soulstitch

Vad gör man med en ångest som kommer varje dag och förstör? I tisdags ville/vågade jag inte åka hem efter praktiken förrän klockan åtta. Slutar fyra. Satt på stan, lyssnade på musik. Och ångesten kom och gick. Pappa ringde och spädde på den med ett 18 minuter krystat samtal som jag bara ville avsluta med en gång. L ringde sen och piggare upp mig lite, hjälpte en stund. Sen innan jag vet ordet av så kommer ångesten igen.

 

Och typ så är det varje dag. 

 

Snart har jag inte träffat min psykolog på tre veckor, det är jobbigt för jag har så mycket att prata om, så mycket jag vill hinna jobba med och så lite tid. Så dumt att när jag äntligen hittar en psykolog som jag tycker om och som hjälper mig framåt, så är det i den staden som jag bara ska bo i i ett par år. Jag berättade allt om mina mattankar nu senast. Lika bra att släppa bomben och vara hundra procent uppriktig, det har jag inte kunnat innan. Hon blev konstigt nog inte arg eller så alls på mig, utan sa bara att det är klart att jag hade sagt det tidigare än jag varit redo och att hon är glad att jag berättade nu. Det var jävligt läskigt men skönt att få det gjort.

Jag kopplar upp mig mot andras nätverk hela tiden. Glömmer bort vilket som är mitt. 

Jag dör miljoner dödar varje dag, vet inte hur jag ska veta vilken som är min. 

Jag förhåller mig till sanningen med undantag. 

Lägger locket på och ljuger lite till. 

Spelat in och tittar i efterhand, och inte blir det bättre då. Istället har jag missat chansen att vara med, jag blir bara en åskådare till mitt eget liv. 

Alltid kan bli värre, men när är döden här?  Om död betyder frihet varför är vägen dit så mörk? Jag tror inte på döden, jag teoretiserar bara, det är det jag kan och hur skulle jag inte.

Lever andras liv så blir lika fast som dem. Blandar ihop bokstäverna i konstruktiv och destruktiv, faller ner in en annan version av samma sorkhål. I någon annans kropp blir det svårare att röra på sig. Och bära två vikter tungt som bly. 

Bara för att få ut mig det! Jag hade lagt så mycket mer tid på politik det senaste om jag hade orkat, men all skit skulle tydligen drabba oss vid fel tid så jag har inte orkat. 

 

Är så arg och trött på mitt egna beteende idag! Har inte b bestämt nåt med nån, och vad händer då? Jag sitter hemma och är ensam och tråkig. Har iofs min syrra här också men vi är snarare ensamma tillsammans än umgås. Var på stan förut. Ensamhetskänslor all over me. Men istället sitter jag bara kvar där, läser en tidning, läser bloggar, känner mig mer ensam. Tänker att det inte är någon idé att höra av sig till nån för de kommer säkert inte kunna. Vet inte vem jag kan bjuda hem. Hittar på hundratals ursäkter till att jag gör så men inget håller. Blir irriterad på kylan, sen blir jag irriterad på värmen. Aldrig nöjd. 

 

Skulle inte detta vara bättre efter alla år? Och vem är jag att klaga när andra sitter med dödsångest och planerar sitt självmord? Dum är jag. Patetisk.

 

Ätet nötter och kanderade mandlar i ren tristess. Hatar mig själv. Och så vill jag vara i Uppsala! Kommer säga det fler gånger för j jag går åt här utan L!

Känner mig ganska förvirrad. Är i min hemstad. Bor inte här. Men kommer bo här om tre månader så det känns som att jag förtidssnyltar på att få vara en medborgare här. 

 

Var på en tillställning igår med en massa folk som jag känner/är bekant med, och det gick bra för det mesta men så slog det mig: många av dem där har inte sett mig på ett och ett halvt år, de vet inte att jag är här nu, men de kom inte fram och frågade varför jag var där. Dessutom några som inte vet att jag bor i Uppsala och har gjort det så länge, var tror de att jag har haft för mig all den här tiden? Verkar uppenbarligen inte bry sig för de frågade inte... 

 

Sen skulle några av mina närmare kompisar vidare och vi slog följe till den baren. Jag skulle hem för jag var så trött att jag sov stående, men det var så jobbigt att kryssa mellan alla partande människor, det var så mycket folk, så mycket ljud, några som dansade mitt i gatan till trummusik. Jag kände mig inte hemma. Vad har hänt med mig på de här åren? Tycker de andra också att jag är så konstig som jag känner mig nu? 

Den här bloggen har ju mest handlat om mig. Men nu är det inte jag som behöver hjälp och bråkat om det. L har mått dåligt lika länge som vi har varit tillsammans, men det är nu som hans problem övertar mina. Det har blivit huvudsaken för oss nu och eftersom han inte klarar av vården och jag gör det så är det jag som få ta kampen och bråka med de. Det tar på krafterna och hjälpa inte av att jag är i en helt annan stad samtidigt! 

 

Bajs på sjukvården när den inte hjälper som den ska! 

Jag har inte gett upp. Inte helt, men jag fyller 27 om ett halvår och det är lite av en speciell ålder för mig. Det är som att blir jag så gammal så får jag nästan ge upp den här drömmen om att bli smal. Vi har haft ett tufft halvår hemma där jag har fått bråka mycket med sjukvården för att de ska hjälpa L, och det går inte så bra hur mycket jag än försöker. Jag är snart färdig med skolan och kan ge mig ut på arbetsmarknaden (yay... Not) men jag får iaf flytta tillbaka till min hemstad som jag har saknat fruktansvärt mycket. 

Puss och kram! 

Det är min största fråga just nu. För bloggen har krånglat så mycket de senaste månaderna att jag inte vet hur länge till jag kommer kunna komma in på den och skriva. Får hoppas på att det löst sig. 

 

Kram på er!