soulstitch

Funderar över symptom och diagnoser. Inte bara runt ätstörningar, jag har nära kontakt med flera psykiatriska diagnoser, både själv och som anhörig, så det är något som påverkar mig mycket. Det jag funderar på är vad som är symptom för just en diagnos och vad som kommer från t ex skammen över sjukdomen och från att man inte kan leva ett "vanligt" liv.

 

Ångest/oro/apati är sånt jag känner ofta, flera dagar i veckan. Varför gör jag det? Vilken psykisk ohälsa är det som ger mig det? Eller är det stigmatiseringen som gör det? Hur skulle L hantera sin sjukdom om han hade vågat vara öppen med den och fått mer förståelse från arbetsförmedlingen? Varför är det ens viktigt att fråga varför man mår dåligt?

 

Jag har ångest, och jag vill veta varför jag får ångest för att förstå mig själv, men jag kommer inte automatiskt få mindre ångest bara för att jag vet det, eller bara för att jag får en ångestdiagnos på mig. Det är bara en del av det. Jag vill veta vad jag kan göra när jag får ångest. Hur jag ska göra för att kunna styra mina tankar så att mina känslor inte blir så stora och hemska. Och att acceptera mina känslor så att jag inte blir så arg och besviken på mig själv när jag sitter där.

 

Ångest eller det som känns mer som depression, jag vet inte vilket av det som är värst. Ångesten sitter inte i lika länge, den starka ångesten då, men deppigheten, eller meningslösheten jag känner, sitter i hur länge som helst. Och faller över mig när som helst och hur fort som helst. Att allt är meningslöst och känslorna bara trubbas av, det är fan så jävla jobbigt, jag kan knappt säga att jag mår vare sig bra eller dåligt, jag mår ingenting, inget betyder något och hela livet känns som en lång rad saker jag måste göra bara för att.

 

Jag vill inte vara med längre. Jag står inte ut med mig själv, den här hemska människan i den här hemska kroppen med de här hemska tankarna! Varför skulle jag bli satt till världen till ingen nytta och bara för att själv må dåligt? Nej usch nu får jag ge mig!