soulstitch

Nu nu nu.. Dagarna bara springer förbi och jag har inte en chans att hinna med! Har fullt med skola (inte så mycket lektioner men en massa att läsa mellan alla föreläsningar) och skolan slutar inte uppta tankarna bara för att jag inte befinner mig i skolan. Jag tänker och tänker hela dagarna. Läser samhällsinriktat ämne, sort of, så det vi studerar ser jag samband med hela tiden i mitt egna liv. Både kul och lite uttröttande ibland.

 

Tycker att jag är ful ganska ofta. Inte ett sånt där totalt förakt för min öppenbarelse, men jag ser alla små skavanker på kroppen och så koncentreras all uppmärksamhet till dem. Då hjälper det inte att jag vet att jag tycker om t ex mina händer, min hals eller mina öron, jag kollar bara på det fula. Så ytlig, eller? Nej, jag är verkligen inte ytlig, det var länge sedan jag kom över de funderingarna, jag är inte ytlig, jag har dålig självbild. Ångrar mer och mer att jag inte gick på bloggträffen i helgen så jag kunde ha andra att prata om det här med, att få säga till någon annan att "jag ser mig som ful och otillräcklig, och det hjälper inte att andra säger att jag är fin för så KÄNNER inte jag" och att de kanske kan förstå.

 

Ehe, vilket svamlande detta blev då. Har inte kunnat blogga på några dagar för att L är hemma hela tiden. Jag tar verkligen inga risker längre, bloggar bara om jag är ensam hemma eller på biblioteket. Vad skulle hända om han hittar bloggen? All min falskhet angående mina mat- och vikttankar skulle bli avslöjade och jag skulle känna mig hemsk. Ändå kan jag inte tänka mig att sluta skriva nu när jag äntligen har kommit igång. Jag känner att jag mår bra av att skriva, att dela med mig av tankar, att få ner dem på pränt.