soulstitch

Känner mig orolig, som att tiden bara går utan att jag hänger med. Oroar mig för flera saker, känner en massa otrygghet och det påverkar mig så himla mycket.

Det känns som att jag bara går och väntar på att det ska hända något, att det ska bli bra. Bra bara, vad det nu är. Det blir ju inte bra bara om jag går ner i vikt, det vet jag. Men det skulle kännas lite bättre (för stunden). Vågen håller sig på 52, plus minus några hekton. Jag tänker inte så där mycket på det exakta talet, jag vet hur mycket det kan variera och jag vet att det inte finns någon logik i det, så jag har slutat bry mig. Det viktiga är vad som händer över tid, att jag inte vill vara kvar på 52 om en månad, utan att det rör sig från 51 till 50 då.

 

Jag har ätit mycket idag, det blev lite fika på skolan. Obligatoriska fredagsfikan, nämligen. Vilket är så konstigt. Att fredagar då kan man fika lite extra på skolan eller jobbet, för det är ju fredag, men sen på kvällen så ska man fira lite extra då med (eller mycket), så middagen ska vara extra fet, och sen fredagsmys vid TVn, och sen ett par glas vin på det, för det är ju fredag. Blir ju världens frosseri, och har man hållt igen under veckan så förstörs det totalt på en dag! OM man ni ska fika extra på dagen, kan man inte göra det på tisdag eller nåt, så kan man hålla igen på middagen den dagen utan att det verkar för konstigt? Och när jag säger att det blivit mycket idag så är det typ 600 kcal so far. Men det kan säkert middagen förstöra senare!

 

Usch vilka sjuka tankar jag tänker! Förlåt att jag utsätter er för dem. Vill inte sprida min galenskap till fler.

Satan, det känns inte bra idag. Känns inte som att någon gillar min blogg eller bryr sig om den. Känns som att det är höstväder ute och jag fryser. Känns som att allt går både upp och ner på samma gång och jag vet inte om jag ska vara rädd för det eller inte. Känns som att jag sviker människor och lurar dem, men vågar inte säga sanningen. För jag vet inte vad sanningen är.

 

Skulle kunnat skriva samma text för sex år sedan. Sex år, och jag har inte lärt mig någonting, sorgligt.

Efter en helg som innehöll extra mycket mat, och flera glas vin så var jag inte hoppfull imorse. Vad visar vågen? 51.1! Fatta vad förvånad jag blev, och lite rädd nästan. Att det går så bra nu, att det kanske går FÖR bra. Att folk kanske börjar undra. Jag får inte oroa dem, jag vill att det ska gå sakta med säkert så att det knappt hinner märkas att jag går ner i vikt.

 

Vilket är svårt eftersom jag nu i helgen träffade delar av min famlij som jag inte träffar så ofta. Så jag fick kommentarer om att jag såg smalare ut. Jag vet inte om det var negativ/orolig kommentar eller bara frågande. Ops! tänkte jag i alla fall. Hur kan de se, jag ser ju ingenting själv?

 

Anyway. Jag har haft en trevlig helg, fullt upp verkligen hela helgen. En del promenerande, och en hel del umgänge, så jag har inte hunnit plugga något som jag kanske hade behövt. Får sätta mig med det ikväll. Känner mig inte speciellt trött eller okoncentrerad, allt i skolan suger jag åt mig som en tvättsvamp. Det är en tröst, jag vill inte att inlärningen ska bli lidande, studierna betyder så mycket för mig och jag vill verkligen LÄRA MIG. Inte nödvändigtvis få bästa betygen, utan verkligen ta åt mig av kunskapen och bli lärd.

 

Oroar mig för pengar. Boendet kommer bli dyrare framöver, cirka 1000 spänn i månaden. Jag vet att det kommer gå, men jag hade velat ha en större buffert än vad jag har, och veta att jag kommer kunna hålla mig från att spendera. Jag är lite rädd att det kommer gå åt pengar utan att jag vet hur egentligen, och att jag inte kommer märka det förrän i slutet av nästa månad.

 

Ska läggta mindre pengar på mat har jag tänkt. Det är ju bara onödigt, och då sparar jag pengar på samma gång. Vill försöka äta mindre kött och mer typ bönor. Billigt och nyttigt, ska bara övertala L om det, han är lite svårflörtad.

