soulstitch

Hm, trodd att det skulle bli ett morgoninlägg idag, men så fastnade jag framför andra hemsidor som drog ut på tiden.

 

Jag börjar skolan snart igen, på måndag. Vet inte hur det kommer bli med bloggen då, än. Hoppas att det finns datorer på skolan och att jag kommer få tid att gå undan en rast och skriva. Fast kanske blir det så mycket annat att jag inte hinner ta mig tid. Det bästa hade varit att skriva på morgonen innan skolan, men jag tror att jag kommer behöva gå hemifrån innan sju och så tidigt kommer jag inte orka skriva. Morgontrött som jag är.

 

Idag ska jag iväg på ett förhoppningsvis intressant och roligt möte, och kanske träffa lite roliga människor. Jag vet inte, för jag har aldrig träffat någon av dem innan. Hoppas att jag inte kommer sitta där som ett ufo och känna mig konstig bara.

 

Känner mig helt återställd efter helvetes-måndagen. Igår åt jag frukost, ett lite konstigt och plockigt och eg 100 kcal för stort mellanmål, men sen såg det ut som att middagen inte skulle bli av. Till mig glädje. Vi stack hem till några kompisar och glodde på film. Men jag fick jätteont i magen, något jag typ aldrig har. Vågade inte fråga om jag fick ta något litet att äta, så jag åt lite när vi kom hem även om det var nära midnatt, men jag hade så ont i magen och hoppades att det skulle lindra. Vilket det inte gjorde, så helt onödigt! Men maten hamnade på ca 850 och dessutom blev det en timmas promenad. Vågen visade på 55 kg idag fortfarande men jag vet att det går långsamt, jag måste ha tålamod!

 

Kom på att det säkert kommer serveras fika på mötet sen! Så jag skippar mellanmål hemma och förbereder mig på det!

Igår var en riktig segdag. jag gjorde verkligen inte mycket, satt vid datorn i stort sätt hela dagen. Umgicks med kompisar genom internets värld. Inte det minsta socialt egentligen men jag orkade inte något annat.

 

Eftersom jag hade rört på mig tre dagar på rad innan, med långpromenader, så kände jag mig väldigt slapp och slö och var rädd att det skulle leda till massa småätning, men ja, jag höll mig på en okej nivå. Inget fantastiskt men helt lagom. Idag kommer jag ut på promenad igen, får se hur långt det blir. Och nej, detta är inte helt meningslöst promenerande, det är för att jag ska ta mig till olika ställen och eftersom jag inte har råd med busskort förrän om en vecka så blir det att gå istället.

 

Kalorierna hamnade nog runt 900 igår. Jag har börjat med att dela upp frukosten i två delar, så andra delen som ofta blir ett par knäckemackor äts tre eller fyra timmar senare. Jag har gillat att äta få stora mål men jag har blivit påverkat av pratet om att hålla förbränningen igång och tänker att detta ska motverka mitt sug för att småäta. Får se om jag håller mig till detta.

 

Idag kommer vi nog göra en lite mäktigare middag här hemma, min matlagning har fått dominera de senaste dagarna. Så ska jag njuta av Top Model och Project Runway, antar att jag inte är den enda som ska det, hehe.

Jag har en massa tvivelkänslor om mitt förhållande. Jävligt dumt, jag vet, vi har varit sambos länge och vi älskar varandra så hilma mycket, det vet jag. Men det finns saker som inte fungerar och som gör att jag mår dåligt. Kanske är jag bara rädd att bli ensam och tycker att det är bekvämt med ett förhålland, kanske skulle jag efter att ha varit ledsen för uppbrottet bli glad och fri när det gått ett tag? Vem vet, men jag vågar inte ta det steget för jag älskar L för mycket och vill inte såra honom.

 

Det är bland mycket annat dessa tankar jag har brottats med de senaste månaderna. För visst betyder ett förhållande att man måste kompromissa, men om det bara är den ena parten som kompromissar hela tiden?

 

Hatar att det ska vara så kompliserat, att man inte bara kan göra det som får en själv att må bra.

 

Sen att jag skulle få bo ensam om jag blev singel, det är en väldigt lockande tanke, men gud vad mycket dåligt samvete jag får när jag tänker det!

Andra dagen i rad som jag har byxor på mig. Har tidigare kommit på mig själv med att nästan aldrig använda jeans utan kjol eller klänning istället. Inte för att jag känner mig tjock i byxor utan för att jag trivs bättre med kjol. Men igår när jag klätt på mig fick jag nästan panik för hur jag såg ut! Allra helst som jag tog en tröja som bara nådde till byxlinningen och inte nedanför, och magen känns som att det väller ut över linningen. Usch! Så jag kom underfund med att det är nog mer än vad jag tycker är fint som ligger bakom mina klädval.

