Jul jul strålande jul
Rubriken får syfta på att det är lucia och på att jag verkligen tycker om den låten. Dock är det mycket med julen jag inte alls gillar.
Julen är ju tänkt att vara en så fin och stämningsfull högtid. För mig har den mest inneburit stress, ångest och problem de senaste tio åren.
En massa julklappar ska köpas och jag är alltid ute i sista stund. Förhoppningsvis blir det inga panikköp den 23de iår, men det skulle inte förvåna mig.
Sen är det själva julafton. När jag var yngre firande jag två julaftonar på en dag, först en med pappas släkt på eftermiddagen, sen en med mammas släkt på kvällen. Mina föräldrar är skilda så gemensamt var det inte tal om, de kan knappt befinna sig i samma rum utan att gräla med varandra. Därför var det alltid stress stress, och dåligt samvete när vi åkte ifrån pappa att vi åkte miss i julfirandet, och dåligt samvete när vi kom till mamma för vi kom alltid försent så dagen var nästan slut. Sen att pappa började länga julfirandet hon honom senare och senare på dagen gjorde det ju bara värre. Inte en tanke på oss barn! (Jag har tre systrar.)
Nu är det bättre, nu firar vi två dagar i rad istället, men allt organiserande med de olika inblandade, min syrra som bor i Stockholm och ska passas in i det här, noll kommunikation mellan alla, fan vad trött jag blir på allt! Och alltid är det jag som får förmedla vad alla tänker och vill. Suck. Förlåt att jag bara gnäller men jag behöver få ur mig det.
Förstår bara inte varför det måste bli en massa drama och oenigheter runt en liten skiten dag! När jag väl sitter där kan jag inte ta det lugnt heller, för all irritation ligger och pyr under ytan.
Maten tenderar jag tom att glömma bort i oron på allt annat, konstigt nog. Men det är två dagar, blir detmycket då är det inte hela världen, jag får ta igen det efteråt. Hade varit skönt om jag kan hinna tappa lite mer innan, så jag har något att "ta på", om man säger så.
Jag tror ärligt talat att det är något fel på min våg!
Jag har en analog, och den visar typ 54 nu (ops nu skrev jag vikten, jaja då får det va så) vilket är samma som jag har legat på i typ två månader, men det känns som att jag har gått ner mer än så. Det ser ut så också, inbillar jag mig, när jag tittat på mina lår och på mina skulderblad. Och i helgen var jag hemma hos mina morföräldrar och testade deras våg. Den är också analog, och även om jag hade ätit en bulle under dagen (inte morgonvikt) så visade den typ 52! Jävligt förvirrande.
Angående min kropp har jag fått EN kommentar. Från en kompis som jag inte hade träffat på länge. Hon sa att jag hade blivit jättesmal. Jag skrattade bort det och sa något i stil med "jag vet inte jag har inte vägt mig på jättelänge". Hon vet att jag har varit sjuk, men hon kände inte mig då så hon vet inte hur jag såg ut, och hon har själv haft matproblem så jag blev lite orolig när hon sa så. Fan, jag vill ju att det ska synas men samtidigt inte, jag vill inte att folk ska börja oroa sig och hindra mig. Väldigt ambivalent känsla det där.
Nu ska jag hem snart, vad skönt det ska bli! Ska försöka fixa lite saker med julklappar och boka tvättid och sånt ikväll, när jag inte har några studier ivägen. Jag vill helst inte skriva på bloggen hemma, ifall min kille skulle se det, skulle inte gillas så mycket...så det är en annan anledning att jag inte kan uppdatera så ofta. Jag är ju alltid på språng, hehe!
En sak som är jättekonstig! Jag fryser typ ingenting. Inte för att det är kallt. Inte för att jag förhoppningsvis får mindre fett på kroppen. När min famlij och mina klasskompisar klagar på att det är kallt tycker jag att det är behagligt! Men det lär väl komma. Varför skulle jag slippa det? Frysenheten hör ju till att vara underviktig, och hur mycket jag än hatar att frysa så kan jag tänka mig att göra det för att bli smalare. Haha, puckojag!
