soulstitch

Har varit bortrest i fem dagar. Inte kunnat väga mig, har panik för det. Känns som att jag har gått upp ett par kilo bara för det. Vet att det inte är så men sjukt att det känns så (Och kan inte helt lita på att jag inte har gått upp). Trodde att jag skulle få mens och att det var därför jag har varit vätskefylld, men nej...har sån noll koll på min mens, men nu har den varit lite extra oregelbunden. Tror att jag har haft mens typ fyra gånger totalt i år. Såg både fram emot resan och fasade för den. Positivt, att jag är ledig och slipper tänka på jobbet och stressa för det. Negativt, att jag äter okontrollerat och inte har tillgång till gymmet. Men som tur var så blev det inte så mycket överätningar. Faktiskt ganska bra. Bara igår och förrgår, och då har jag kompenserat ganska mycket istället. Sprungit typ sju km och även tagit en lång promenad per dag. Allt för att inte få ångest, jag vill verkligen inte panika över det. Dock var det så mycket mat igår att min mage blev lite upprorig och jag blev helt illamående. Usch och fy för tanken att kanske tvingas äta så mycket varje dag med det illamåendet som följer. Nu är jag i alla fall hemma en sväng men ska bort igen imorgon, och vara borta ett par dagar. Ingen aning hur det kommer bli, kommer nog dricka en del alkohol (vilket jag nästan inte har gjort på hela sommaren) så det kan sluta hur som helst. Hoppas jag kan kontrollera mig iaf så jag inte mår massa dåligt i efterhand. "Det är väl bara att se till?" tänker kanske någon men nej, när jag tappar kontrollen så gör jag det utan flit, och i så fall skulle jag bestämma mig innan att vara helt nykter och typ inte umgås med någon, men jag vill inte isolera mig fullständigt! Så jag håller tummarna att det går bra, att jag kanske tom får det roligt. Så roligt man kan ha med en depression i sig men ja, ni fattar.

Jag skriver det här för min egen skull. Jag bryr mig inte om ifall det är någon annan som läser utan det viktiga är att jag skriver. Jag är på väg till jobbet. Jag fortsätter falla, jag får inte stopp på det, för jag har inte förmågan nu. Men jag ser alla andra människor, och jag blir så obeskrivligt, avgrundsdjupt avundsjuk på dem. Att de får äta frukost. Att de får fika. Att de inte har en röst i huvudet som tvingar dem att hålla tillbaka, eller att ha ångest varje gång du äter något fel. Jag är så avundsjuk. Och jag är så ledsen. Varför måste jag leva med det här? Varför har min sjuka hjärna gjort att de senare elva åren av mitt liv har bestått av ätstörda tankar och beteenden? Varför är det så svårt att bli av med? Varför är jag sjuk????

En av de värsta sakerna med att vara ätstörd, är att så mycket blir en lose-lose-situation. Jag sitter här vid köksbordet, och vill inget annat än att äta en stor god frukost. Eller en liten frukost, eller whatever. Men om jag plockar fram och fixar iordning det så kommer jag bara sitta här en timme senare och vara besviken. För det var inte så fantastiskt gott som jag föreställde mig. Och jag kommer inte vara nöjd. Och jag kommer eventuellt ha ont i magen och må illa. Så det är lika bra att skita i frukosten. Men då sitter jag här och drömmer om den och sörjer att jag inte får äta den fanatiskt goda frukosten jag fantiserar om. Vad jag än gör kommer jag förlora något. Mina senare veckor har varit katastrofdåliga. Jag kommer inte ur min deppiga fas. Jag har för första gången på många år verkligen börjat isolera mig. Jag ser inte fram emot någonting. Nu är det augusti, och min pisspsykolog på vc ska vara tillbaka från sin långa semester. Jag vill att han ska bli orolig för mig när han ser mig igen. (Om han nu kan få tummen ur och höra av sig med en tid!) Jag vill att han ska fatta att jag mår sämst. Jag har gått ner typ tre kilo den här månaden, ingen aning om det syns, antagligen inte. Väger ändå 54 så det är ju inte lågt. Jag vill inte bli remitterad till äsvården men fortsätter det så här är det det det måste bli.