 

Dock så behöll jag byxorna på, för känslan av att vara tjock fick mig mer motiverad att komma ihåg att jag ska gå ner i vikt, och att det bara betyder att jag måste äta mindre. Hoppas att det funkar idag också.

 

Jag var ganska ledsen och ångestfylld vid förra inlägget, blir ju nästan alltid sån sent på kvällen, usch usch. Men å andra sidan behöver jag få ur mig de hemska tankarna också och inte stänga in allt.

 

Imorse stod vikten på 56 kg, men jag har bestämt att köpa nytt batteri till min digitala våg för att se om den funkar fortfarande. Den råkade ut för ett olycka, översvämning i badrummet, när jag bara hade haft den ett par veckor men man kan ju hoppas att det bara var batteriet som tog skada. Om den inte funkar får jag nog köpa en ny digital för jag orkar inte med min opålitliga manuella längre.

 

Åt en mindre frukost än jag brukar idag vid 11, och sedan dess har jag bara ätit läkerol. Tror det blir soppa till middagen, på begäran av L, haha!

Men fyfan vad jag har låtit mig förfalla!

 

Inte under de här senaste månaderna, utan de senaste fem åren! Visst, jag har gjort en del saker jag är väldigt stolt över, men att tappa så mycket av drivkraften och styrkan att kämpa för en viktminskning, det är inte okej! Jag har haft två "okej" dagar, i mina mått mätt. Så läser jag mina gamla dagboksinlägg (yes jag har en vanlig dagbok också, men skrev i den senast 2009..kanske börjar igen..), och i alla fall såvar jag mycket mer målinriktad i mitt mattänk då. I och för sig brottades jag mot viljan att borta gå ner ordentligt igen, men å andra sidan så nämnde jag redan då att en möjlighet är att gå ner till BMI runt 17 och stanna där, och vara ganska nöjd med det. Så istället har jag legat runt 19.5 de senaste tre ären och tjockat mig istället, och VILJAT gå ner men inte lyckats. Fy fan alltså.

 

Jag har sagt det förut men jag säger det igen, jag skulle så gärna vilja bo ensam så jag kunde styra mina matvanor själv, gud vad hårligt att få välja om middagen skulle bestå av antingen kolhydrater eller protein, och inget fett, istället för alla tre.

 

Jag har haft ett par riktigt omtumlande veckor (månader?) de senaste, först nu jag kan få lite ordning på allt igen. Eller, hah, ordning? Det har jag ju aldrig haft. På sin höjd kontrollerat kaos.

Här sitter jag i monumental undergångs-orgelmusik, käkar less-fat-popcorn och dricker vodka-ligth cola.

Blev tipsad om Felice Fawn genom cigarretterochkaffe´s blogg, och gud vad snygg hon är! Jag är helt hänförd, och så tagen av hennes personlighet! Att hon ger så spot-on svar på alla dumma kommentarer som riktas mot henne, bland mycket annat!

 

Och själv sitter jag här och bara önskar att jag vore lika underviktig själv! Visst förstår jag hur motsägelsefullt det är. Men jag vill ändå! Jag har bara haft en period av riktig undervikt. Och den höll bara 6 månader. Så jag trägnar efter den! Att bara få vara så underviktig att mensen försvinner igen! Att folk blir uppmärksamma på det (även om de inte säger något, för det gör de inte). Att blodådrorna visar sig på underarmarna utan att man anstränger sig! Shit!

 

Samtidigt. Att Behöva se sina föräldrar lida för att de inte kan hjälpa en. Att avböja alla förfrågningar till fika för att de kommer innefatta bulle/kaka/smörgås. Att inte kunna gå på bio för att alla runt omkring prasslar med olika kalorifyllda påsar. Usch. Skit.

Jaha, då har jag misslyckats med att uppdatera i alla fall! Jag saknar att skriva när jag inte gör det men jag har så mycket annat så jag har verkligen svårt att hinna! Den största anledningen är nog att jag inte vill skriva hemma för att L inte ska se något.

 

I mitt liv har det hänt en massa massa saker sedan oktober. Jag orkar/kan inte ta upp allt här men jag kan säga att det är både många bra och många dåliga saker. Så jag har mått mycket skit, alltså jättedåligt, varvat med att vara lycklig och glad.

Tyvärr är det så att jag inte kan vara glad och nöjd en hel dag, jag blir alltid jättedeppig någon stund.

 

Nyår var fint, hade jätteroligt med kompisar typ hela kvällen. Drack inte för mycket så jag har inga minneslyckor och drack inte för lite så jag hade tråkigt. Bara en incident som gjorde att jag låg och grät på badrumsgolvet en halvtimme, men det är väl vad som brukar hända på vilda fester?

