soulstitch

Jag är så jävla dålig! Så kass och fel och oduglig.

 

Kan inte göra något rätt, misslyckas med skolan, misslyckas socialt. Känner mig så jävla ensam och oomtyckt. Duger inte ens åt att trösta mina kompisar.

 

Varför? Vad är det för mening med det här egentligen? Varför ska inte jag få känna mig omtyckt och uppskattad? Eller har jag för höga förväntningar? För är det höga förväntningar att när man är hemma i sin hemstad i tre dagar så vill man att ens så kallade kompisar här ska vilja träffa en när man är här, men nej, ingen har tid, alla är upptagna just idag eller väljer att göra andra saker, är det för att man bara kan umgås med mig när det är fest? Är jag inte rolig i något annat sammanhang? Är jag så tråkig och irriterande och besvärlig att vara med? Det måste vara så.

 

Men jag är ju ett misslyckat missfoster så varför tror jag något annat? Vaför slutar jag inte hoppas att jag ska bli bekräftad och att folk ska tycka om mig. Att få bekräftelse utan att be om det. Klart att jag inte kan förvänta mig det. Nu ska jag gå och vara miserabel i min ensamhet och ikväll åker jag hem till pojkvännen och accepterar att det bara är han som står ut med mig. God natt!

Usch, har inte tid att skriva.

 

Gör det ändå.

 

Men det blir lite kort, hatar att jag inte har tid, även om jag inte är så stresad som jag var för bara en vecka sedan så har jag länga skoldagar, och vill egentligen inte komma hem senare än nödvändigt. Som tur är blir det ljusare ute, jag upplever det inte lika jobbigt att komma hem sent om det inte har hunnit bli mörkt i alla fall. Läser på bussen hem, bra tidsfördriv. Läser just nu "Då fanns ingen nåd" och "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" parallellt. Ehe, smyger med dem så att inte andra på bussen ska se vad jag läser. Får för mig att alla ska fatta vad det är för bok bara de ser vad den heter och sen tänka: "Va fan varför läser hon den för?!?!" Paranoid som jag är. Nojar för allt. Men det är inte sås tor risk, ofta ganska få som åker med bussen så för det mesta får jag ett två-säte för mig själv, och kan bre ut hela mig och min packning, haha!

 

Imorgon är det fredag, fan vad fort tiden går. Jag ska åka hem till min kära hemstad på västkusten och förhoppningsvis träffa kompisar. Ska även festa till lite på lördag, och jag funderar på om jag ska strunta i storsupandet. Känns så bra att hålla nere på alkoholen, och låtsas att man lever ett hälsosamt liv. Ha!

 

Jaja, fika i skolan idag...en som fyllde år så det skulle man fira förstås. Som tur vad kladdkaka som jag inte käkar så jag kom undan med bär och grädde. Inte så bra det heller men bättre än kakan, kladdkaka är typ det värsta kaloribomberna som finns, fan.

Nu kanske jag kan bli lite mer av en människa igen? Har en stoooooooooor sten som har släppt från mina axlar, en sak som i princip dagligen gett mig ångest i fyra månader kan jag släppa nu. Det känns ju bara lite skönt kan jag meddela.

 

Var iväg till vårdcentralen i min nya stad och fick pratat med en läkare. Drog allt, om ätstörningarna, självskadorna, tvångssyndromet, stressen, depressioner, ångestattacker, katastroftankar och prestationskrav så hon ska skicka en remiss till en psykolog så jag kanske kan få lite mer hjälp äntligen! Jag hade samtalskontakt tidigare med, men det var inte till någon nytta, jag fick bara sitta och tjöta i en timme i veckan, ungefär som om jag hade pratat med en kompis.

 

Vet att det kommer vara väntetid, men jag har väntata så länge redan så lite till kommer jag orka med. Hon sa i och för sig att hon i remissen skulle säga att jag skulle prioriterar upp. Ojoj, lät det så allvarligt? Jag som bara pratade om mina vardagliga tankar.

 

Ett par dagar har jag sett 54 kg på vågen nu! Hoppas det håller sig och fortsätter åt rätt håll!

 

 

Är ingen bra vecka, stressar och stressar och blir bara förlamad av det. Skjuter upp och förbannar mig själv för det men fortsätter skjuta upp och förneka.

