soulstitch

En tanke slog mig. Tänk att alla andra människor som inte mår dåligt slipper allt detta som jag har i mitt huvud. Så orättvist. Att de inte behöver ifrågasätta hela sin existens precis varje dag. Att de kanske till och med kan vara ganska säkra på vilka de är. Jag ägnar en jädra massa timmar varje dag åt att tänka på mat och vikt för att inte behöva tänka på mig själv, jag försöker allt jag kan att inte tänka för mycket för alla tankar slutar förr eller senare i destruktiva tankar. Att jag är hopplös, att jag är en hycklare, att jag är fake. Att jag inte förstår varför jag gör så här istället för att vara sann mot mig själv, men så påminner jag mig själv om att jag inte vet vem jag är som sann heller och att detta är det bästa möjliga jag kan göra nu. Vilket ju inte är tillräckligt, men jag är svag, jag vet. Jag vill så gärna ha hjälp! Jag vill att någon säger åt mig att du kommer bli bra, att jag inte ska behöva leva som ett spöke i mitt liv hela livet. Att jag kommer hitta mig själv. Jag tror inte det så jag behöver någon annan som kan säga det till mig.

Tillbaka igen. Jag trodde att jag inte behövde skriva här mer, men så fel jag hade! Jag tänkte att om jag lämnar detta bakom mig så försvinner det destruktiva ur livet också, men enkelt är det inte. En liten update då: Var på Kent i höstas några gånger och grät ihjäl mig. Släkting dog och allt är hemskare än hemskt. Blivit remitterad till psykiatrin igen så får se vart det leder denna gång. Det där äventyret med mina kompisar jag skrev om förra sommaren blev av och det gick hyfsat men inte precis jättebra. Maten är åt helvete, vikten var högre än den varit på sex/sju år men nu börjar jag få kontroll igen hoppas jag. Dock är det nog väldig massa muskler för jag kan ha kläder som jag inte borde kunna ha när jag väger så här mycket. Kvar på samma jobb, livrädd för att fastna här fast samtidigt är det tryggt. Relationen med L är jättebra, den svacka vi har haft är inget jag oroar mig för längre. Jag är nästan hundra procent trygg med att jag inte vill ha barn nu, det vill inte han heller och det är ju en anledning att det är bättre mellan oss, jag har tvekat i det tidigare nämligen. Så. Det var jävligt jobbigt att krypa till korset och be om remiss, men samtidigt så funkar inte det här. Jag är så trasig och labil i mitt mående att det skulle gå åt helvete om jag inte får hjälp. Mest är jag rädd att de inte ska kunna hjälpa mig. Att när jag äntligen accepterar att jag är sjuk så är det försent. Men å andra sidan skulle jag annars bara gå omkring och oroa mig för detta i resten av mitt liv så det finns liksom inte någon bra väg att gå. Det senaste halvåret har jag framför allt känt mig så bortom kontroll. Det går ut över jobbet. Det som inte får hända. Jag blir arg på kunder som jag inte borde bli arg på. Jag gråter majoriteten av dagarna som jag åker till jobbet (inte pga jobbet utan pga mitt liv och jobbiga minnen). Jag lämnar inte de traumatiska minnena bakom mig utan de jagar mig mer än någonsin. När min kollega blev sjukskriven för utmattning var min första tanke: "fy vad orättvist, jag vill också bli sjukskriven!" Jag vill också säga till en scen på jobbet, rusa hem och inte behöva komma dit på en månad. Jag får så många bevis på att det är dåligt och att jag inte kan fortsätta så här men jag kan inte stoppa det heller.