soulstitch

Jag kopplar upp mig mot andras nätverk hela tiden. Glömmer bort vilket som är mitt. 

Jag dör miljoner dödar varje dag, vet inte hur jag ska veta vilken som är min. 

Jag förhåller mig till sanningen med undantag. 

Lägger locket på och ljuger lite till. 

Spelat in och tittar i efterhand, och inte blir det bättre då. Istället har jag missat chansen att vara med, jag blir bara en åskådare till mitt eget liv. 

Alltid kan bli värre, men när är döden här?  Om död betyder frihet varför är vägen dit så mörk? Jag tror inte på döden, jag teoretiserar bara, det är det jag kan och hur skulle jag inte.

Lever andras liv så blir lika fast som dem. Blandar ihop bokstäverna i konstruktiv och destruktiv, faller ner in en annan version av samma sorkhål. I någon annans kropp blir det svårare att röra på sig. Och bära två vikter tungt som bly.