 

Eller vaddå, det är väl så jag gör jämt? Kan inte leva ett harmoniskt liv. Harmoni, vad är det? Kan jag kaosa till det så gör jag det. Jävla hjärna jag har som förstör för mig.

 

Tror ofta att jag är sjuk i huvudet på riktigt. Inte sjuk i huvudet att jag är psykiskt störd, utan värre än så, bara knäpp. Hur gör man för att inte hata sig själv hela tiden? Hur gör man för att tänka "normala" tankar. Att sluta sträva efter att gå ner i vikt betyder att ge upp för mig, det har det alltid gjort. Vad skulle jag göra om jag inte bryr mig om det? Allt låter så klyschigt men det är faktiskt precis så jag känner det.

 

Försökte föreställa mig ett liv utan matångest, med "bra" mathållning, frukost, lunch middag varje dag. Hur upprätthåller man det? Så mycket mat, så många måltider! Jag blir helt snurrig av att tänka på det. Det är lättare att fortsätta kämpa så som jag gör, faktiskt. Jag är inte stark eller ihärdig eller destruktiv, jag har bara inte mod att göra på något annat sätt.

 

Stress som sagt. Var nära att bli apatisk igår, men tvingade mig att svara L när han pratade med mig, tvingade mig att resa mig ur soffan och börja med middagen. Men det var svårt. Den hopplösa nattsvarta känslan satt i en halvtimma, sen kunde jag prata nästan normalt igen. Och äta middag "som jag skulle". som en duktig flicka.

Tänkte skriva lite om en bok jag tycker om väldigt mycket. "Det är bäst att glömma hela kroppen", en bok skriven av elva tjejer som bildade en skrivgrupp som en del i sin tillfriskningsprocess från sina ätstörningar. De skriver korta texter på olika teman om hur det är att ha en ätstörning och hur de har tänkt och tänker nu. Jag läste den första gånger för typ sex år sedan, innan jag hade någon sjukdomsinsikt, sen har jag läst den när jag själv höll på bli friskare och när jag har varit frisk fysiskt men inte psykiskt. Den är lika bra varje gång!

 

För man känner igen sig så jävla mycket i nästan allt de säger! De är jätteduktiga på att skriva så de kan verkligen sätta ord på tankarna. Det som skriva på bloggar är ju också bra för att dela tankar och känslor men eftersom det oftast blir så snabbt skrivet och inte genomarbetat är det inte så "bra" skrivet. Missförstå inte det, jag tycker verkligen om att läsa allas bloggar, och jag menar verkligen inte att jag själv skriver bättre, utan att en bok som har gått till ett förlag kan för mig vara så gripande att läsa. De har suttit tillsammans och läst sina texter och gett varandra kritik och peppat varandras skrivande. De har använt de där jobbiga erfarenheterna för att göra något bra som de mår bra av.

 

Sen skulle jag ljuga om jag inte sa att boken är rätt triggande för mig också. Flera av dem nämner matmängder, vikt, hur mycket de motionerar osv så jag får mycket känslan av att jag är där dom är just då.

 

Men ändå, känslan av igenkänning är det bästa med den. Eftersom de är så många så har de olika erfarenheter så det finns alltid något som stämmer in på en själv. Och så kan jag förstå varför jag är som jag är, och mycket tankar jag har haft förstår jag att "det är inte bara jag som tänker så!". Den kom ut för kanske 15 år sen, så många saker är ju annorlunda nu men förvånansvärt mycket är precis detsamma!

 

Jag ahr ingen aning om hur svår den är att få tag på, jag har hittat den på bibliotek några gånger.

Söndagen var en riktig slappardag. Mer än vanligt, satt nästan bara i soffan och tittade på tv och surfade på laptopen.

 

Så har jag blivit paranoid igen, nu vågar jag inte skriva hemma eller ens logga in här. Var ska detta sluta? Är det ingen annan som är lika paranoid att någon i familjen ska hitta bloggen? Vad ska man göra?

Jag sitter i skolans datasal nu, där får man vara i fred, förutom när den är uppbokad av några andra, men vi har så korta raster mellan lektionerna att man nästan aldrig hinner springa hit.

 

Satt och pluggade igår också, när jag tänker efter. Gud, universitetsstudier, vad jag hatar det! Aldrig mer, detta är det sista ever! Den pressen att alltid prestera, måste klara nästa tenta annars får jag inget csn osv osv, kan dö för mindre!

