soulstitch

Jag har det senaste vågat säga lite mer om hur jag egentligen mår till folk runt mig. L vet ju, inte riktigt allt och inte hur mycket tid alla tankar på mat och på min kropp tar, men han vet att jag har riktigt jobbiga tankar och vad jag ogillar mig själv.

I helgen vågade jag säga lite till min syster. Vi skulle umgås heeela dagen tillsammans och jag hade oroat mig för det redan innan. Vi hade ätit en tidig middag och var inne i en mataffär för att köpa med oss något mellanmål. Jag var stressad och det var jobbigt att jag var så mätt och så blev hon också stressad för att jag tog sån tid på mig, vilket jag också kände av. Det blev en liten kaka, energidryck och läkerol. Sen började vi tjafsa och småspringa samtidigt och då sa jag att jag hade oroat mig massa för hur jag skulle planera maten för dagen och vad det skulle vara och att det inte hjälper att hon också stressar upp mig.

Hon svarade inget på det då men sa förlåt senare att hon hade blivit sur. Jag har ju utåt sett låtsas som att jag inte har några problem med maten alls i typ sju år så att jag sa detta var en ganska stor grej för mig.

Jag har liksom blottat mitt inre. Min största hemlighet.

Det värsta är att vi ska ha ett par till såna här heldagar med varandra i höst, antingen kommer hon vara mer på helspänn eller så har hon överseende för vad jag gör.

Jag vet inte någonting. Vad jag gör, vart jag ska, hur jag ska vara.

Allt känns som ett mellanspel, en paus emellan något som var och något nytt som jag väntar på. Jag har väntat och väntat så länge att jag har blivit van vid att det är så mitt liv ser ut.

På samma sätt som en hel massa av våra vardagsaktiviteter inte spelar någon större roll eller har ett syfte, så spelar inte mina negativa tankar och mina ätstörda beteenden heller någon roll. De bara finns där. Fyller en funktion även om jag inte riktigt klart kan förklara det. Det är bara så jag gör.

För att jag ska kunna känna mig lite duktig/bra/speciell emellanåt. Jag klarar av att gå tre dagar och äta för 600 kalorier per dag. Jag känner det som att jag har gjort något bra i slutet av dagen, så att jag kan somna lite mindre missnöjd. Jag har inte något annat verktyg som lindrar värdelöshetskänslan lika bra. Sen att jag efter tre dagar äter för 1700 kalorier, 1200 kalorier, 800 kalorier, 900 kalorier, 2200 kalorier och summan av dagarna visar noll förändring på vågen det är en annan sak. Jag håller mig inte kvar. Det blir inte farligt. Så jag behöver inte sluta. Sen att de dagar jag äter för 2000 eller mer alltid ALLTID ger mig dåligt samvete, det är okej för att få känna sig bra de "bra" dagarna.

Det jag känner mig så ensam i, är att inte vara anorektisk, men att ändå inte lämna det bakom mig och att vilja hålla kvar vid det. Det är inte tillräckligt dåligt för mig för att jag ska vilja bli av med det hundra procent. Och det gör mig ledsen. Gör att jag känner mig som en lögn. Gör att jag känner mig så fruktansvärt ensam. Jag vill bara skrika ut till mina kompisar "JAG HATAR MIN KROPP OCH JAG VILL BLI JÄTTESMAL!" så att de ska fatta det. När folk frågar hur jag mår och jag inte säger bra utsn okej eller sådär och sen ska utveckla lite vad det är så får jag ibland hitta på något som låter bra för jag har inte tillåtelse att nämna kroppshat för utåt sett har jag inte problem med det längre.

Eller när jag säger kanske en liten millimeter av mina tankar och den personen som får höra dem svarar att det är bra att du äter ändå även om du mår så och då kan jag inte säga att det gör jag ju inte! Jag begränsar min mat nästan varje dag och alltid under 1000 kalorier ett par dagar i veckan. Bara att det inte syns.

Därför vill jag bli riktigt sjuk igen, så jag får en ursäkt att vara som jag är och få säga det jag tänker på riktigt varje dag.