soulstitch

Jag är så vilsen just nu. Har inget mål, inget att kämpa för, inget mer än att förstöra mig själv. 

 

Läser andras bloggar och slås av hur tur jag har. Hur mycket värre jag hade kunnat må, hur mycket mer ensam jag hade kunnat vara, inte bara inbillat utan på riktigt, hur uppfuckad mina skolbetyg hade kunnat vara om jag inte fixat gymnasiet. Hur mycket mer ångest jag hade kunnat ha helt enkelt. Och ändå mår jag ju inte bra. Även om jag har klarat mig från överdoser, bältesläggningar och psykoser. Jag känner mig så löjlig. Som en vuxen som inte vill växa upp. Inte vill ta ansvar. Som ska trotsa, även om jag vet att det inte går att komma undan. 

 

Fast det är ju inte det jag vill. Jag vill bara må bra, eller jag vill inte må så dåligt jag gör nu iaf.

 

L blir nog arg på mig. Nej inte arg, men jag kommer inte på rätt ord. För jag är inte kärleksfull mot honom nu. Han närmade sig mig flera gånger igår och jag bara drog mig undan varenda gång. För jag vill nästan inte att han tar i mig, i allt det äckliga som är jag just nu. Han säger att jag är vacker, att jag har perfekta ben och perfekta bröst men jag vet att det bara är för att han är kär i mig som han säger så. Mina äckliga ben är inte bra någonstans, de är bara så fel hela dem. Nu var det inte alls det här jag tänkte skriva om idag men ja...självhatet tog över som det brukar.