 

Igår höll jag mig på en hyfsad nivå matmässigt. Åt iofs pizza till middag, men tog halva då och andra halvan till lunch idag (ingen frukost då såklart). Så igår blev det nog 1200 kcal totalt för jag åt bara frukost och inget mellanmål. Typ omöjligt att veta vad en pizza innehåller, kan vara allt från 1200 kalorier upp till 2500 kalorier, tur att jag tog en utan massa kebab eler sås eller annat fett, så jag räknar med 1400. Då åt jag 800 igår och 600 idag. Men som sagt, enda jag rörde på mig var i princip att gå till pizzerian och hem igen. Fy. och inte känns det bättre ens att jag var ute och promenerade i tre timmar i lördags och höll på frysa ihjäl. (Fast rätt skönt var det ändå.)

 

Nu måste jag hem, ska plugga ikväll också. Och söka sommarjobb om jag hinner/orkar.

Det är svårt att bryta invanda mönster, för mig är det här med att gå och lägga sig i tid riktigt svårt. Sen jag var 15 typ såhar jag sovit för lite, med undantag för kortare perioder. fast det har mest varit när jag varit inlagd och då bestämmer ju personalen när man ska sova.

I och med att skolan börjat måste jag gå upp mycket tidigare än jag brukar, och det varje dag i veckan, så istället för att få sova 8 timmar som jag vill har jag sovit mellan 6 och 7 timmar. Det börjar tära på mig, känner redan at jag är..mer okoncentrerad på nåt sätt.

 

Har någon sorts chockterapi med mig själv för jag har haft på mig byxor flera gånger de senaste veckorna, för att vänja mig och som avskräckande. Inte ska jag få för mig att jag är smal inte! Magen väller ut över byxlinningen. Att äta då känns inte så lockande. Egentligen är inte magen det värsta på mig, förutom när den är uppsvälld efter maten så ser den rätt okej ut. Mitt största komplex är låren och höfterna. Jag har riktiga "kvinnohöfter" som är helt oproportionerliga till överkroppen. Har haft komplex för dem sen jag kom i puberteten och fick fettansamlingar, bristningar och äckelben! Usch, vill inte skrämma bort någon men jag hatar verkligen mina ben!

 

Pendlar mellan att känna mig duktig att jag promenerar såpass mycket jag har gjort de senaste dagarna, att jag inte har fallit till föga för en massa mat, till att ha massa ångest för att jag äter för mycket, hela tiden, att jag inte har koll osv. Helt sjukt ju för jag HAR INTE ätit för mycket. Jag har nästan till punkt och pricka följt det jag skrev förra gången. Fyra dagar har jag kommit under 900 kcal och två dagar kanske 1500 kcal, båda gånger för att L ville att vi skulle avsluta dagen med fika, kakor/tårta och då gjorde jag det för hans skull.

 

Har laddat upp med en massa lunchlådor till skolan, soppa på runt 200 kalorier styck. Bryr mig inte om ifall de smakar bra eller inte, bara jag för en varm soppa med lite kalorier är jag glad!

Helgen är över! Hemsk var den, matmässigt! Inte med allt annat, men maten överskuggade mycket. Jag överåt som tusan i lördags, stora delar av lördag och söndag mådde jag illa av att min mage var uppsvälld och sprängfylld. Blä!

I fredags hade jag förberett mig med att inte äta mycket i början av dagen, en liten kaka till fredagsfikat i skolan och morötter som resesnacks. Sedan var det middag på kvällen, potatissallad, och redan här åt jag två portioner. Sedan popcorn och ostbågar när vi tittade på film.

Lördag började med frukost, som jag i alla fall inte överåt på, men sedan var det två portioner till lunch och två till middag, och även denna dag ostbågar till kvällen (även om jag vid det laget inte kunde äta så mycket hur gärna jag än skulle velat) Usch vad äcklig jag är! Och hemsk, varför gör jag så här mot mig själv? Hade jag kunnat spy hade jag gjort det automatiskt, för magen klarade knappt av det här! Efter flera veckor på ett intag runt 900 kcal per dag så är det klart att 2500 kcal blir en chock för magsäcken. Sen tränade jag i och för sig, så lite rätt gjorde jag åtminstone, men alldeles för mycket fel.

