soulstitch

Jag kollade tillbaka lite i bloggen igår efter att ha skrivit, och upptäckte att jag inte hade nämnt min vikt på ganska lång tid. Och senast så låg jag runt 50 kg, och igår plötsligt på 57! Ja, usch, men för att förklara hur det har sett ut sen dess ska jag ge en tillbakablick. 

 

Det var typ slutet av sommaren 2013. Jag hade jobbat hela sommaren och haft jättedåliga rutiner för jag jobbade dag ibland och kväll ibland. Bara det för det svårt för mig att hålla en plan. Men det funkade hyfsat. Det som förstörde allt var senaste på hösten. Jag åkte nämligen på en semesterresa tillsammans med min mamma och syster. Där det var gemensam mat varje dag i 10 dagar. Och supergod mat hela tiden. Hotellfrukost varje dag. Ja ni fattar, jag la på mig typ fyra kilo de veckorna.

 

Sen när jag kom hem blev det kaos. Min farmor blev jättesjuk i cancer som bröt ner henne totalt. Hon var gammal så läkarna kunde inte göra annat än att ge henne smärtlindring. Hon dog en månad senare och jag mådde så dåligt, all kraft gick åt att orka hålla mig uppe då. Dessutom hade L blivit deprimerad under hösten så vi drog ner varann. Och så kul på det osv osv. Så det jag hade lagt på mig under semestern försvann inte, och så hade jag legat på 55 i ett par månader redan.

 

Där var jag ganska stabilt under våren, eller gick nog ner så jag höll mig på 52-53. Och så har det varit. Jag har hållit igång. Rört på mig. Antagligen byggt muskler. Och muskler väger ju mer än fett så jag tror att jag har biffat till mig faktiskt. 

 

I september var jag i Göteborg och bodde hos min syster i tre veckor. Då gick jag typ upp igen, eftersom hon älskar att äta och jag inte ville misstänka. Slutligen flyttade jag ju i december, och inför flytten ville jag äta ur frysen och skafferiet, på alla kakor, glass, chips och naturgodis vi hade! För jag är ju lite köpberoende av mig, och tycker att har jag lagt nästan hundra spänn på nötter så ska jag ju äta upp dem också. Haha, och glass, vi hade typ åtta paket i frysen med olika smaker, fy fan!

 

Så innan jul låg jag på 55-57 då, och ja resten skrev jag ju igår. I våras kunde jag ändå tycka att jag såg helt okej ut, och att jag faktiskt höll igång typ varje dag, cyklade, bar tungt, promenerade mm. Det är de senaste månaderna som jag har fått äckelkänslor för kroppen igen. Främst magen och benen. Vill inte ens tänka på dem! Vill inte behöva ha en kropp ens. 

Nu har julhelgen gått, och som typ 90 procent av alla som har ätstörning har jag mått mer dåligt än bra. Fan. Men det kunde vara värre, det kunde varit två veckor av konstant överätning, nu var det bara tre dagar. Och förutom de tre dagar med julbord så har det gått rätt bra. 

 

Syns inte på vågen då, vikten är åt helvete! 57 kilo idag, gått upp två kilo av julmaten. Så de ska väck. Och allt onödigt ätande ska sluta. Jag ska inte köpa något naturgodis på lääänge, ingen glass, inga kakor. Jag ska bara köpa knäckebröd, och de ska jag bara äta till frukost. Sen ska jag inte äta något annat än frukost och middag. Nyår kommer väl gå åt helvete men ingen annan dag. 

 

Nu ska jag ner igen! Allra minst till 52! För fan, jag måste ju börja någonstans! 

Fick idag återigen kommentaren "att du orkar, du verkar ta på sig så mycket". Och jag sa som jag brukar, "jaa, men så farligt är det inte, jag måste ju orka". Jag förstår inte riktigt de kommentarerna. Är det jag som överdriver min egna situation? Lyssnar jag inte på mig själv utan bara kör på? Vill jag lida, tar jag allt ansvar bara för att få leka martyr? 

 

Jag försöker svara ärligt på de där kommentarerna, men sanningen är att jag inte vet vad som är sant. 

 

Idag skrev jag in mig på AF. Inte för att jag vill jobba, jag har faktiskt tänkt ta ledigt fram till årsskiftet, för att jag behöver det efter examen, utan för att jag kände mig tvungen att vara duktig och göra som man ska göra. 

 

Och så har jag redan fått ångest för att jag är nära massa kompisar nu efter flytten men inte har hälsat på dem. För jag har ju inte fullt upp att få lägenheten dräglig? Nej ångest ska det vara, det är det som gäller, suck!

Nu ska jag gå och gräva i lite fler flyttkartonger. 

Det jag känner kring min ätstörning, varför jag inte bara kickat ut den ur mitt liv, är att jag inte känner mig färdig. Jag har inte varit ätstörd tillräckligt. Hur kan jag känna så? Ska jag inte vilja vara fri? 

 

Jag söker alla de här sätten att vara destruktiv och självuppoffrande. För att stå ut med mig själv. För att jag från att jag var liten har lärt mig att jag ska förneka mina egna behov och bara tänka på andra. 

 

Men för mig skulle det betyda så mycket själviskhet att inte lyssna på andra utan på mig själv. Det skulle betyda att jag skiter i alla och blir en förfärlig människa. Alltid svartvitt tänkande. Alltid omöjligt att förstå att det är känslor och inte verklighet. 

 

Snart får flytten igen. Tillbaka till Göteborg, till hemstaden. Jag är så ambivalent, jag är inte färdig med Uppsala och ändå så är det verkligen på tiden att komma hem igen. 

Nu är det slut med att ligga vaken och nojja över om hyresvärden ska slänga ut oss. Slut med att vara femtio mil från mina släktingar. Slut med att känna sig som en börda varje gång jag åker och hälsar på. 

 

I förrgår var jag på mitt sista samtal med min psykolog här. Jag grät, och hon gav mig bra saker att jobba på framöver. Och jag kom till insikt, även den gången. Jag hatar att jag måste skiljas från henne! Den bästa psykologen jag har haft, och så är det i en stad jag vet att jag ska flytta ifrån! Jag grät, men det var inte för hennes skull, det var för att hon sa precis varför jag reagerar som jag gör. 

 

Det är svårt att få det svart på vitt. Jag vill bara säga nej, det är inte så det är, håll tyst! Men vad tjänar jag på det? Jag vill ha förändring, och då är det jag som måste ändra på det, det sker inte av sig själv. Det här är inte slutet, det håller på och håller på...