soulstitch

Jobbet är ännu mer i frånvarande. Som min kollega sa min senaste arbetsdag, för sex dagar sedan: "jaha, är du här och gästspelar igen?" Inte för att jag klagar så mycket, men när jag är där så sällan så blir det lite svårare att hänga med i vad som händer, och de arbetsdagar jag har gått inte lika lätt som när jag jobbade heltid. Jag hittar andra sätt att strukturera upp min vardag, men har svårt för att känna mig så onyttig som jag gör. Har aldrig kunnat se att det är hållbart att jobba pyttelite och inte typ gå på knäna samtidigt. Tar det vecka för vecka för det är svårt att hantera annars. Jag har tänkt mycket det senaste på vissa händelser jag har varit med om tidigare. En del av dem inträffade under början av min blogghistoria, men jag förstod inte riktigt då vad som hände. Det är alla de tillfällen jag har blivit sexuellt trakasserad. Och känslomässigt förstörd. Som jag har vidgat bort, för jag har tyckt att jag har fått skylla mig själv, för att jag har haft orealistiska förväntningar, för att jag har utsatt mig för faror, för att jag inte har tänkt på konsekvenserna, och så vidare. Och jag blir så ledsen för att jag alltid har tänkt så. Att jag har tyckt att jag har sånt litet egenvärde. Hur blev det så? För jag har alltid tyckt det, vad jag kan minnas. Eller är det bara för att nästan alla kvinnor/flickor får lära sig det? Skulle de flesta tänka som jag, bara det att jag hade oturen att utsättas för övergrepp? Usch, jag hatar att skriva det. Övergrepp. Det finns ett så starkt stigma kring det ordet, så himla mycket "du får väl skylla dig själv, hallå?!" Jag jobbar på det, enda egenvärde tar inte en dag eller ens hundra dagar att bygga upp.

Efter paniken förra veckan viktmässigt så visade vågen idag 55,1. Nere precis under 20 i BMI igen. Kan det vara vätskan från mensen som släppt först nu? Jag vet inte. Men om det är så så tog det tre dagar efter att mensen var slut, usch vad jobbigt om det är så. Jaja. Det känns bättre än igår natt. Vilket det nästan alltid gör efter en natts sömn. Jag var sugen på att vräka i mig popcorn igår när jag kom hem men jag tog det lugnt ett litet tag och sen kunde jag gå och lägga mig utan att ha förstört något. Intaget igår blev nog ganska högt tyvärr, drack två öl och bara det läget ju på 500 kcal. Men ja, 1800 kcal totalt. Blä, det är inget jag vill tänka på. Idag har jag inga som helst planer. Kanske försöka att inte göra då mycket helt enkelt. L ville att vi har en mysdag hemma ikväll, lagar mat tillsammans och tittar på film och bara är, för vi är inte så bra på det. Sen ska jag till affären och köpa kryddor, och så ska jag försöka ta en lång promenad.

Återigen på väg hem från en kompis en lördagskväll, och en dag som har varit nästan bara bra slutar med ångest och svåra tankar. Och ikväll är jag inte heller full, ikväll är jag helt klar och sansad i huvudet, men alla kaostankar kommer ändå. Jag inser att många år har gått sedan mina sjukhusår men jag är inte immun för det. Allt kan rasa på en sekund. Att hålla sig ifrån total kollaps är bara att vara i karantän från sinnessjuka. Det som drev mig då, och det jag fortfarande känner, är alldeles för lika. Jag har mina bra dagar, mina bra stunder, men när de sviktar blir jag väldigt svag och sårbar.

Hatar mig själv och hatar hatar hatar min kropp! Vilken har gått upp till en nivå jag inte vågar tänka på och försök till bättre ätande har varit till ingen nytta. Ligger mellan BMI 20,5 och 21, jävla tjockis! Hoppades att det var vågen som var trasig men tog fram den analoga jag har gömd i garderoben och ja, då fick jag det svart på vitt... Mina ben i skuldrorna jag brukar känna och se har försvunnit under fettet och magen är ständigt uppblåst och fet. Förakt förakt förakt!! Är med i aktiviteter där jag får andra att känna sig bättre, mindre ensamma och hörda, för då får jag koncentrera mig på det istället. Vet inte om jag hycklar eller inte, för jag menar det jag säger, bara att det är så svårt att känna att det gäller även mig. Vill göra något drastiskt, vill förstöra för mig, men konsekvenstänket stoppar mig så länge jag inte får en riktig ångestattack.

Ursäkta för skitflummigt inlägg förra gången! Jag var trött, och så visste jag inte hur jag skulle formulera det jag ville säga. Nu är jag på väg hem från stan. Har hittills haft en ganska bra dag, gick inte upp för sent, åt en lagom liten frukost och bakade grissini. Det är smart att baka sådant som inte behöver ätas upp med en gång och inte tar plats i frysen, för då äter L förhoppningsvis upp det mesta av dem. Så nu håller jag på att försöka gå ner igen. Sånt jävla meningslöst, tråkigt och dumt sätt att hantera livet på! Jag förstår ibland inte hur jag orkar fortsätta såhär, för den här kampen är så dödsdömd. Jag kommer aldrig vinna, jag kommer aldrig bli nöjd, det innebär bara känslor av misslyckande och värdelöshet. Ändå fortsätter jag. Fast bara för mig själv, visar aldrig något utåt. Och frågan är varför jag gör det. För jag hatar att inte äta. Men jag hatar att jag behöver äta också. Ja just det. Jag har faktiskt lärt känna min kropp liiiite mer nu än innan, så jag kunde koppla mitt ätsug till att mensen för sig påmind. Så den kommer nog imorgon eller så. Ja hittills bra dag, för de hur den slutar. Ska möta kompisar och äta födelsedags på restaurang om tre timmar, hoppas jag kan hålla mig till att äta lite morotsstavar tills dess. Måste slå in presenter osv också. Sen ska jag ut på klubb efteråt. Kan bli mycket dans men också mycket alkohol. Men får inte dricka för mycket för jag ska upp och jobba klockan nio imorgon. Stay safe, or whatever.