 

Fuck that. Jag har väl bestämt mig fyra gånger att "nu ska jag verkligen gå ner i vikt ordentligt". Haft asmycket motivation, som bara har upprätthållts i en dag. Julen har inte gjort att jag gått upp (eller jo kanske ett kilo) men jag har hållt mig på min vanliga envetna vikt 55 plus/minus ett kilo. Orkar inte..!

Nu nu nu.. Dagarna bara springer förbi och jag har inte en chans att hinna med! Har fullt med skola (inte så mycket lektioner men en massa att läsa mellan alla föreläsningar) och skolan slutar inte uppta tankarna bara för att jag inte befinner mig i skolan. Jag tänker och tänker hela dagarna. Läser samhällsinriktat ämne, sort of, så det vi studerar ser jag samband med hela tiden i mitt egna liv. Både kul och lite uttröttande ibland.

 

Tycker att jag är ful ganska ofta. Inte ett sånt där totalt förakt för min öppenbarelse, men jag ser alla små skavanker på kroppen och så koncentreras all uppmärksamhet till dem. Då hjälper det inte att jag vet att jag tycker om t ex mina händer, min hals eller mina öron, jag kollar bara på det fula. Så ytlig, eller? Nej, jag är verkligen inte ytlig, det var länge sedan jag kom över de funderingarna, jag är inte ytlig, jag har dålig självbild. Ångrar mer och mer att jag inte gick på bloggträffen i helgen så jag kunde ha andra att prata om det här med, att få säga till någon annan att "jag ser mig som ful och otillräcklig, och det hjälper inte att andra säger att jag är fin för så KÄNNER inte jag" och att de kanske kan förstå.

 

Ehe, vilket svamlande detta blev då. Har inte kunnat blogga på några dagar för att L är hemma hela tiden. Jag tar verkligen inga risker längre, bloggar bara om jag är ensam hemma eller på biblioteket. Vad skulle hända om han hittar bloggen? All min falskhet angående mina mat- och vikttankar skulle bli avslöjade och jag skulle känna mig hemsk. Ändå kan jag inte tänka mig att sluta skriva nu när jag äntligen har kommit igång. Jag känner att jag mår bra av att skriva, att dela med mig av tankar, att få ner dem på pränt.

Jag blev helt förskräckt igår att min kille kanske hittat bloggen. Får inte hända, usch usch!

 

Jag är en så hemsk människa! Ljuger för mina närstående och förstör saker, är till en massa problem och kan inte göra rätt, hur mycket jag än försöker. Det är aldrig nog.

 

Detta kommer också förstöra allting, jag kommer få folk att gråta, bli arga osv. Bara för att jag vill bestämma själv över mitt liv. Men det går ju inte, jag gör ju fel. Kan inte vara "normal".

 

Jag är egentligen inte ledsen, eller ångestfull när jag skriver detta. Mer...nollställd. Som att vad jag gör eller tänker eller känner kommer inte ha någon betydelse, jag kommer förstöra det ändå. Ingen idé att försöka, lika bra att ge upp, och i vissheten att jag inte kan rädda mig själv finner jag ett lugn. En trygghet, ett som är säkert.

 

Fy fan för tankar!

Massa funderingar snurrar runt i huvudet. Vet inte hur jag ska få rätsida på någon av dem. Fortsätter att ifrågasätta mina val och förhoppningar. Skulle vara så mycket lättare att bara leva kvar i min nuvarande livssituation och aldrig behöva utsätta mig för förändringar. Har aldrig tyckt om att röra på min, resa och upptäcka nya platser. Jag trivs så bra här i min stad med mina vänner.

 

Sen, vad kommer det ha för betydelse om jag gör det ena eller det andra, varför bryr jag mig så mycket om mig själv? Det finns så mycket annat att bry sig om, lägger jag min kraft på det kanske jag kan förändra saker, förändra för andra. Hjälpa människor som har det svårt, sprida kunskap till människor med mycket kraft som i sin tur har möjlighet att förändra ännu mer.

 

Sen, igen, vad har det för betydelse om hundra år? Då kommer planeten ändå vara så miljöförstörd att inte en levande varelse kan existera, vi kommer gå tillbaka till det förhistoriska tillstånd jorden befann sig i i sin födelse, stora gasmoln över himlen, eldhav, sprutande magma.

 

Eller vara en kall tom planet, sten och grus, en gigantisk astroid.

 

Det är så mina tankar vandrar iväg och snurrar in sig om jag tillåter mig att tänka för mycket. Jag ser inte ens min egna sorgliga framtid, jag ser hela världens obevekliga resa mot döden, så vad gör det då om jag är lycklig eller inte?

 

Nu ska jag försjunka i en tidning och läsa om den fruktansvärda värld vi lever i och låtsas att jag inte behöver ta del av den