soulstitch

Jag skriver det här för min egen skull. Jag bryr mig inte om ifall det är någon annan som läser utan det viktiga är att jag skriver. Jag är på väg till jobbet. Jag fortsätter falla, jag får inte stopp på det, för jag har inte förmågan nu. Men jag ser alla andra människor, och jag blir så obeskrivligt, avgrundsdjupt avundsjuk på dem. Att de får äta frukost. Att de får fika. Att de inte har en röst i huvudet som tvingar dem att hålla tillbaka, eller att ha ångest varje gång du äter något fel. Jag är så avundsjuk. Och jag är så ledsen. Varför måste jag leva med det här? Varför har min sjuka hjärna gjort att de senare elva åren av mitt liv har bestått av ätstörda tankar och beteenden? Varför är det så svårt att bli av med? Varför är jag sjuk????