soulstitch

Har haft en intensiv helg med mycket umgänge. Känts bra men ständigt en bakomliggande störning av ätmonstrena som försöker förstöra för mig.

Har ätit dels från en knytisbuffe i lördags och på restaurang i söndags. Och alkohol på det. Att inte ha kontrollen är svårt men det går.

Vi satt iaf och planerade massa. Jag och mina kompisar ska ut på en gemensam äventyrsresa nästa år och för att det ska bli så bra som möjligt och inte alltför dyrt så gäller det att vara ute i god tid. Vi räknar ändå med en budget på 30-35000 så...

Det är så svårt det här, för jag sitter och deltar i diskussionen men samtidigt är jag så himla rädd! Var kommer jag vara om åtta månader? Och ska jag leva tillsammans med dem i tre veckor, antingen kommer de få se alla mina ätstörda vanor eller så ska jag försöka spela normal. Men det kommer jag aldrig palla under så lång tid! Jag har varit ute på resor och ätit normalt (fast jag vet inte vad normalt är så det har blivit överätning varje dag istället) och det har varat i en vecka högst. Efter det har jag kommit hem och haft så mycket ångest och bara tänkt att jag aldrig mer ska äta något i hela mitt liv.

Så hur fan ska jag funka i tre veckor? Jag funderar på att prata med någon av dem om det men det är så skamfyllt för mig!

Aja, själva resan i sig ser jag fram emot. Sååå mycket. Det är en dream come true, och för mig som nästan inte vågar ha några drömmar är det så stort! Får lite lätt hjärtklappning bara av att skriva om det, haha!

Är det någon som ser igenom min mask? Är det någon som ser hur jag låtsas och gör mig till?

Att jag är glad när jag är där, bland folk, men så fort jag går där ifrån börjar självhatet mala i huvudet.

"Jag hatar dig. Du är äcklig. Du är så äcklig. Varför ska du få gå runt här på jorden, du som inte ens har vett att uppskatta livet. Du är så meningslös. Du tror och vill vara betydelsefull, men istället är du bara patetisk och gråter på nattvagnen en lördag."

Så går tankarna. Är det normalt?

Jag hade en väldigt obehaglig dröm i natt. Att jag tittade på mina bristningar på låren, bara det att de var riktiga bristningar i huden. Jag petade i den och kunde pilla på köttslamsorna som hängde löst. Mest fascinerad över att det inte gjorde ont när det rimligtvis borde göra det. Jag rös i drömmen, för jag fattade att ett inte borde vara så. Kanske en uppgörelse inom mig om vad som är normalt att lida för?