtidigt. Tar det vecka för vecka för det är svårt att hantera annars. Jag har tänkt mycket det senaste på vissa händelser jag har varit med om tidigare. En del av dem inträffade under början av min blogghistoria, men jag förstod inte riktigt då vad som hände. Det är alla de tillfällen jag har blivit sexuellt trakasserad. Och känslomässigt förstörd. Som jag har vidgat bort, för jag har tyckt att jag har fått skylla mig själv, för att jag har haft orealistiska förväntningar, för att jag har utsatt mig för faror, för att jag inte har tänkt på konsekvenserna, och så vidare. Och jag blir så ledsen för att jag alltid har tänkt så. Att jag har tyckt att jag har sånt litet egenvärde. Hur blev det så? För jag har alltid tyckt det, vad jag kan minnas. Eller är det bara för att nästan alla kvinnor/flickor får lära sig det? Skulle de flesta tänka som jag, bara det att jag hade oturen att utsättas för övergrepp? Usch, jag hatar att skriva det. Övergrepp. Det finns ett så starkt stigma kring det ordet, så himla mycket "du får väl skylla dig själv, hallå?!" Jag jobbar på det, enda egenvärde tar inte en dag eller ens hundra dagar att bygga upp.