Fyfan fast ändå inte helt
Det är lite av min allmänna känsla. Jag har inte skrivit på länge för att jag inte har mått så dåligt att jag har behövt skriva. Samtidigt har jag emellan åt ätit som ett as och mått väldigt dåligt av det.
Jag har gjort något väldigt svårt sen sist. Jag beställde kopior av mina journaler, och fick dem för någon vecka sedan. Så jobbig läsning, men så bra på samma gång! Jag var rädd att det skulle stå massa galna saker om mig. Det gjorde det inte, men det stod saker jag inte haft förstått att de skrivit in, och saker jag inte ens vart medveten om, vilket är lite oroande.
Men aja, det mesta jag inte kände igen är sådana detaljer jag har förträngt för att de vart för jobbiga för mig, och de har jag bearbetat de mesta. Eller bara ignorerar, och de orkar jag ändå inte ta tag i just nu...
Violent more violent skrev ett inlägg nyligen om hur hon knappt vet vem hon själv är i förhållande till psyk. Jag känner igen mig till vid del, det här att vara en duktig patienter även om testerna visar dåligt. Jag vart mycket likadan själv, då jag hade dåliga värden, alltså vägde för lite i nästan ett år, men ändå visade upp en fasad av att jag var motiverad och ville kämpa för att bli frisk. För det var ju så att jag medvetet åt mindre för att inte gå upp i vikt men på sjukhuset sa jag att jag kämpade på hela tiden och inte kunde förstå varför jag inte blev frisk.
Sen det viktigaste av allt, i journalerna står det när min läkare tyckte att jag gick från att vara helt sjuk till sjuk i återhämtning, och slutligen ett datum där de friskförklarade mig. Ha! Det förstod jag aldrig! Hur fan lyckad du missa när du blir friskförklarad? Känns ju som att de inte var riktigt helt tydliga där..
