soulstitch

Begrava sig i arbete, i meningslöst prat, i engagemang eller i att plöja en tvserie. Allt för att inte känna. För att slippa vara närvarande. För att slippa känna. Jag saknar att bli apatisk så att jag inte bryr mig. Vet att jag kan nå det. Vet att det är dåligt också men allt destruktiva lockar så. Jag har blivit äldre nu och med det kommer uppgivenheten. Hopplösheten, att jag aldrig kommer bli bra utan att ångesthjärtat har etablerat sig för gott. Förra veckan var den värsta på lång lång tid. Oftast så brukar jag ha en eller högst två dåliga dagar på rad som sedan går över, men denna gång höll det i sig så jag verkligen höll på att bli galen. På jobbet trodde en kollega att jag var bakis när jag egentligen hade så mycket ångest att jag inte kunna titta folk i ögonen. Kul att få höra det. Jag jobbade alla mina timmar som jag skulle, jag gjorde så gott jag kunde. Men men, det gick ju över och nu är jag mer neutral. Nu gråter jag inte varje dag. Nu går jag dessutom ner i vikt. Jag är äntligen tillbaka på...Ska jag kalla det min högsta trivselvikt? 54,5-55 kg. Där jag inte vill vara men ändå står ut med. För att det ändå är bättre än 57. Fast det inte är 51. Aja, slutsnackat om det. Sämst är jag i vilket fall.