soulstitch

Allt är så svart. Jag har ingen möjlighet att dela detta med någon annan, jag är bara totalt ensam och känner mig så övergiven. Eller, egentligen är jag inte övergiven, jag har alltid varit ensam och utan någon som förstår. Jag är så negativ att det inte är möjligt att dela med sig till någon kompis, då skulle de aldrig vilja ha med mig att göra igen, en person som bara är missunnsam och pessimistisk. Ändå är det det jag vill ha, någon att bara få laga inför, någon som kanske en liten liten bit kan förstå och känna igen detta. Och det är ju inte att hata världen och alla andra i den, det är att först och främst hata sig själv så mycket det bara är möjligt. Jag vill inte bli inlagd, för det är för mycket här utanför jag behöver göra. Jag måste jobba så vi får pengar, jag måste träna så jag går ner i vikt, jag måste ta hand om mitt hem så det inte går åt skogen. Jag är trött när jag jobbar, jag är trött när jag är ledig. Jag vill inte få antidepressiva för jag är rädd för vad det kan leda till. Jag vill bara förstöra mig själv, jag vill att människor runt mig ser att jag inte mår bra och att de fattar att när jag säger att jag inte mår bra så är det verkligen så och det är allvar. Jag vill inte vara ett patetiskt skämt längre.

En stor ledsenhet fyller hela mig. Sorg för allt. Jag åkte förbi en stor graffitimålning signerad av nazister, och den har suttit där ett tag, där många kan se den, utan att någon försöker måla över. Och det är så hemskt. Vart ska det sluta? Jag hade katastroftankar som innefattade att det skulle bli tredje världskriget redan när jag var liten, och nu känns det bara mer och mer som en katastof som kan ske. Vad spelar det då för roll vad jag gör för mig själv? Varför ska jag kämpa? Världen är ett kaos som jag inte vill vara del av, jag vill inte befatta mig med alla dessa hemska människor som bär på så mycket hat. Den ena jag hatar är mig själv men andra vill jag väl, vill jag rädda, och det brytee mitt hjärta att jag inte kan göra det. Och med allt som går åt helvete känns det så meningslöst att försöka påverka i den lilla mån jag kan. Det kommer bara vara förgjort innan jag hinner blinka. Sorg.

Idag blev det kaffe med mjölk till frukost. Gryta på 300 kalorier och en liten bit tårta till lunch. Kvarg och musli på 300 kalorier till kvällsmat. Totalt 800. Inte alls planerat att bli så lite men nu blev det så. Och jobb hela dagen. Ångesten höll i sig i fyra/fem timmar så skönt att den lättade till slut.

Ångesten kväver mig! Den sitter i halsen, gör mig illamående. Jag snyftar till. Den försvinner inte, det är den värsta ångesten som inte går över hur länge jag än håller ut. Ska jobba, men är så trött så trött. Trött på livet, trött på mig. Har ingen att prata med. Sökte hjälp men de ville inte ta emot mig, tyckte väl inte att jag var sjuk nog. Så jag blir sjukare. Jag tar till det enda jag kan med, att inte äta. Att träna, att inte ge min kropp det den behöver. Ångesten ständigt här. Haft ångest nästan konstant i tre veckor nu. Jag orkar inte, jag kan inte vila för då blir den värre. Svårt att somna, svårt att vara lugn, mitt inre är i ständigt uppror.

Begrava sig i arbete, i meningslöst prat, i engagemang eller i att plöja en tvserie. Allt för att inte känna. För att slippa vara närvarande. För att slippa känna. Jag saknar att bli apatisk så att jag inte bryr mig. Vet att jag kan nå det. Vet att det är dåligt också men allt destruktiva lockar så. Jag har blivit äldre nu och med det kommer uppgivenheten. Hopplösheten, att jag aldrig kommer bli bra utan att ångesthjärtat har etablerat sig för gott. Förra veckan var den värsta på lång lång tid. Oftast så brukar jag ha en eller högst två dåliga dagar på rad som sedan går över, men denna gång höll det i sig så jag verkligen höll på att bli galen. På jobbet trodde en kollega att jag var bakis när jag egentligen hade så mycket ångest att jag inte kunna titta folk i ögonen. Kul att få höra det. Jag jobbade alla mina timmar som jag skulle, jag gjorde så gott jag kunde. Men men, det gick ju över och nu är jag mer neutral. Nu gråter jag inte varje dag. Nu går jag dessutom ner i vikt. Jag är äntligen tillbaka på...Ska jag kalla det min högsta trivselvikt? 54,5-55 kg. Där jag inte vill vara men ändå står ut med. För att det ändå är bättre än 57. Fast det inte är 51. Aja, slutsnackat om det. Sämst är jag i vilket fall.