soulstitch

Har förvirrande tankar. Inte så förvirrade, jag är klar med vad jag tänker och jag tänker väldigt logiskt. Lite för logiskt tror jag. Men de förvirrar mig att ha massa tankar. Jag vet inte vad som är sant och vad som är påhittat av mig.

 

Känns inte kul att jag inte kan lita på att det jag tänker är förnuftigt och sant, för jag vet att jag har så himla lätt att överanalysera allt som händer.

 

Igår skulle jag träffa en kompis. Vi hade inte sagt någon bestämd tid men vi skulle till stranden så för sent skulle det inte vara, och jag bor långt ifrån henne så det tar nästan två timmar att ta sig dit. Hon hörde inte av sig och jag fick inte tag på henne men jag åkte i förhoppningen att jag skulle få tag på henne på vägen. Vilket jag inte gjorde. Så jag åkte hela vägen, ville inte bokstavligen knacka på hennes dörr för hon kanske inte ville veta av mig, så jag ägnade en timma åt promenerande, och när klockan var halv fyra ringer hon, har sovit bort hela dagen och missat mina meddelanden. Under den här tiden var jag nästan säker på att hon inte ville träffa mig, att hon inte hörde av sig för att jag skulle tro att hon missat det när hon egentligen träffade någon annan, och att hon bara tycker att jag är påträngande och tjatig.

 

Jag vet inte. Resten av kvällen (eller från klockan fem) umgicks vi. jag fick sova över hos henne. Det kändes bra. Just då i alla fall, men jag vet att händer det igen kommer jag säkerligen tro att hon inte vill veta av mig igen. Och det är tankar som jag på logiskt sätt inte kan mota bort. Jag vet inte hur man gör. Jag har inpräntat i mitt huvud att jag aldrig är tillräckligt bra och att jag inte ska vara nöjd med hur jag är, jag kan vara mer social, jag kan vara mer generös, trevligare, mer tillmötesgående eller vad som helst. Även om jag får höra att jag är jättesocial, att jag är ganska vänlig och så där. Det är bara aldrig nog i mina ögon. Jag kan inte trassla upp tankarna.