soulstitch

Vet inte hur jag sälja säga det här. Jag har under många år legat på en och samma vikt, med typ +-2kg. Jag är trygg där, jag vet på ett ungefär vilka kläder jag kan ha, hur jag ser ut även när hjärnspökena säger något annat till mig, och jag vet att mina nära och kära inte har anledning att oroa sig. Och den tryggheten som jag älskar att ha, det är den som har gjort det så sjukt jobbigt att väga några kg mer. Jag är tillbaka i den "trygga" delen nu, och det gör mig inte nödvändigtvis glad, utan det gör mig lugn. Just nu har jag inte ångest, jag har inte heller någon glädje. Jag skjuter upp känslorna och är glad så länge det går. Boendestödet frågade vad jag skulle göra nu när psyk inte vill ta emot mig. Det rätta svaret har jag redan nämnt, jag orkar inte be om hjälp längre, jag skiter i dem. Det ville jag inte säga till henne, jag vill ju visa mig handlingskraftig och beslutsam. Så jag sa att jag inte vet, att jag inte har bestämt hur jag ska gå vidare än. Så, ytterligare en person som kommer bli besviken på mig. Midsommar har jag inte skrivit om. Midsommar har varit hemskt andra år. Antingen har jag överätit till max eller så har jag druckit alldeles för mycket. Ibland båda delar. Iår jobbade jag fram till fyra, sen åkte jag hem till några kompisar. Det tar ett bra tag att åka dit så jag var framme vid sju. De åt tårta så men jag tog av maten. Buffé, vilket är det jag hatar mest i hela världen. Dock var det inte så extremt många saker att välja på, så jag åt en helt normalt stor portion. Sen åt jag en bit tårta (inte tre eller fyra). Drack bara 3-4 glas vin och ett glas punch på hela kvällen. Så jag var måttfull! Dock blev det ändå ett fruktansvärt dåligt slut på kvällen då L hade ångest och drack några öl för mycket och släppte ut sin frustration på mig vilket gjorde att jag blev arg och ledsen. Eftersom jag inte kan bli arg så stängde jag av helt och blev apatisk resten av kvällen. L fattade att han hade gjort fel och sa förlåt flera gånger om dagen efter men jag är ändå ledsen för att kvällen blev förstörd. Nu är jag ute och går, ska ev förbi en affär och kolla på nyanser av foundation då jag inte har någon som matchar mig bra. Allt för att distrahera tankarna.

Igår blev det två pass på gymmet. Först trettio minuter sprint som jag inte hade kört innan och sen en timma pump. Sprinten var bra men ovant i och med att man inte håller igång och trampar på cykeln exakt hela tiden. Jag vill ha bättre kondition vilket det ska ge hoppas jag. Pumpen var första gången på ny release så också lite ovant, gick ont i ryggen på benlåten och var tvungen att ta av vikt från stången, kändes inte bra. Vet inte vad jag tycker om koreografin än. Åt bara 350 kcal till mellanmålet innan träningen. Det var lite för lite för att orka prestera bra. Sen blev det jättesent efteråt innan jag kom hem och middagen blev klockan tio. Åtta anamma vegobullar och tre små potatisar plus lite sås och grönsaker. Och två kex men färskost. 500 typ, och träningen för dagen gissar jag på ca 500. Japp det är ju inte bra, men jag vet inte, jag bryr mig inte just nu. Jag kunde inte äta mer igår kväll. Idag ska jag jobba hela dagen. Sitter på bussen med min morgonkaffe . Risken att det är mycket att göra eftersom det är dagen innan midsommar. Jag har lite planer på det jag måste göra, så det är bra, risken är att tiden går så långsamt om jag måste lista ut vad jag ska ta mig för. Tidigare år har jag varit helt beroende av halstabletter under arbetsdagen, haft fem-sex stycken i byxfickan hela tiden som jag knaprat på under dagen. Det har jag nästan helt slutat med! Har ätit en eller två kaffegodisar några dagar men ska försöka att inte göra det. Inte bra för mina tänder. Mycket bättre att dricka vatten. Jobbar till sju, sen hem och äta någon middag, vad det nu kan bli. Kyckling antagligen. Inte nere idag, än. Känner inte så mycket. Hade mycket ångest igår, pga att boendestödet var hemma och jag fick göra saker jag dragit mig för. Så det var väl bra. Leva genom ångesten.

