soulstitch

Har förvirrande tankar. Inte så förvirrade, jag är klar med vad jag tänker och jag tänker väldigt logiskt. Lite för logiskt tror jag. Men de förvirrar mig att ha massa tankar. Jag vet inte vad som är sant och vad som är påhittat av mig.

 

Känns inte kul att jag inte kan lita på att det jag tänker är förnuftigt och sant, för jag vet att jag har så himla lätt att överanalysera allt som händer.

 

Igår skulle jag träffa en kompis. Vi hade inte sagt någon bestämd tid men vi skulle till stranden så för sent skulle det inte vara, och jag bor långt ifrån henne så det tar nästan två timmar att ta sig dit. Hon hörde inte av sig och jag fick inte tag på henne men jag åkte i förhoppningen att jag skulle få tag på henne på vägen. Vilket jag inte gjorde. Så jag åkte hela vägen, ville inte bokstavligen knacka på hennes dörr för hon kanske inte ville veta av mig, så jag ägnade en timma åt promenerande, och när klockan var halv fyra ringer hon, har sovit bort hela dagen och missat mina meddelanden. Under den här tiden var jag nästan säker på att hon inte ville träffa mig, att hon inte hörde av sig för att jag skulle tro att hon missat det när hon egentligen träffade någon annan, och att hon bara tycker att jag är påträngande och tjatig.

 

Jag vet inte. Resten av kvällen (eller från klockan fem) umgicks vi. jag fick sova över hos henne. Det kändes bra. Just då i alla fall, men jag vet att händer det igen kommer jag säkerligen tro att hon inte vill veta av mig igen. Och det är tankar som jag på logiskt sätt inte kan mota bort. Jag vet inte hur man gör. Jag har inpräntat i mitt huvud att jag aldrig är tillräckligt bra och att jag inte ska vara nöjd med hur jag är, jag kan vara mer social, jag kan vara mer generös, trevligare, mer tillmötesgående eller vad som helst. Även om jag får höra att jag är jättesocial, att jag är ganska vänlig och så där. Det är bara aldrig nog i mina ögon. Jag kan inte trassla upp tankarna.

Haft en underbar helg, delvis åtminstonde. Var på släktgalaj i lördags, och åt tills jag spydde. Typ. Drack rätt mycket alkohol och åt (för) mycket så jag mådde så himla illa, så jag stack fingrarna i halsen för att få upp något så illamåendet skulle lindras. Och jag kan ju inte det där med att spy på beställning, men lyckades väl få upp nåt litet. Kanske var alkoholens förtjänst också. Gick och la mig tidigare än många andra efter att ha dansat i flera timmar, och då var jag trött så jag höll på att somna redan klockan tolv.

 

Mest jobbigt var det att jag träffade så många släktingar, av vilka alla säkert såg att jag har tappat lite i vikt, och då får jag för mig att de alla "pratar skit" om mig så fort jag inte är där. Fast det är väl inte skit, det är väl bara prat om mig, men jag blir alltid så frustrerad att de inte tar det ansikte mot ansikte med mig! Om de ens säger något. Kanske bara jag som nojjar.

 

Efter helgens bravader nådde vikten upp till 51,7, men nu har den dippat ner till 50 igen. Snacka om att vattenvikten ändrar sig, det går aldrig att lita på och det har jag lärt mig. Så räknar jag med 50 som vikt så ska jag se till att inte äta FÖR lite, har några veckor kvar på jobbet som jag måste orka.

Alldeles för sent att uppdatera nu, och att vara uppe äver huvud taget! Som tur vad är jag inte så j'ttemycket alkoholpåverkad i alla fall!

 

För det kommer jag vara imorgon, så det räcker och blir över, men det kommer vara bland en massa personer som jag litar på så det kommer vara säkert.

 

Är så satans förvirrad så jag vet varken upp eller ner för tillfället. Jobbigt att inte berusningen kan ta bort förvirringen heller, snarare förstärka den istället.

 

Tänker mycket på nutid och dåtid. På hur det är idag jämfört med då jag mådde som sämst, sommaren 2007. Tänker på vad som skiljer från nu, egentligen. Jag mår ju jävligt dåligt nu med, bara det att jag inte är lika mycket vilsen som då. Jag är snarare van med att vara oklar med vem jag är och van med att jag inte vet vad jag vill och att jag inte är tillfreds med livet och alltid längtar till den där framtiden då jag blir lycklig och känner mig mer "hel" som människa. Jag menar, hur länge ska jag vänta på det tills jag ger upp och accepterar att det inte blir mer än det här?

