soulstitch

Allt är så svart. Jag har ingen möjlighet att dela detta med någon annan, jag är bara totalt ensam och känner mig så övergiven. Eller, egentligen är jag inte övergiven, jag har alltid varit ensam och utan någon som förstår. Jag är så negativ att det inte är möjligt att dela med sig till någon kompis, då skulle de aldrig vilja ha med mig att göra igen, en person som bara är missunnsam och pessimistisk. Ändå är det det jag vill ha, någon att bara få laga inför, någon som kanske en liten liten bit kan förstå och känna igen detta. Och det är ju inte att hata världen och alla andra i den, det är att först och främst hata sig själv så mycket det bara är möjligt. Jag vill inte bli inlagd, för det är för mycket här utanför jag behöver göra. Jag måste jobba så vi får pengar, jag måste träna så jag går ner i vikt, jag måste ta hand om mitt hem så det inte går åt skogen. Jag är trött när jag jobbar, jag är trött när jag är ledig. Jag vill inte få antidepressiva för jag är rädd för vad det kan leda till. Jag vill bara förstöra mig själv, jag vill att människor runt mig ser att jag inte mår bra och att de fattar att när jag säger att jag inte mår bra så är det verkligen så och det är allvar. Jag vill inte vara ett patetiskt skämt längre.