Julen är ju tänkt att vara en så fin och stämningsfull högtid. För mig har den mest inneburit stress, ångest och problem de senaste tio åren.
En massa julklappar ska köpas och jag är alltid ute i sista stund. Förhoppningsvis blir det inga panikköp den 23de iår, men det skulle inte förvåna mig.
Sen är det själva julafton. När jag var yngre firande jag två julaftonar på en dag, först en med pappas släkt på eftermiddagen, sen en med mammas släkt på kvällen. Mina föräldrar är skilda så gemensamt var det inte tal om, de kan knappt befinna sig i samma rum utan att gräla med varandra. Därför var det alltid stress stress, och dåligt samvete när vi åkte ifrån pappa att vi åkte miss i julfirandet, och dåligt samvete när vi kom till mamma för vi kom alltid försent så dagen var nästan slut. Sen att pappa började länga julfirandet hon honom senare och senare på dagen gjorde det ju bara värre. Inte en tanke på oss barn! (Jag har tre systrar.)
Nu är det bättre, nu firar vi två dagar i rad istället, men allt organiserande med de olika inblandade, min syrra som bor i Stockholm och ska passas in i det här, noll kommunikation mellan alla, fan vad trött jag blir på allt! Och alltid är det jag som får förmedla vad alla tänker och vill. Suck. Förlåt att jag bara gnäller men jag behöver få ur mig det.
Förstår bara inte varför det måste bli en massa drama och oenigheter runt en liten skiten dag! När jag väl sitter där kan jag inte ta det lugnt heller, för all irritation ligger och pyr under ytan.
Maten tenderar jag tom att glömma bort i oron på allt annat, konstigt nog. Men det är två dagar, blir detmycket då är det inte hela världen, jag får ta igen det efteråt. Hade varit skönt om jag kan hinna tappa lite mer innan, så jag har något att "ta på", om man säger så.
Jag tror ärligt talat att det är något fel på min våg!
Jag har en analog, och den visar typ 54 nu (ops nu skrev jag vikten, jaja då får det va så) vilket är samma som jag har legat på i typ två månader, men det känns som att jag har gått ner mer än så. Det ser ut så också, inbillar jag mig, när jag tittat på mina lår och på mina skulderblad. Och i helgen var jag hemma hos mina morföräldrar och testade deras våg. Den är också analog, och även om jag hade ätit en bulle under dagen (inte morgonvikt) så visade den typ 52! Jävligt förvirrande.
Angående min kropp har jag fått EN kommentar. Från en kompis som jag inte hade träffat på länge. Hon sa att jag hade blivit jättesmal. Jag skrattade bort det och sa något i stil med "jag vet inte jag har inte vägt mig på jättelänge". Hon vet att jag har varit sjuk, men hon kände inte mig då så hon vet inte hur jag såg ut, och hon har själv haft matproblem så jag blev lite orolig när hon sa så. Fan, jag vill ju att det ska synas men samtidigt inte, jag vill inte att folk ska börja oroa sig och hindra mig. Väldigt ambivalent känsla det där.
Nu ska jag hem snart, vad skönt det ska bli! Ska försöka fixa lite saker med julklappar och boka tvättid och sånt ikväll, när jag inte har några studier ivägen. Jag vill helst inte skriva på bloggen hemma, ifall min kille skulle se det, skulle inte gillas så mycket...så det är en annan anledning att jag inte kan uppdatera så ofta. Jag är ju alltid på språng, hehe!
En sak som är jättekonstig! Jag fryser typ ingenting. Inte för att det är kallt. Inte för att jag förhoppningsvis får mindre fett på kroppen. När min famlij och mina klasskompisar klagar på att det är kallt tycker jag att det är behagligt! Men det lär väl komma. Varför skulle jag slippa det? Frysenheten hör ju till att vara underviktig, och hur mycket jag än hatar att frysa så kan jag tänka mig att göra det för att bli smalare. Haha, puckojag!