 

Så jävla trött på mig själv! Fick en sån satans ångestattack igår och bara skrek så jag fick ont i halsen, för att jag är så TRÖTT på mig själv. Blev lite rädd att mina grannar typ ska anmäla att det är någon som misshandlas här för att jag skrek så högt, det får inte hända för jag orkar inte med det också. Varför ska allt vara så svårt för???

 

Fy fan, nä jag måste gå och lägga mig nu så att jag orkar upp i tid imorgon och inte ska stressa för mycket (för det kommer jag göra i vilket fall),

Jag har varit påväg att göra bort mig, men jag ska stoppa nu innan det är försent!

 

har pga jobbet fått tillfälle att äta mer än vanligt, och gjort det ett par gånger. Kom på mig själv igår med handen i kakburken kan man säga. Hade precis tryckt i mig en slice pizza och en kycklingklubba när det slog mig vad jag höll på med. Klart som fan att jag inte går ner i vikt när jag håller på sådär! Räknade efter och jag har ändå landat på 1200-1500 kcal per dag. Vilket betyder att jag ligger kvar på mellan 50,4 och 50,7 (de senaste fem dagarna har vikten hålt sig inom det), men jag kommer ju inte neråt.

 

Så idag är det ändring, och jag har hållt det hyfsat. Ligger just nu på 400 kcal, har en middag hemma att fixa också men hoppas komma under 1000. Det är mitt mål. Eftersom jobbet är såpass fysiskt så gör det inget, stå upp hela dagarna, lyfta och putta och promenera flera tusen steg, det behöver jag lite ork till.

 

Nu ska jag hem iaf, imorgon har jag sovmorgon så jag hoppas få sova ut!

Snabbt inlägg då jag verkligen inte har tid egentligen.

 

Jobbar som attan, har inte mycket tid över för annat. Men det är bra, då gör jag inte av med pengar och tjänar pengar samtidigt så jag kommer få ASMYCKET pengar när lönen kommer. Okej, inte så mycket men mycket för att vara för mig. Kommunaljobb liksom. Dessutom kanske L kan få en inkomst snart så att jag inte behöver försörja oss båda i all framtid. Han är skyldig mig en bit över 20000 nu... Men han ska betala tillbaka, det vet han, jag vet bara inte hur lång tid det kommer att ta.

 

Sov över hos en kompis inatt. Första gången jag var hemma hos henne. Lyckan när jag ser att hon har en våg i badrummet. Besvikelsen när det visade för låg batterinivå för att kunna väga. Fuck. Jaja, det går det med och jag vet att jag klarar mig från att väga mig i ett par dagar. Iaf när jag inte har någon våg tillgänglig. Så jag får se imorgon vad domen blir efter att ha käkat kebab och två mazariner igår. Bland annat. >_<

Tänk vad van jag måste vara med att må dåligt att jag knappt reflekterar över det. Var på happening i lördags, heldag tillsammans med både kända och okända personer. Så jag trodde att jag skulle bli lite mentalt utmattad men det var ingen fara. Mådde bra hela dagen, fast jag åt en fruktansvärd massa mat, och på kvällen drog vi till en klubb och dansade.

 

Först när jag skulle därifrån, och gick vilse, och när jag väl hittade märkte att sista tåget hem hade gått, och en kille ville att jag skulle hänga med honom hem och röka majja, vilket jag som tur var tackade nej till även om det lät mer än lockande (fast ja, jag förstår ju riskerna för våldtäkt mm), som jag började må dåligt. Hatade mig själv och gick och talade om för mig själv vilken dålig och idiotisk människa jag är. Det självhatet jag kände då var större än jag kan förstå. Jag gick och satte mig på McDonalds där ett par killar oroade sig för mig och ville att jag skulle följa med dem hem (alltså WTF?) men jag tackade nej en gång till. Sen fick jag en galen kille efter mig som skulle prata med mig, fast jag försökte läsa för att inte somna. Gick inte bra.

 

Tidigt på morgonen tog jag första tåget hem och kunde gå och lägga mig klockan 8 typ. Inte en jättesmart sak att göra efter att ha sovit för lite hela veckan pga att jag börjar jobbet så tidigt. Jag som vill sova minst sju, gärna åtta timmar per natt har välsnittat på fem per natt i en vecka nu. Känner mig inte så förfärlig men undrar när kroppen inte pallar mer. Mår väl lite bättre idag även om jag önskar att helgen hade varit bättre. Men jag menar, jag har varit med om så många utgångar som har slutat i riktig katastrof så jag ska väl vara glad egentligen.