soulstitch

Nu har jag berättat. Allt. För två nära kompisar. Jag har även halvt om halvt lovat den ena att jag ska berätta lite att det jag undanhåller för L. Så jävla rädd! Jag har ingen aning om vad det här kommer leda till. Vågar inte tänka på det. Men jag antar att tio års sjukdom har gjort mig så utless på de här idiotiska benens att jag bara vill bli fri från dem. Inte motiverad, men trött. Och så himla skönt att dela med sig till några andra! Jag har aldrig att något, låtsats att allt är dom vanligt och som det alltid har varit, men sanningen är att jag inte vet vad som är som vanligt. Jag har aldrig levt ett liv som vanligt, utan sjukdomen. I alla fall, jag har lovat att jag ska berätta för L att jag väljer mig typ varje dag och berätta vart vågen finns någonstans. Jag har inte lovat att jag ska sluta väga mig, slänga vågen eller låsa in den, det är alldeles för stort steg för mig att ta själv just nu. Just det! Ena kompisen sa att hon inte var förvånad, att det syns på mig. Förstår ingenting, jag väger typ precis lika mycket som jag har gjort de senaste åren från och till. Har bara fått mer muskler av styrketräningen just nu.