Söndag klarade jag mig lindrigare undan, då var det ”bara” frukost och lunch, och sen träffade jag min syrra som skulle bjuda på fika som jag kände att jag inte kunde tacka nej till. Åt inget mer den dagen, efter klockan 16, men jag hade ju rätt mycket att ta av om man säger så…

Sammanlagt blev det så här:

Fredag: 300 + 500 + 200 = 1000 kcal, typ inget ut.

Lördag: 300 + 800 + 800 + 300 = 2200 men det känns som 3000, minst! Ut: hård träning i 90 minuter + 30 minuter promenad, kanske minus 600? Totalt 1600 kcal.

Söndag: 400 + 600 + 200 = 1200, sen sitta på tåg hela eftermiddag/kväll.

Så…imorse visade vågen plus 1 kg, så jag ligger på 55,5 igen. Och självklart har två finnar ploppat upp i ansiktet efter alla ostbågar, fan jag som inte ens gillade ostbågar, men nu gör jag visst det… Hoppas att en del av det är vattenvikt så jag kommer ner i vikt lite fortare nu. Ska verkligen ha bra dagar framför mig, inget fika, inget snacks, små portioner och dricka mycket vatten och kaffe!

Vilken ångest jag hade, gud det var fan ingen rolig kväll i tisdags!

 

Vaknade i onsdags som jag skulle, L vaknade oxkså, och vet ni vad? Han mindes ingenting. Sömnpillrena hade gjort en stor blackout i skallen på honom, han visste inte vad han hade gjort, vad han hade sagt eller varför. Han sa att han hade haft världens ångest, men fan varför hantera det på det sättet? För att inte jag skulle oroa sig sa han. Som att jag inte oroar mig mer när han beter sig drogat, skär sig och sover så tungt att jag tror att han har dött?

 

Jag fick berätta vad som hade hänt och fick en ursäkt, så var det itne mer med det. Han bad ju ursäkt för något han inte kom ihåg, det blir ju knäppt.

 

Men var finns jag i allt det här? Jag som måste vara stark och ta hand om när jag inte orkar ta hand om mig själv! Vem ska ta hand om mig? Varför tror alla att jag mår bra bara för att jag kommer upp på morgonen, går i skolan och kan umgås med folk? Jag går ju i bitar varje gång jag hinner andas och ta det lugnt!

 

Tisdagen blev ju inte mycket mat, jag var verkligen helt ointresserad av allt ätande. Åt lite morötter och vindruvor sent, hamnade väl på 500 kcal till slut. Gjorde det även denna gång för att jag hade sånt magknip, men inte hjälpt det, blev bara värre denna gång med. Jag ska fan sluta med det. Jag so aldrig har haft problem med magen. Har börjat använda min vetekudde flera kvälar i veckan. Min räddare, vetekudde är det bästa som uppfunnits!

 

Både onsdag och torsdag har vi haft gäster hemma, vilket betytt bjuda på mat, och skynda sig hem från skolan så jag har inte hunnit ta några promenader. Onsdag åt jag för stor lunch dessutom så det slutade på 1450 med lunch, middag, efterrätt och alkohol till maten. Torsdag åt jag mycket mindre till lunch, bland annat en väldigt god avokado (mums!) och fikan som vi bjud gästerna på ersatte middag. (Så man kan säga att jag åt tre bitar morotskaka till middag, my god!) Men det blev bättre totala, 350 + 550 = 900.

 

När jag ställde mig på vågen i morse så tror jag att den vill visa 54,5 med säkerhet nu, hoppas hoppas på det! Usch alltså, jag var ju nere på 53,5 någon månad innan jul, vad hände egentligen? Det måste varit all stress runt flytten, hela januari stressade jag, det är nu februari sen jag har landat efter flytt och kunnat planera lite igen som jag har får struktur på ätandet. Nu ska jag bara bibehålla detta!

 

Och med det sagt vet jag att det kommer bli en tuff helg. Jag är nämligen iväg på kurs idag fram till söndag eftermiddag, och jag VET att dessa kurser innebär massa mat. Lördag blir värst med både frukost, lunch och middag och ett par-tre mellanmål på det. Mycket stillasittande för att lyssna på föredrag och diskussioner. Jag kommer inte kunna konsentrera mig för jag kommer bara tänka på siffrorna, intag/uttag, summa, överskott. Blä.

 

Kommer säkert inte ha en dator förrän söndag kväll igen, får se när jag hinner skriva. Hoppas ni har en okej helg framför er!