soulstitch

Tänk vad van jag måste vara med att må dåligt att jag knappt reflekterar över det. Var på happening i lördags, heldag tillsammans med både kända och okända personer. Så jag trodde att jag skulle bli lite mentalt utmattad men det var ingen fara. Mådde bra hela dagen, fast jag åt en fruktansvärd massa mat, och på kvällen drog vi till en klubb och dansade.

 

Först när jag skulle därifrån, och gick vilse, och när jag väl hittade märkte att sista tåget hem hade gått, och en kille ville att jag skulle hänga med honom hem och röka majja, vilket jag som tur var tackade nej till även om det lät mer än lockande (fast ja, jag förstår ju riskerna för våldtäkt mm), som jag började må dåligt. Hatade mig själv och gick och talade om för mig själv vilken dålig och idiotisk människa jag är. Det självhatet jag kände då var större än jag kan förstå. Jag gick och satte mig på McDonalds där ett par killar oroade sig för mig och ville att jag skulle följa med dem hem (alltså WTF?) men jag tackade nej en gång till. Sen fick jag en galen kille efter mig som skulle prata med mig, fast jag försökte läsa för att inte somna. Gick inte bra.

 

Tidigt på morgonen tog jag första tåget hem och kunde gå och lägga mig klockan 8 typ. Inte en jättesmart sak att göra efter att ha sovit för lite hela veckan pga att jag börjar jobbet så tidigt. Jag som vill sova minst sju, gärna åtta timmar per natt har välsnittat på fem per natt i en vecka nu. Känner mig inte så förfärlig men undrar när kroppen inte pallar mer. Mår väl lite bättre idag även om jag önskar att helgen hade varit bättre. Men jag menar, jag har varit med om så många utgångar som har slutat i riktig katastrof så jag ska väl vara glad egentligen.