Det ärr skönt att jag inte har massa besök på bloggen, då kan jag mer öppet skriva vad jag vill utan att vara rädd att trigga någon. Har börjat väga mig varje morgon igen. Kan ju säga att när vikten låg stadigt på 60 kg så var jag inte speciellt sugen att se det varje dag. Nu har jag sett lägre siffror varje dag i fem dagar, då triggar det igång så klart. 57,2 idag. Får för mig att jag alla tidigare år har legat på en vikt mellan 52 och 55, men läser ett år tillbaka att jag då också vägde 57. Tänk vad man kan förneka. Då var jag inte så tränad som jag är nu heller. Idag ska boendestöd komma hit. Jobbigt. Jag känner att jag måste diska innan så det syns någon förändring sen senast hon var här, samtidigt vill jag inte göra för mycket så att det ser ut som att vi inte behöver hjälp. Hon kommer om en och en halv timme, jag måste hinna duscha innan. Suck. Sen måste jag träna idag för jag har inte tränat på hela veckan fast jag var ledig igår! Orkar inte. Eller jo det gör jag, jag vet att jag faktiskt tycker om det. Men vad ska jag äta? Och när? Typ 400 kcal vid klockan tre? Eller fyra? Och vad? Två smörgåsar? Det blir jag inte mätt på. En propudmilkshake? Känns så tråkigt med flytande kcal. Har en avokado också. Hm, och rökt fläskkött, kan göra en macka med avokado och en massa kött till. Hatar att jag blir värsta lchf-bantaren när jag planerar mat själv, jag avskyr ju den dieten. Hoppas bara att jag kommer få plats på bodypumppasset jag är reserv på, då kommer allt vara okej, typ. Usch, jun imorgon igen, vill verkligen inte!

Insåg att det var precis ett år sedan jag gjorde comeback till den här bloggen förra gången. Och nu är jag här igen. Återfallet jag hade förra året var riktigt illa från maj till september/oktober. Sen hände något, jag vet inte vad, men jag slutade svälta mig. Jag tränade en massa, byggde muskler som tusan och åt mer. Frukost varje dag tex, något jag har slutat med nu igen sen en vecka tillbaka. Min kille sa vid ett tillfälle i höstas att han tyckte att jag åt alldeles för lite motsvarade hur mycket jag tränade. Åh så bra jag mådde av att höra det! Dock gick jag ändå upp i vikt hela tiden från september till december och då vägde jag till slut 60 kg. Jag passerade gränsen som jag inte hade varit över på mer än elva år, sen jag var tonåring. Det var hemskt, men jag älskar träningen så mycket så det är jobbigt att jag inte vill sluta bygga muskler och gå ner muskelvikten. Försöker tänka att de fem kilo jag gick upp främst är muskler, för jag ser och känner att jag har blivit mycket starkare. Men det är svårt! Och det värsta av allt, jag älskar benträning, knäböj mm, och av den träningen har jag fått muskler som gör min rumpa större! Så hemskt, jag vill inte ha former! Så kläder som är tajta över stussen och även de som man inte kan ha för mycket rygg/axelmuskler har blivit för små. Men jag är inte kvar på 60 kg, jag har gått ner till 58 nu på bara några dagar, och suget att gå ner mer är så starkt! Jag klarar visst inte att kämpa för att bli frisk. Jag faller igen, precis som varje sommar. Precis som att jag måste må dåligt när andra går på semester och lever livet. Som att jag måste pina mig själv, måste lida.

Jag försökte i ett och ett halvt år. Att få hjälp, att få svar. Men jag får inte det. Jag blir sviken gång på gång av vården, för att de inte har pengar, och jag är inte sjuk nog i deras ögon. Varför? För att jag kan jobba? På ett jobb som bryter ner mig totalt mentalt, och trots att jag pga jobbet inte klarar av att ta hand om min lägenhet över huvud taget. För att jag inte skadar mig? Trots att jag har haft ett självskadebeteende och fortfarande får impulser och sug efter det som jag måste kämpa för att stå emot. Det är så tröstlöst, för jag ber om hjälp för att jag faktiskt inser att jag behöver det, men när jag måste kämpa och kämpa igenom dessa nekande beslut så tappar jag hoppet. Då tänker jag återigen att jag måste bli sjukare och sjukare för att bli tagen på allvar. Att jag ska jobba ihjäl mig tills jag går in i väggen på riktigt, att jag ska se sjuk ut för att de ska ta mig på allvar. Så nu ber jag inte om hjälp mer. Jag orkar inte. Jag skiter i vad som händer.