Tänker högt och skriker tyst

Jag har tappat greppet om allt känns det som. Känns så himla meningslöst vad jag än gör med maten.
 
Pratade lite om mat och ätande med psykologen sist. Hon frågade hur mycket jag brukar äta, och jag försökte svara så sanningsenligt jag faktiskt kunde. Vilket är svårt för jag vet typ inte.
 
Hon sa att hon tyckte det var lite (nähä?!), och jag kontrade med att om det är för lite, borde jag inte gå ner i vikt då? Och då sa hon det som jag egentligen själv redan vet, men inte velat inse. Att min kropp har stannat. Lagt av. Det hjälper inte att jag håller mig till 1000 per dag, jag kommer stanna kvar här på 52 kg. Typ. Jävla helvete!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0