En bit av min svarta själ
Jag har det senaste vågat säga lite mer om hur jag egentligen mår till folk runt mig. L vet ju, inte riktigt allt och inte hur mycket tid alla tankar på mat och på min kropp tar, men han vet att jag har riktigt jobbiga tankar och vad jag ogillar mig själv.
I helgen vågade jag säga lite till min syster. Vi skulle umgås heeela dagen tillsammans och jag hade oroat mig för det redan innan. Vi hade ätit en tidig middag och var inne i en mataffär för att köpa med oss något mellanmål. Jag var stressad och det var jobbigt att jag var så mätt och så blev hon också stressad för att jag tog sån tid på mig, vilket jag också kände av. Det blev en liten kaka, energidryck och läkerol. Sen började vi tjafsa och småspringa samtidigt och då sa jag att jag hade oroat mig massa för hur jag skulle planera maten för dagen och vad det skulle vara och att det inte hjälper att hon också stressar upp mig.
Hon svarade inget på det då men sa förlåt senare att hon hade blivit sur. Jag har ju utåt sett låtsas som att jag inte har några problem med maten alls i typ sju år så att jag sa detta var en ganska stor grej för mig.
Jag har liksom blottat mitt inre. Min största hemlighet.
Det värsta är att vi ska ha ett par till såna här heldagar med varandra i höst, antingen kommer hon vara mer på helspänn eller så har hon överseende för vad jag gör.
