soulstitch

På väg till jobbet! Har en monstervecka vilket betyder att jag jobbar ca 50 timmar på dessa sju dagar Phu! Dessutom är vi smått underbemannade och jag hinner inte alls med mina arbetsuppgifter så jag är bara stressad till tusen. Ska hålla ihop på något sätt ändå. Jag menar, jag stressar ju jämt, i allt i mitt liv, så det är inte värre nu, det är bara något mer konkret. I och med att jag jobbar mer och mer börjar de muskler jag hade förra sommaren att byggas upp igen. Tudelad är min känsla till det, men mer positiv än negativ. Det gömmer sig en liten träningsnarkoman i mig som ser det som en bra prestation att forma kroppen så. Det gör att jag fastnar framför spegeln nästan varje dag. Vrider och vänder mig för att hitta vinklar som jag kan acceptera och andra som bevisar för mig hur hemsk jag ser ut. "Det där är okej. Så kan jag se acceptabel ut. Så ska jag vända mig om någon tar kort för att andra inte ska se hur jag ser ut egentligen." Att ha fått muskler ger ett annat intryck, det är inte så ätstörningen vill att jag ser ut men det är bättre än att vara ingenting. Hade kunnat skriva ett långt jättedeppigt och hysteriskt inlägg om Kents nyheter, men jag pallar inte det. Förnekelse är det som gäller för mig. Kommer sörja så mycket i höst ändå. Har inte rätt att uttrycka mina tankar om det när jag har många fler verkliga personer i mitt liv att bry mig om.