Jag borde vara glad idag. Jag är glad, till viss del. Vågen visade under 52, 51.8 närmare bestämt, imorse. Det har den viserligen visat tidigare iår, men då efter kvällar då jag har festat och varit uttorkad. Nu var det en helt vanlig dag så en mer riktig vikt. Jag känner mig inte smal, inte alls, och jag känner mig inte tjock. Jag tänker på att jag faktiskt har legat på sjukhus vid den här vikten, även om det var i slutet av behandlingen, och att jag enligt vissa kriterier ska ha näringsdrycker nu. Så smal känner jag mig ju inte precis. Galet. Det är vad det är.

 

Nu tar jag helg, det har varit en rätt hektisk vecka så jag är trött. Funderade på att hitta på något ikväll men jag kommer ha lite att göra i helgen så jag spar mig till det. Snart är det "sommarlov" dvs heltidsjobb för mig. Ser jag iiiiinte fram emot, men jag har fått en lite mer positiv syn på det. Jag har bestämt mig för att sommarjobbet ska vara roligt, att jag ska trivas med att gå dit. Och bara av att bestämma det så känns det mycket bättre. Hjärnan är ju lättlurad, som tur är, så jag tänkte gå emot mina automatiska tankar om att allt kommer bli katastrof så får vi se om det funkar. Ha, flumm det låter!

 

Suck, blev en rätt stor lunch idag för det blev så mycket mat över efter middagen igår, så då vill jag göra en mindre middag idag. Vad ska det bli? L tycker bara om fet, äcklig mat så han kan inte bestämma. Får se vad det blir. Han ska ut ikväll så jag kommer få några timmar för mig själv så jag kan läsa vilka bloggar jag vill i lugn och ro, skönt med egentid ibland, eh ja, och gotta ner sig i elände, eller nåt. Hoppas inte kvällsångesten hinner komma innan han är hemma.

Har inte glömt bort bloggen. Har mycket att göra så jag har dragit ner på mitt internetanvändande ganska mycket över lag. Så jag hinner inte med när jag väl sitter vid datorn. Men får titta in för att visa att jag lever i alla fall!

 

Borde vara rätt glad. Vågen har de senaste fyra dagarna visat 52.0, 52.0, 52.0 och 52.3. Så jag får tycka att jag är ganska stabilt på 52 nu. Ja, det tycker jag att jag får! Vilket känns konstigt, för jag känner mig inte så väldigt mycket duktigare med maten än tidigare, men något måste jag ju ha "lyckats" med.

 

Jo, två skillnader haar jag märkt! Dels att det är lättare att bara ta en gång av middagen, även om jag inte tar så mycket första gången. Det är att jag tänker att jag kan ha det som blir över till en matlåda till skolan. Jag har ju inte ätit lunch i skolan tidigare så då har det inte känts som att det är något att spara på, nu kan jag tom försöka äta mindre så att det blir till en "hel" lunch, alltså en lagomt liten lunch. Det andra är att jag nog har lite lättare ett inte ta när det bjuds på saker. Som i helgen, var vi ute några kompisar och en beställde in chilinötter. Som jag egentligen inte tycker så mycket om men äter när det finns. Jag trodde inte jag skulle klara mig helt ifrån det så jag tog tre stycken, sen räckte det. Jag åt inga fler och det är jag stolt över!

 

Sen har jag fått träffa psykologen som jag blev remitterad till och det var inte lika kul. Jag fick en ny remiss till en privat som jag får gå till 20 gånger. Hah! Jag behöver ju mer än 20 gånger, jag behöver ju något långsiktigt, något som jag vet får ta tid. Nu kommer jag vara stressad att den här någon inte kommer hinna någonstans på de veckorna, och att jag måste bevisa mig tillräckligt dålig för att bli tagen på allvar. Ni vet, det där klassiska tänket att man inte är sjuk nog vilket tvingar en att "bli" sjukare än vad man är. Jag vill ju inte det, jag vill ju kunna vara 100 % ärlig och få svar på hur jag ska leva med mig själv då. Så nej, jag är inte nöjd. Jag gick till en park och grät en halvtimma efter samtalet, besviken.